Oblivion – 2013 – Fantastiska vyer och miljöer!

Om man plockar isär en films alla beståndsdelar, vänder och vrider på dem för att undersöka allt in i minsta detalj. Om man sedan sätter ihop allt igen, med full förståelse för alla beståndsdelar, vad får man då? Kommer man att få ett resultat som motsvarar helheten? Blir resultatet kontaminerat med för mycket information? Det enkla svaret är: därom tvista de lärde!

Anledningen till att jag tar upp frågeställningen är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den här filmen. Den lider av stora problem samtidigt som vissa delar av den är hur storslagna, pampiga och välgjorda som helst. Mitt i alltihop finns skådespelarna med Tom Cruise i centrum. Han gör ett utmärkt arbete liksom de andra som är inblandade gör. Mest tid framför kameran får förstås Tom Cruise som är filmens hjälte och möjligtvis även antihjälte. Minst tid, i förhållande till namnets status, får Morgan Freeman. Det är inte många repliker han har och hans roll är inte särskilt viktig heller. Morgan Freeman gör den på rutin och visst är det ett bra namn att kunna visa upp i rollistan. Det är ett namn som lockar mig i alla fall!

Det som är riktigt bra med filmen är alla effekter och framtidsvisioner. Allt som har med detta att göra är hur bra som helst. Handlingen i sig är som bäst medioker, åtminstone på det sätt som den berättas. Det är rörigt och skulle jag komma på ett fyndigt superlativ som prefix hade jag använt mig av det. Det är förbannat rörigt! Jag säger inte att man inte klurar ut vad som händer till slut men det är lite för mycket konspirationsteori för min del. Det mesta känns det som att vi redan har sett och själva postapokalypstemat känns mest tröttsamt. Allt detta beror säkerligen på att det är ett olidligt lågt tempo i filmen. Man kunde ha kostat på sig att avslöja något mer om den slutgiltiga lösningen för att åtminstone hålla teoretikerna vakna. De som vill finna en mening med filmen. Som det är nu känns det som att man mest väntar på att den ska ta slut så att vi äntligen får veta det som hemlighålls för oss.

Mest känns det som att man försöker att kopiera något som redan har gjorts även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är man försöker att återberätta. Resultatet blir en actionfylld science fiction rulle med ett så lågt berättartempo att man mest hoppas på att den ska ta slut snarast möjligt. Men effekterna är som sagt bra…

4/10

Now You See Me – 2013 – Tidernas största illusion!

En gång i tiden var jag väldigt intresserad av trolleri, alltså inte äkta magi utan små korttrick och andra close-up manipulationer. De gigantiska illusionerna var inte lika intressanta av någon anledning. Kanske för att det inte fanns någon som utförde sådana som jag kunde räkna till mina idoler. Detta var långt före Joe Laberos tid och långt efter att de största genom tiderna lämnat oss. Annars hade först Harry Houdini varit ett självklart namn att beundra. Än i denna dag är jag imponerad av de som med fingerfärdighet kan manipulera en hel kortlek att bete sig som de vill. Riktigt lika intressant är fortfarande inte de riktigt stora manipulationerna och illusionerna.

Det här är dock en film där de största illusionerna har huvudrollen. I korthet handlar filmen om fyra stycken gatumagiker som slår sig samman för att genomföra de största tricken som någonsin genomförts framför publik och på Las Vegas stora scener. Det första är att just från denna scen råna en bank i Frankrike… det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Men för den som inte ser bortom illusionen är det ett faktum. Pengarna har onekligen försvunnit från den franska banken och publiken i Las Vegas har sett alltihop. Detta måste utredas. FBI och Interpol ska samarbeta för att klura ut hur det egentligen ligger till. De måste titta noga, men inte för noga för då riskerar de att missa den stora bilden.

