Recension: Realityskräckisen - MY LITTLE EYE - 2002

My Litte Eye

Regi: Marc Evans

2002

Horror

Skriven av: Linda snöberg

Fem personer ansöker om att få vara med i ett program där dom skall bli filmade dygnet runt, instängda och isolerade för omvärlden i 6 månader och vinnaren går där ifrån med en miljon. Det finns lite regler som måste följas för att allt ska funka. En är att om en lämnar huset så förlorar alla, detta blir det ultimata testet.  Vad är det för en mörk hemlighet med huset? När sen Dannys älskade farmor dör, vad kommer han att göra då? Stanna för att vinna pengarna eller gå ut för att vara med på begravningen?

Filmen börjar i slutet då det bara är en vecka kvar i huset.

Jag tycker att detta är en bra film, därför att vi missar all den där karaktärs inledning och vi hoppar rakt in i historien. Jag gillar speciellt när deras bakgrunder kommer ifatt dem och biter dem i arslet, mycket effektfullt. Ett exempel på detta är när en tjej berättar om en unge som hon kände som mördade sina föräldrar med en hammare och redan nästa dag vaknar hon själv upp med en blodig hammare bredvid sig i sängen.

Saker blir alltmer otäcka ju längre in i filmen man kommer och när de börjar fundera på exakt vad de har gått med på, när de skrev på kontraktet är ruggigt bra. Filmen är inspelad på ett sådant sätt att det känns väldigt verkligt. Allt byggs upp perfekt och de sista 30 minuterna av filmen är verkligen otäcka.

En av de första grejorna jag märkte var hur den var regisserad. Evan använde sig av samma koncept som man gör i Big Brother för att skapa de olika sinnesstämningarna och att hålla publiken fängslad vid funderingar på vem som ligger bakom tävlingen. Detta skapar en obskyr och mystisk atmosfär genom nästan hela filmen.

Musiken var en del av höjdpunkterna i filmen, det hjälpte verkligen till att skapa den effektfulla stämningen, atmosfären och mystiken.

Ska man se några nackdelar med filmen så får det bli det att skådespelarna kunde ju ha varit bättre.

Recension: Maimi Ink Volym 1 - 2005

Miami ink

Volym 1

2005

Vi får följa livet hos tatuerarna på Miami Ink. Själv utgångsläget är att Ami James samlat ihop en grupp mycket skickliga tatuerare till sin nyöppnade butik. Vi får där följa deras arbete och ta del av de historier som kunderna har at berätta i samband med att deras kroppar utsmyckas. Det är alltifrån sentimentala minnen till livsförändringar som ska förevigas med bläck på den nakna huden. Vi får lära oss de olika tatueringskonstnärernas olika specialiteter och följa lärlingen Yojiro hårda vardag för att lära sig yrket. Men inte bara bilder växer fram i denna serie, vi får åtminstone till viss del även följa det mer privata livet hos virtuoserna, egentligen som i vilken realityshow som helst.

                                                                

Ska man hitta någon gemensam röd tråd tvärs igenom flertalet avsnitt är det nog att en övergripande del av historierna bakom tatueringarna är lite snyftiga. Många vill hedra en bortgången kompis, bror, fru eller för delen något husdjur. Det är kanske en mindre del som inte har någon djupare anledning till sin kroppsdekoration. Det är mycket pratande om symbolism och vad olika saker representerar, piratskepp, fiskar, drakar, tigrar och allt möjligt annat också. Man börjar också efter ett tag skönja vem man har som favorit av de fyra tatuerarna och lärlingen.

Tyvärr är serien ganska illa klippt och man får inte riktigt den känsla av kontinuitet som man skulle önska eftersom man allt som oftast kan skönja människor som blev tatuerade för några avsnitt sedan i bakgrunden. Detta samtidigt som man luras att tro att det faktiskt förflutit mer tid än så. Saker händer alltså inom en kortare tidsaspekt än vad det är meningen at vi som tittare ska tro. Åtminstone är det den uppfattningen jag får.

Något som är extra kul att följa är faktiskt lärlingen Yojiro, som i serien gifter sig och faktiskt även blir pappa för första gången. Hans tatueringsintresse är brinnande, men det ska mycket till innan han faktiskt får utföra någon riktig tatuering. Han övar på grissvål och på sig själv men den första ”riktiga” tatueringen dröjer. Under tiden får vi se de stora konstnärerna utveckla sina verk där jag för egen del blir allra mest imponerad av Chris Garver som verkar vara dem som även de andra ser mest upp till. Det är klart att även Ami James, som även tjänstgör som berättarröst i serien och Darren Brass, som faktiskt ser ut lite som Markoolio, tillsammans med Chris Nunez är mycket skickliga tatuerare, men det känns ändå som om de har en liten bit kvar innan de kan åstadkomma det som Chris Garver gör. Därför är det extra intressant när en sådan skicklig hantverkare som Garver talar om Kat Von D, vars expertis tycks ligga mestadels i svartgråa porträtt-tatueringar, med sådan innerlig respekt. Jag är förstås ingen expert på området, och är på tok för rädd för smärta för att bli tatuerad också, men nog skulle jag gå till någon av dessa två om jag hamnade i ett läge där det fanns utrymme för det.

