Recension: London to Brighton - 2006

London to Brighton

Regi: Paul Andrew Williams

2006

Thriller/Drama

En ung kvinna (Lorraine Stanley), som bär bevisligen blivit utsatt för grovt våld, vilket hennes ena igenmurade och blåa öga tydliggör, störtar in på en offentlig toalett någonstans i London tillsammans med en ung flicka (Georgia Groome) som på sin höjd kan vara i de yngre tonåren. De är på flykt undan något, men vad har hänt dem? Samtidigt söker gangstern Stuart Allen (Sam Spruell) upp hallicken Derek (Johnny Harris) och ställer ett ultimatum, flickorna ska finnas inom 24 timmar annars får Derek själv betala priset. Den desperata jakten tar sin början – ända från London till Brighton.

Jag har många gånger försökt konkretisera mina tankar om skillnaderna mellan brittisk film, som den här, och amerikanska diton utan att komma fram med någon hundraprocentigt hållbar definition. Dock kan man se tydliga tendenser i de allra flesta fall, den här inkluderad, till en större vardagsrealism och mindre spektakulär biografunderhållning. Med det menar jag inte att den här filmen inte skulle passa på bio, för det är naturligtvis så att så länge man ser en bra film så går det att se den både hemma på DVD och på bio.

                            

Nåja, det här en i alla fall en skitig och närgången film om ett så kontroversiellt ämne som barnprostitution, koppleri och möjligen även snuddar vid trafficking. Den är mycket välspelad, vilket framförallt gäller de två huvudrollerna Kelly (Lorraine Stanley) och den unga Joanne (Georgia Groome). Det måste ha varit mycket tungt för en så pass ung skådis att gestalta den typen av roll som Georgia gör här, men all eloge till henne, hon gör det med bravur och det är inte särskilt svårt att sia om en lysande skådespelarkarriär för hennes del. Även Lorraine Stanley gör som sagt var extremt bra ifrån sig och man kan verkligen känna med vilken avsmak hon egentligen drar in den unga Joanne i sin hallicks smutsiga affärer i, även om hon i sin beslutprocess slutligen inte anser sig ha några andra alternativ.

Filmens negativa sidor handlar nog mest om att mina förväntningar var uppskruvade på max. Jag är fullt medveten om att det aldrig är bra med förväntningar av det slaget, men ibland är det liksom ofrånkomligt. Efter att ha sett trailern på filmen ett antal gånger hade jag målat upp en bild av en extremt stark film där man antingen skulle sitta och skaka på huvudet åt vilken människosyn vissa rötägg har, eller må riktigt fysiskt dåligt av övergreppen mot den lilla flickan. Jag kan inte säga att jag inte mådde dåligt av filmen, för det vore en lögn, men jag kom inte riktigt i närheten av mina förväntningar den saken är klar.

Men trots detta tycker jag helt klart att det är en sevärd film och rekommenderar den gärna till dem som gillar brittiska thrillers. Kameran känns dessutom lite så där lagom handhållen och skakig att man får ytterliggare en dimension av realism serverad. Tyvärr måste jag dock avsluta med att säga, att slutet av filmen inte kom som en total överraskning. Utan att gå in på detaljer, för det skulle säkerligen förstöra en del av nöjet att se den, så kan jag konstatera att mina tankar gick ungefär i de banorna åtminstone andra halvan av filmen. Dessutom slängs det ju ut lite ledtrådar strax innan säcken ska knytas ihop så att säga.

I övrigt en mycket sevärd film!

Recension: The Children - 2008

The Children

Regi: Tom Shankland

2008

Horror

Julen stundar och det är dags att spendera lite tid i glädjens och gemenskapens tecken. Elaine (Eva Birthistle) och Jonah (Stephen Campbell Moore) åker tillsammans med sina två små barn och tonårsdottern Casey (Hannah Tointon) till Elaine syster Chloe (Rachel Shelley) och hennes man Robbie (Jeremy Sheffield) för att spendera högtiden med dem och deras två små barn. Men helgen blir allt annat än angenäm när barnen börjar bete sig märkligare och märkligare, nästan som om de befann sig i någon sorts trans och det dröjer inte länge innan värsta mardrömmen bryter ut. Ett efter ett förvandlas barnen till blodtörstiga psykopater som inte ger sig förrän de har dödat alla vuxna. Det blir en helg som sent ska glömmas – om någon ens överlever!