Filmen stoltserar med stora namn: Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. Med undantag för Woody Harrelson är det dock inte frågan om några huvudroller. Dessa innehas istället av Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent och så Woody Harrelson då. I den mån man kan tala om huvudroller förstås. Jag är inte säker på att det är den rätta benämningen när så många är involverade. Den ena är inte viktigare än den andra och alla kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är historien som är den avgörande faktorn plus det rappa manuset förstås. Naturligtvis spelar de roll hur replikerna levereras och jag får lov att säga att filmen inte hade kunnat besättas bättre. Självklart måste jag åternämna Woody Harrelsons briljans eftersom jag som alla [sic] vet är en stor beundrare av hans agerande framför kameran, nästan helt oavsett film. Men sanningen är att jag finner de andra jämbördiga med honom. Fantastiska insatser alltså!

Alla som har sett en heist vet ungefär vad man har att vänta. Vi räknar med en katt och råtta lek mellan tjuvarna och polisen. Vi räknar också med att allt inte ska vara som man först tror, att publiken inte riktigt får all information förrän vi behöver den. Och vi behöver inte den förrän själva twisten avslöjas. Det är det som är heistfilmens epitet. Vi förvägras information som gör att vi i förväg ska kunna räkna ut vem som i slutändan har lurar vem och således kammat hem alla stålarna.

Under filmens första halva var jag salig! En fantastisk smart och rapp dialog blandades med en förundran för hur själva kuppen verkligen gått till. Vi planteras med tanken att det finns ytterligare en inblandad förutom de fyra illusionisterna men vi förvägras ytterligare information. Så småningom får vi också veta hur bankrånet gick till. Morgan Freeman är helt fantastisk som mannen som gjort det till sitt yrka att avslöja hur magiker utför sina trick. Det finns en hel del terminologi, inte på nördnivå utan mera för att belysa hur trollkarlen använder sin assistent och hur man avleder uppmärksamhet från det som verkligen håller på att hända. För att få oss att förstå och tänka på avledande manövrar under resten av filmen kanske?

Andra halvan är inte lika vass som den första. Jag vet inte riktigt var jag började känna att den sjönk lite men när filmen förvandlas till något av en actionfilm är det helt klart att en del av originaliteten försvann. Det är inte längre en lika smart film med fyndig dialog även om tempot hålls uppe av biljakter och annat. Jakten på pengarna och den slutgiltiga stöten finns kvar men när slutet kommer är det inte längre någon jättelik överraskning som det är brukligt med heistfilmerna. Jag vill inte påstå att jag hade räknat ut precis hur allt låg till men jag hade i alla fall tänkt tanken. Jag tycker att man borde ha kunnat leverera det lite bättre. Nästan två timmar film och så låter man själva poängen falla publiken genom fingrarna.

Nu är det fortfarande en riktigt underhållande film. Men när inledningstimmen håller så hög standard blir man ändå besviken när nivån inte riktigt lyckas hålla hela vägen in i mål. Jag var, som jag sa, salig under inledningstimmen, den andra timmen var jag ”bara” underhållen.

8/10

Outbreak - 1995 - Jakten på botemedlet

Outbreak

Regi: Wolfgang Petersen

1995

Action

Skriven av Linda Snöberg

När en sjukdom i afrikanska regnskogen upptäcks, skickar man dit militärläkaren Sam Daniels (Dustin Hoffman) för att undersöka vad det är för sjukdom. Djupt inne i djungeln finner han till sin fasa att en hel by har utplånats av en sjukdom som är mycket smittsam och leder till en plågsam död. Han återvänder till USA för att rapportera tillbaka till sin chef, General Ford (Morgan Freeman) och berättar för honom att de behöver sätta högsta prioritet på sjukdomen. Generalen tror inte att det är någon risk att den kan komma dit, för det ligger ju så långt borta. Daniels kopplas oförklarligt bort från undersökningen. Kort därefter drabbas en amerikansk småstad av en mystisk sjukdom…

Detta är en alldeles underbar film med en delikat rollista, helt otroligt att så många har samlats i en och samma film. Morgan Freeman är ju strålande, han får högsta betyg av mig i nästan alla filmer han medverkar i. Dustin Hoffman var enastående bra och passade perfekt i rollen.  Även Donald Sutherland och här kan man snacka om en superbra och skön skådis, var utomordentlig. Rene Russo var utmärkt bra hon också. Patrick Dempsey har en liten roll, men han verkligen skiner. Kevin Spacey är prima som alltid. Cuba Gooding Jr alltid lika underhållande.