Det är en del dramatisering mellan de olika individerna i serien också även om det mesta av tiden går åt till att låta kunderna berätta sina historier och motiv bakom varför de vill ha det si och så. Jag vill inte kalla det för direkta bråk, men under stundom tycks det vara en rätt hård jargong mellan tatuerarna. Detta är kanske något som måste till för att folk ska bli intresserade och titta, vad vet jag?

Hur som helst så finner jag det vara en klart underhållande serie, klart värdig att spendera ett avsnitt eller två i taget på, men inte mycket mer än så tror jag. Skaffar man boxen ”Volym 1” som Noble Entertainment har gett ut har man ungefär sexton och en halv timme framför sig och det är kanske lite mastigt att se i ett sträck…

Recension: Dead Set - 2008

Dead Set

Creator: Charlie Brooker

2008

Horror

Under inspelningen av den senaste säsongen av Big Brother händer något som ingen kunnat förutse. Utanför det igenbommande huset bryter nämligen en okänd epidemi ut, det börjar lugnt och försiktigt men slutar med att befolkningen en efter en blir blodtörstiga zombies som attackerar de som fortfarande lever för köttets skull. Plötsligt blir Big Brother-huset det säkraste stället att vara och de deltagande bland de sista som överlever attackerna. Men för att överleva måste de nu samarbeta närmare än vad de någonsin gjort förut, in kommer också Kelly, som till vardags jobbar bakom kulisserna, hon besitter kunskap de verkligen behöver för att överleva, hon har sett hur det ser ut utanför huset. Nu måste de barrikadera sig, men först måste de skaffa proviant…

Det finns väl en del filmatiseringar av instängda miljöer i bästa Big Brother anda sedan tidigare, men det här är, mig veterligen, den första gången som det är riktigt uttalat och dessutom första gången man blandar in zombies och gör hela idén med Big Brother så verklighetstrogen.

Nu är jag inte familjär med den brittiska varianten av Big Brother, men för mig är det inte särskilt svårt att ”översätta” det till den svenska motsvarigheten. Jag kan verkligen se Adam Alsing framför mig, även om han nu senast inte längre var programledare för dokusåpan, när jag ser programledaren. Deltagarna är också härligt stereotypiska och de är inte särskilt svårt att byta ut mot lämpliga motsvarigheter från Sverige, eller Norge för den delen. Hur skulle Carolina Gynning, Linda Rosing och Elita Löfblad reagera på en liknande situation?

Men det roliga med det här är att det faktiskt inte rör sig om en regelrätt film. Nej, det här är faktiskt en serie i fem avsnitt. Varje del är inte speciellt lång, runt tjugo till tjugofem minuter om man undantag första episoden som kanske är dubbelt så lång. Jag tror att detta är ett riktigt bra format att berätta i historien i. Själv sträcksåg jag den, men jag tror den förlorar lite av sin charm på det sättet. Den är inte tillräckligt gripande för att fängsla under en längre tid, men helt klart tillräckligt underhållande för att fungera under kortade halvtimmespass.

Skådespeleriet fungerar riktigt bra tycker jag, och det kanske till viss del beror på att man speglar en realityshow. Det blir visserligen lite metafilm över det, men det märks oftast inte. Trovärdigheten är hög och även om detta innebär att man stör sig på en eller annan deltagare, eller för den delen någon ego-producent som lyckats överleva genom att offra andra, så är det en del av den verklighet de medverkande tvingas leva i. Att avgöra vem som ska leva och vem som ska dö för att gruppen ska ha störst chans att överleva kan sannerligen inte vara det lättaste.

Nåja, för den som vill se något annorlunda rekommenderar jag helt klart den här. Det är zombiehistoria med ett lite annat stuk än man är van vid, men om du inte tål lite fart och fläkt ska du förmodligen hoppa över den, här är det inte frågan om hasande och släpande zombies inte. Och inte att helvetet råkar vara fullt heller, det ges helt enkelt ingen särskild förklaring, saker och ting bara händer och så är det med det…

The Running Man

The Running Man – Den här framtidsskildringen känns verkligen inte som något som har sitt ursprung i Stephen Kings penna, men det har den. Och det är en ganska cynisk betraktelse av vad framtiden möjligen kan komma att ha i sitt sköte. En värld som styrs av tittarsiffror och manipulerade TV-bilder där den med mest pengar är den som har mest makt. En verklighet där en TV-show – The Running Man, är folkets enda verklighetsanknytning och där allt är fusk. Historien är inte helt olik Lucio Fulci rullen The New Gladiators eller för den delen originalinspelningen av Rollerball (remaken är ett kapitel helt för sig själv). I huvudrollen ser vi muskelberget Arnold Schwarzenegger och han passar utmärkt in i filmen. Det är en ganska stereotypisk betraktning av hjältepekoralet och den amerikanska frihetsdrömmen och faktiskt mycket underhållande! – 7/10