Eftersom det här är en brittisk film håller den en betydligt högre nivå av realism än vad som är brukligt när det gäller filmer gjorda i Hollywoods stora filmfabrik. Det bryter mot vedertagna konventioner på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare, Det finns andra filmer där barn dödar, på så sätt är det inget nytt, men den brutalitet som förekommer här gör att man tar det hela ytterliggare ett steg. Dessutom har man modet att faktiskt döda barn på ett väldigt våldsamt och blodigt sätt vilket måste räknas som mycket kontroversiellt i sammanhanget.

”en framtida klassiker”

Själva handlingen i sig är väl inget man höjer på ögonbrynen för egentligen utan det är själva utförandet som gör filmen i det här fallet. Det är spännande mest hela tiden eftersom man från början inte riktigt anar vad som komma skall. Skådespelarna är bra och även barnen har man lyckats regissera riktigt bra! Det ser så där härligt oförstörda och onda ut på samma gång, precis som om de inte riktigt förstår vad det är de gör samtidigt som de smider en gemensamplan för att utplåna de vuxna i omgivningen. Vad detta egentligen beror på är inget som läggs någon vikt vid och det finns väl ett par saker till jag gärna skulle ha velat få reda på men jag nöjer mig med vad jag får, det är riktigt bra ändå!

Den telepatiska länk som verkar finnas mellan barnen påminner kanske mest om den som förekom i Village of the Damned och föräldramorden om de i Children of the Corn, men man har, som jag var inne på tidigare, lagt till en extra dimension av brutalitet och målmedvetenhet som hämtat från Bloody Birthday, fast i kvadrat då förstås.

”en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år”

Det här är helt klart en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år och en som jag verkligen rekommenderar alla skräckfilmsfans att se! Det kommer med alla sannolikhet att bli en framtida klassiker och i alla händelser en banbrytande film!

Recension: Little Deaths - 2011

Little Deaths

Regi: Sean Hogan, Andrew Parkinson, Simon Rumley

2011

Horror

Eftersom det här rör sig om en stologi bestående av tre kortare historier är det oerhört svårt att börja den här recensionen med en redogörelse för handlingen. Det finns förstås ett tema att kretsa kring med det rör sig om tre helt skilda historier som inte knyts samman på något sätt. Den gemensamma nämnaren är förstås någon form av död, filmens titel antyder ju till och med detta. Men det finns även en annan gemensam nämnare – sex och sadomasochism i fantasifulla tolkningar.

Problemet med antologier på det här sättet är att när välspänningen infinner sig är det dags för avslutning och nästa historia att ta vid. Problemet är också att balansera historierna så de blir likvärdigt underhållande och gruvliga. Detta lyckas inte riktigt i det här fallet men inledande historien House and Home lyckades med konststycket att fullsändigt överraska mig med sin upplösning. I stora drag var det väl ingen jätteöverraskning egentligen men på detaljnivå hade jag inte riktigt räknat med det som sker. Det här är också den överlägset mest sadomasochistiska berättelsen.

Det som slår mig är att det faktiskt är en brittisk produktion och britter är väl inte kända för att vara direkt sexuellt frispråkiga? Det är kanske det som gör filmen så chockerande, att det är så pass oväntat? Hur som helst så handlar första delen i korthet om ett par som plockar upp eller lockar hem uteliggare för att ha sitt lilla roliga med dem. Mer detaljer än så tänker jag inte ge eftersom det onekligen är en starkare känsla att tänka sig hur det går till än att förklara detaljer. Men på tal om detaljer så finns det ett par oväntade för brittisk film här. Det är inte explicit i den bemärkelsen att könsdetaljer visas men… ja, ni får helt enkelt se själva!

Andra episoden – Mutant Tool, är allt annat än subtil. Den är fantasifull men likväl tämligen extrem i sin berättelse. Det är den svåraste berättelsen att ta till sig och faktiskt den enda där jag önskar att man fick lite mer förklaring till vad som pågår. I stora drag är det väl ganska tydligt men det är så pass absurt att det är svårt att tänka sig en relativt realistisk lösning. Personligen fann jag denna episod vara den svagaste i filmen och det beror säkert på att den är så pass otillgänglig. Filmen fokuserar på experiment och på gigantiska könsdelar men mer än så tänker jag inte avslöja. Jo förresten, hinkvis med sperma är en viktig ingrediens i detta experiment.