Filmen är kanske en aning förutsägelsebar men det gör inte så mycket, för man gottar sig ändå. Helikopterjakten var oerhört underhållande, den var otroligt bra filmad och väldigt intensiv. Musiken av James Newton Howard är väldigt schyst och passar bra in på sina ställen. Wolfgang Petersen gör ett utmärkt jobb med denna film.

Dustin Hoffmans roll som Sam Daniels var ursprungligen gjord för Harrison Ford och ironiskt så var Harrison Fords roll i Blade Runner gjord för Dustin Hoffman. De kanske rent utav bytte he he.

Det är inte vanligt att man hittar en film som tvingar oss att bita på naglarna genom större delen av filmen. Det som är så rysligt med denna film är att den skulle kunna hända i verkligenheten, fast inte med just detta virus och inte heller i denna utsträckning kanske, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden och tur är väl det.

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Recension: The Magic of Belle Isle - 2012

The Magic of Belle Isle

Regi: Rob Reiner

Drama/Komedi

2012

Monte Wildhorn, en bitter gammal författare, flyttar till ett tillfälligt boende på landsorten. Han hyr ett gammalt hus i vilket han har för avsikt att ägna hela sommaren åt att dricka så mycket whiskey som möjligt och för övrigt inte göra något som helst väsen av sig. Men när han träffar sin granne och dennes tre barn är det inte längre lika enkelt att följa sin ursprungliga ambition. Att dränka sorgerna i alkohol eller supa ihjäl sig över sommaren är inte längre ett alternativ. Istället hjälper den nyfunna vänskapen honom att åter skriva historier!

Ibland tänker man att man ska hoppa över filmer eftersom de ingår i en genre eller stil man generellt sett inte gillar. Eller man kanske har förutfattade meningar om vad det egentligen man har framför sig. Det kanske inte alls representerar det man tror. Det enda sättet att ta reda på det är förstås att ta tjuren vid hornen och se. Varför ska man tro när man kan veta? Jag har gjort misstaget förr och kommer säkert att göra det igen men jag försöker att undvika fällan.

I det här fallet är jag glad att jag slutligen bestämde mig för att se filmen för det är onekligen en höjdarrulle som jag fann stort nöje i. Att jag som skräckfilmsfanatiker fattar tycke för romantisk komedi här hänt förr och dessutom ser jag faktiskt ingen motsättning däri heller. Morgan Freeman är helt fantastisk som den bittre författaren. Undan för undan ges vi ledtrådar till bitterheten vilket inte helt oväntat beror till stor den på att hans fru och enda kärlek nyligen gått bort i cancer.

Staden eller byn eller vad man ska säga består av en brokig samling karaktärer. En del fullständigt galna medan andra något mer normala. Hur som helst smälter Monte Wildhorn in i samhället på ett bra sätt. Trots att han visar sig motsträvig blir han snabbt både accepterad och respekterad. När han träffar på grannfruns mellanflicka – Finnegan, är det något som motvilligt vaknar i honom. Hon vill att han ska lära henne hur man gör historier och är beredd att betala för tjänsten. Efter hand växer förstås en stark vänskap och respekt fram mellan dem. Det är något speciellt med gestaltandet av vänskapen mellan gammal och ung. Det är helt enkelt så rörande att det är svårt att hålla tillbaka fukten i ögonvrån. Den typen av vänskapsförhållande har den effekten på mig. Förresten så var det inte många minuter av den här filmen då mina ögonvrån inte var fuktiga!

Grannen spelas av Virginia Madsen som får anses vara det närmaste man kan komma en större roll förutom Morgan Freeman. I jämförelsen kommer hon väl till korta men det är också en orättvis jämförelse och jag måste verkligen betona att samtliga skådespelare verkligen gör kanonbra ifrån sig! Förresten kan det bara inte vara en tillfällighet att det här är ytterligare en film av Rob Reiner som är helt fantastisk och klockren. Härmed fastställer jag att fler av hans filmer skall utforskas i framtiden!

9/10

Recension: Kiss the Girls - 1997

Kiss The Girls

Regi: Gary Fleder

1997

Thriller

Skriven av: Linda Snöberg

Washington DC detektiven Dr Alex Cross reser till North Carolina för att undersöka en uppenbar kidnappning av sin brorsdotter. Då får han reda på att åtta kvinnor är kidnappade. Alla är vackra. Alla är intelligenta. Kvinnornas slutliga öde ligger nu i polismannen och psykologen Dr Alex Cross (Morgan Freeman). Men den här gången är det mycket mer än hans rykte som står på spel: Den här gången är en av ”samlarens” kvinnor ingen annan än hans brorsdotter som hålls fånge i denna spännande och fängslade thriller. En lugn, egoistisk seriemördare som älskar sig själv, en finsmakare av ovanliga kvinnor som håller sina fångar under jorden och mördar dem när de inte gör som han vill. Hur som helst gör han två misstag, det första är: Att han kidnappar en violinspelerska vid namn Naomi (Gina Ravera) som i sin tur är Alex Cross brorsdotter. Det andra är: Att han inte kan stoppa Dr. Kate McTiernan (Ashley Judd) att smita från honom och nu är hon fast besluten att rädda de andra kvinnliga fångarna.  Det förs en intensiv, nervpirrande och provocerande jakt mot klockan. Tillsammans med medhjälparen Kate McTiernan jagar de kidnapparen som går under täckmanteln ”Casanova”.

Kiss the girls är verkligen nervkittlande. Den har en bra historia och jag tycker att filmen gjordes på ett bra sätt så att man inte förstod direkt vilken det var som var ”Casanova”. Denna thriller startade med en bra premiss om en otäck seriemördare som kidnappar unga kvinnor som han åtrår. Det blev t.o.m. mer intressant när huvudrollsinnehavaren förstod att det hände på två olika ställen samtidigt. Jag gillar hur Alex Cross kommer på vem som är Casanova till slut.

Morgan Freeman verkar ofta spela den smarta detektiven och han bevisar att han är enastående som Alex Cross. Kiss the Girls är en underbar thriller med brilliant skådespeleri. Morgan Freeman är ju som så ofta helt otrolig, Ashley Judd var också hon strålande, Brian Cox var fantastisk och Cary Elwes var nått helt lysande.

Filmen var mörk och vid en del tillfällen riktigt skrämmande. Jag tycker också att musiken i filmen tillförde en hel del till manuset. Fleder verkar veta exakt vad han vill uppnå och gör det brilliant genom att välja Morgan och Ashley som huvudrollsinnehavarna.

Men utan Morgan Freeman och Ashley Judds karaktärer hade inte filmen haft samma smekning som den så enastående hade. Slutet är lite överraskande. Om man ska hitta nått fel med filmen, skulle det möjligen vara att det drog ut lite väl mycket i slutet, man trodde att det var slut vid flera tillfällen.

Med en del skådespelare kan du nästan se att de läser innantill i manuset och inte lever sig in i rollen, vilket då blir väldigt lamt. Med Morgan Freeman blir det tvärtom… han är rollen och han är helt underbar, övertygande och man tror att man ser en riktig detektiv i arbete.

Gone Baby Gone - 2007 - Skyhöga förväntningar!