Så har vi slutet då. Episoden heter Bitch och är faktiskt en ypperlig titel, åtminstone om man tar ordet i dess fulla engelskspråkiga betydelse. Åter igen är sexualitet i centrum och denna gång handlar det om förhållandet mellan härskare och slav. Vad händer egentligen när slaven inte längre nöjer sig med att vara slav? Klarar härskaren av att kliva av? Världen vänds uppochner och den slutgiltiga hämnden är smakfullt filmad och ger verkligen kalla kårar längs ryggraden. För mig är det här det mest konstnärliga och känslosamma episoden. Det här är egentligen enda gången det är karaktärerna som driver filmen framåt snarare än en bisarr handling. Inte för att historien inte är bisarr men det blir helt enkelt lite annorlunda. Man bryr sig om vad som händer med dem och det kan jag inte säga var fallet i de två första episoderna.

Lyckas då filmen att knyta till säcken med sina tre historier och skapa en helhet? Nja, på sätt och vis men det skulle nästan lika gärna kunna vara enskilda kortfilmer eller episoder av Twilight Zone – Late Night Edition om det nu hade funnits en sådan. Jag säger inte att det är ett misslyckande på något sätt men det hade kanske varit bättre om det hade varit en enda lång film där historierna hade vävts samman och berättats fragmenterat.

Recension: Boy A - 2007

Boy A

Regi: John Crowley

2007

Drama

En yngling som just har blivit frisläppt från samhällets förvaring påbörjar ett nytt liv. Med hjälp av ett nytt namn, en ny plats och med en socialarbetare som verkligen tror på hans möjligheter till en andra chans, en ny identitet helt enkelt. Rollen övas noggrant in och inte någon enda detalj om hans bakgrund får komma ut för då är allt förgäves. Samhället kommer helt enkelt inte att acceptera honom om hans hemska brott uppdagas. Och allt går bra, han får ett jobb, vänner som tycker om honom och till och med en flickvän som hans verkligen trivs med och som älskar honom. Ända tills en dag, då hans förflutna hinner ifatt honom…

Jag hade skyhöga förväntningar på den här filmen och är det något man inte ska ha, så är det just förväntningar. Oftast kan man bortse från dessa när man väl ser filmen, men man är ju trots allt inte mer än människa. Hur som helst så levde filmen inte riktigt upp till mina förväntningar. Den var fortfarande väldigt bra men inte det mästerverk jag hade sett för min inre syn. Historien är förvisso stark och gripande och det blir tidigt uppenbart att filmens sensmoral kommer att innefatta att man aldrig kan fly från sitt förslutna eller att folk inte kan acceptera att skulden till samhället faktiskt är betald.

Skådespelarmässigt funkar filmen mycket bra och det känns mer som om man befann sig i filmen än tittade på egentligen. Det är i och för sig inget märkligt eftersom det rör sig om en brittisk film och de brukar kunna fånga in åskådaren på ett helt annat sätt än de amerikanska publikfriande ekvivalenterna.

Själva bakgrunden till Jack (Andrew Garfield), som han heter i sin nya identitet är ganska lik den som berättas i Peter Jacksons Heavenly Creatures eller för den delen franska Don’t Deliever Us From Evil, med skillnaden att det här inte är lika explicit berättat. Dessutom handlar det om pojkar och inte flickor, men det är ju mindre viktigt! Utstötta ynglingar som tar strid på sitt eget sätt mot samhället och som inte verkar plågas av samvete överhuvudtaget.

Den vuxna historien däremot, det vill säga när Jack släppts från samhällets förvar, påminner en hel del om belgiska Ben X. Inte för att vår huvudperson är lika inåtvänd eller autistisk som huvudpersonen i den filmen, men det finns lite av samma typ av oskuldsfullhet eller kanske snarare oerfarenhet av hur samhället egentligen fungerar, det sociala spelet och såna saker. Erfarenheter man behöver för att kunna fungera ihop med andra människor helt enkelt. Men han lyckas som sagt var riktigt bra och han accepteras som en i gänget.

Man kan väl säga att filmen bygger mycket på sina slutscener och de vill jag i möjligaste mån undvika att gå in på här. Dock kan jag konstatera att ett barns oskuldsfullhet förhindrar detta att döma någon på andra grunder än vad som händer i nuet, något som vi vuxna kanske skulle bli bättre på och om man inte skulle se filmen för någonting annat så finns det åtminstone en scen som fortfarande, så här några dagar efter att jag sett filmen, är grymt rörande och lockar fram tårar bara man tänker på den.

Starkt och gripande!