Gone Baby Gone

Regi: Ben Affleck

2007

Thriller

4-åriga Amanda försvinner spårlöst från sitt hem och polisen står hjälplös och utan ett spår. I ett desperat försök att bringa ljus över situationen tar svägerskan till Amandas mor kontakt med privatdetektiverna Patrick Kenzie (Casey Affleck) och Angie Gennaro (Michelle Monaghan). Trots missnöjsamhet från poliskommissarie Jack Doyle (Morgan Freeman) släpps de in i utredningarna och får förstklassig kontakt med två erfarna poliser (Ed Harris och John Ashton) som de ska jobba tätt tillsammans med. Ganska snart verkar de vara lösningen på spåren men allt är inte vad de ser ut att vara och vän kan plötsligt bli fiende för att förhindra att ”fel” hemligheter kommer ut.

Att den här filmen behandlar ett allvarsamt ämne är helt klart. Att den snarare belyser karaktärernas utveckling än en mer underhållande och spännande handling är också helt klart, men en del filmer funkar ju på det viset även om jag personligen inte riktigt gillar greppet. Det kräver en särdeles skicklig regissör för att genomförandet ska kunna ske på ett lyckat sätt tycker jag, och kritikerrosad eller ej, så tycker jag inte Affleck har riktigt den pondusen än. Jämför till exempel med Mystic River som bygger på samma författare, och faktiskt är snarlik Gone Baby Gone på många sätt, inte minst när det gäller karaktärsfokuseringen, men med den mer erkänt duktiga Clint Eastwood bakom kameran.

Därmed inte sagt att handlingen är ointressant, för det är den inte men den förmår inte sätta så djupa spår i mig som jag hade hoppats på. Jag menar, det är ju ett enormt känsloupprivande ämne, med ett försvunnet barn, kidnappning och jag vet inte vad, men jag blir ändå inte särskilt emotionellt påverkad. Jag skyller faktiskt på oengagerande regi, vilket är som allra tydligast i Casey Afflecks rolltolkning. Den känns blek och intetsägande, men vad vet jag, det är kanske meningen att han ska vara så där flegmatisk? Även Ed Harris och till viss del Morgan Freeman känns trötta i sina roller även om den senare har så pass mycket rutin att han dominerar i de scener han medverkar i.

Tempot är ganska långsamt och man lägger mycket tid på de olika karaktärerna. Historiens överraskande vändningar vävs på så sätt långsamt in, vilket innebär att det som från början verkade segt och aningen ointressant, faktiskt bara blir mer och mer intressant ju längre filmen går. Det kommer inte som någon aha-upplevelse för varken Patrick Kenzie eller för oss i publiken, hur det egentligen ligger till med försvinnandet och det tycker jag är bra. Långsam utredning där små felsteg till slut gör att sanningen kommer ikapp de inblandade.

Något som är bra med karaktärsutvecklingen, och lite av filmens viktigaste stöttepelare faktiskt, är den påverkan fallet har på privatdeckarparet. Hur de inte kan glömma det som hänt, och hur de hela tiden inte kan sluta tvivla på att de själva kunde agerat annorlunda och på så sätt undvikit en tragedi.

Allt som allt måste jag erkänna att jag blev aningen besviken, men å andra sidan blir man lätt besviken när förväntningarna är skyhöga!

Recension: Danny the Dog - 2005

Danny the Dog

Aka: Unleashed

Regi: Louis Leterrier

2005

Action / Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Danny (Jet Li) är en ung kines som verkligen inte lever som en ung man bör. När han var liten blev han tillfångatagen av en mycket elak man vid namn Bart (Bob Hopkins) som berättade för Danny att han hade hittat honom på gatan och att ingen brydde sig om honom och att det inte heller fanns någon som letade efter honom. Bart har uppfostrat Danny till att vara som en attackhund som inte vet något annat sätt i livet än att göra det som sin husse vill att han ska göra. Danny är inget husdjur, han är en mördare. Bart gav honom mat, kläder och husrum så han ska vara tacksam och tjäna sin läromästare.

Detta är ett mästerverk, rolig, rörande och brutal på samma gång. Den har fantastiska skådespelarinsatser, underbar handling och rörande scener. Bra foto och ljudeffekter, utmärkta fajtingscener, fast en aning likadana i min syn att se på slagsmålen i alla fall. Mycket bra dramatisk handling och en väl vald rollista gör detta till en mycket underhållande och sevärd film.

Jet Li gör sin roll helt lysande, han visar oss att han inte bara är en slagmaskin, utan att han verkligen kan agera framför kameran när det gäller att visa känslor. Han gör en enastående prestation där vi först får följa honom som en stum, möjligen mentalt handikappad person och för inkompetent för att fungera på utsidan av ett liv i våldsamheter. Men det finns en människosjäl fångad djupt under ytan, medan det yttre ger oss en annan bild av en lugn fasad, fårat ansikte och sönderrivna kläder. Skyll inte på Jet Li för att han är uttryckslös som hund, några hundar är ju mer uttrycksfulla än andra och orientaliska personer gömmer en massa känslor bakom sina tydligt ej rörande ansikten. Detta är också vad Jet Li gör. Men titta djupt in i hans ögon och du kommer att se en regnbåge av minnen och känslor. Utomordentligt jobb.

En dag när Danny möter en äldre gentleman, Sam (Morgan Freeman). Blir det hans första steg i rätt riktning om att ens få ett anständigt liv. Danny börjar inse att det finns ett liv utanför helvetet och buren… ett anständigt liv med normala människor. Sam är styvpappa till en 18 årig tjej vid namn Victoria som kommer att spela en stor roll i Dannys liv i form av att visa honom en massa nya grejor som t ex färsk frukt, kyssar på kinden och glass. Danny vet något om musik och genom den kommer han ihåg hur han hade haft det innan han blev Barts hund. Är ett vanligt liv möjligt för Danny eller kommer han att gå tillbaka till sina vanor som en tränad attackhund?

Genom att välja Morgan Freeman för den här rollen har man gjort ett extremt bra val, han ger djupet i filmen som så väl behövs på alla plan. Rollen som den blinde Sam skulle ha kunnat vara vilken som helst, men han förvandlar rollen till själen i filmen som bär oss genom de seriösa inslagen. Han får även ut det bästa vi någonsin har sett av Jet Li som bevisar att han kan så mycket mer än att bara vara en slagskämpe.

En rolig scen är när Sam berättar för Danny att mat pratar med en och så bankar han på en melon för att höra den säga… Ja jag är mogen - typ.

Kerry Condon som Victoria är sötma, oskyldighet och kärlek för Danny, fast enbart som en syster och från hennes sida, kärlek för en bror. Det är en grej som gör den här filmen så stor också, att det inte blir en massa kärlekskrafs utan att nivån stannar med att bara vara vänner.

Bob Hopkins passar även han som Bart, den elake hussen till Danny, men jag tycker att han spelar över på många ställen. Hans motto i livet verkar vara… Ta dem unga och möjligheterna är oändliga.

För att jag skulle kunna ge den här filmen toppbetyg så skulle det behövas ändras en del grejor i form av:

1. Lite mer tid för att gå tillbaka till människa från att ha varit hund hela sitt vuxna liv.

2. Bob Hopkins skulle inte ha spelat över i en del scener och slutligen

3. Närkampsstriderna var rätt så enformiga, kändes som att man såg samma scen om och om igen.

Det finns alltid hopp om en ny start, även för en hund som gör elaka saker för sin Husse.

The Maiden Heist – 2009 - En heist är alltid underhållande!

Heistfilmer är som regel synnerligen underhållande. Det krånglas till och till slut vet man inte om tjuvarna har det minsta aning om vad planen egentligen är eller vem som lurar vem i slutändan. För det handlar nästan alltid om någon form av inre blåsning också, det är inte bara ett rån eller stöld och sedan inget mer, vanligtvis finns det också inre stridigheter.

Men nu är det här frågan om en komedi och allt det man trodde sig veta om heistfilmer är inte verklighet här. För det första så finns det ingen inre girighet och för det andra är tjuvarna så klumpiga att man förundras över hur väl det till slut går för dem! På vägen strular både det ena och andra till sig och det uppstår en massa komiska situationer längs vägen. Det är hyggligt stora namn i filmen: Christopher Walken, William H. Macy och Morgan Freeman och de gör bra ifrån sig! Det lilla karikatyr- eller överskådespeleri som finns i filmen känns avsiktligt och ger en komisk poäng snarare än ett irritationsmoment som annars kan vara fallet.

Tyvärr känns filmen lite fadd i slutet och tappar några procent på betygskalan. Det känns lite väl enkelt och det är helt enkelt inte komplext nog för att tillfredställa mig. Man borde ha kommit på ett bättre sätt att avsluta på som fortfarande hade varit filmen trogen men jag ska väl inte gnälla. Filmen är trots allt underhållande och har man inget bättre för sig kan man använda sin tid till mer onödiga saker än att se den här. Den är kul, men inget som dröjer sig kvar någon längre stund.

6/10

Recension: The Bucket List - 2007

The Bucket List

Regi: Rob Reiner

2007
Drama/Komedi

Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers (Jack Nicholson och Morgan Freeman), träffar för första gången på varandra när de hamnar i sjukhussängarna bredvid varandra. Det är kanske ödets försyn för det är nämligen Edward som äger sjukhuset och han har länge hävdat att det är två patienter per rum som gäller - inga undantag! Inte för att han inte vill göra ett undantag för sig själv men han övertalas slutligen av sina advokater att inte falla i denna dubbelmoralistiska fälla. Det var nog hans lyckodrag, för annars hade han aldrig lärt känna Carter. Det är visserligen en relation som är ganska kylig till en början, med allt eftersom kommer de varandra närmare. Inte för att de egentligen är speciellt lika varandra, snarare tvärtom, och hade det inte varit för den dödliga cancern de båda kämpar mot vore de varandras totala motpoler. Hur som helst så blir de väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter börjar prata om sin "Bucket List" - en lista på saker man ska ha gjort innan man dör, en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på. Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med. Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop, allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter, till äventyrslystna idéer som skydiving. Ska de hinna göra klart sin lista?

Att Rob Reiner är kapabel att göra riktigt bra film har jag i och för sig inte betvivlat sedan jag såg This is Spinal Tao första gången. Då liksom nu är det en klockren betraktelse, denna gång av livets slutskede, av vad som egentligen är det viktigaste i livet och vad man egentligen kan köpa för pengar. Att lycka inte alltid är synonymt med ekonomisk oberoende behöver man väl inte vara någon Einstein för att räkna ut men filmen lägger fram det på ett bra sätt och den, till en början, girige Edward förändrar gradvis sitt beteende, ofta kanske utan att ens erkänna det för sig själv. Han behåller sin yttre fasad men man märker ändå, om man läser lite mellan raderna, att vänskapen med Carter betyder allt mer för honom.

Samma sak kan i viss mån gälla för Carter, även om han redan från början är den mer emotionella och mänskliga av de två. Han försöker vara rejäl och han har en karaktär som förbjuder honom att vara otrogen mot sin fru, även om de haft ett ganska knaggigt förhållande de senaste åren. Han är väl inte lika intresserad av de mest häpnadsväckande sakerna på listan som Edward, men hänger med och ställer upp för sin nyfunna kamrat.

Skådespelarmässigt fungera naturligtvis dessa båda giganter utmärkt i sina roller, men det är mer än så, de spelar på toppen av sina förmågor och jag som brukar hävda att Nicholsons bästa rollprestation är As Good As It Gets för tänka om, för han är minst lika bra här om inte bättre och jag vill påstå att Freeman här är den bättre av de två... Även kringliggande roller funkar utmärkt även om de mest av filmen centrerar sig just kring dessa två. Det här är deras film helt enkelt och det hade varit stor skada skedd om man hade bytt ut någon av dem.

Känslorna filmen genererar enbart på grund av sin historia, alltså utan att ta hänsyn till den oerhörda glädje man känner över de kvalitativa bitarna, svänger kraftigt och innan filmen är över han man gått igenom gapskratt, tårar, besvikelse och sympati - ja, hela spektrat av känslor skulle man kunna säga. Så oavsett vilken typ av känslor man är ute efter att bejaka
i och med att man ser den här filmen som kommer man att lyckas. ta tak i saken nu, du kommer inte att bli besviken!

Bättre än så här blir det inte!

Batman Begins - 2005 - En totalt misslyckad film!

Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

2005

Action

Som pojke bevittnar den unge Bruce Wayne hur hans föräldrar skjuts ned av en rånare. Besatt av tanken på hämnd växer han upp men genom ödets nyck förvägras han sin hämnd och någon annan mördar hans föräldrars mördare. I sökandet efter sig själv flyr den unge Bruce till östern och introduceras av Henri Ducard, som lär honom att inte frukta något, till den uråldriga ninjasekt som leds av den mystiske Ra’s Al Ghul. Sektens syfte är att säkerställa rättvisan och anser sig stå över både lagar och barmhärtighet. När det står klart för den unge Bruce att sekten anser att hans hemstad Gotham inte längre klarar av att överleva korruptionen och att brottsligheten är på alldeles för hög nivå, måste han ge sig tillbaka hem för att skydda staden. Han tror på en räddning av stadens dekadans och förfall trots att sekten inte delar hans åsikt och anser att staden måste förstöras till varje pris.

Det här är ett lysande exempel på att trots bländande namn i rollistan; Christian Bale som Bruce Wayne/Batman, Michael Caine som Alfred, Gary Oldman som Gordon, Liam Neeson, Rutger Hauer, Katie Holmes och Morgan Freeman så faller den här filmen pladask! Borta är all charm som serietidningen hade och kvar är, i bästa fall, en ganska ordinär actionfilm utan själ.

Jag tillhör inte dem som brukar jämföra med litterära förlagor och berättelserna behöver inte följa dessa till punkt och pricka, men det här är ju löjligt. Visserligen stämmer de mest centrala omständigheterna in i händelseförloppet men man har hittat på en mycket stor del, kanske för att kunna skapa en så spektakulär film som möjligt. Detta stör mig dock inte så mycket, det är mycket värre att man gjort filmen allt för allvarlig och försökt att skapa en verklig hjälte, Batman är inte verklig utan en seriehjälte och bör gestaltas som en sån. Framförallt när historien är ganska fånig och absolut inte kan tas på allvar.

Som titeln antyder behandlar filmen till stor del den tidiga tiden av batmans utveckling, detta innebär att seriehjälten egentligen inte dyker upp på allvar förrän framåt slutet av filmen. Fram till dess fokuseras det på Bruce Wayne och att se på hur han långsamt utvecklas för att sedan bemästra allt på kort tid är ganska trist.

Men om man tittar på de visuella effekterna då? Personligen tycker jag att de är ganska trista men trovärdiga och ska man prompt placera batman i verkligheten är det helt rätt väg att gå. Dessutom ser det modernt ut och det passar kanske den yngre delen av publiken bäst. En del av rekvisitan passar också bra in i filmen, såsom batmans speciella kaststjärnor. Däremot är Batmobilen helt misslyckad och ser snarare ut som en militär stridsenhet än något annat. Även skurken i filmen (för någonstans fanns väl en ärkeskurk?) är fruktansvärt anonym och gör inte rättvisa åt någon av de klassiska, karismatiska skurkarna.

En totalt misslyckad film!

Wanted - 2008 - Man bryter mot naturlagarna!

Innehåller allt som en cool actionfilm ska innehålla och dessutom med en historia som är grundad i en fantasyhistoria. Det kunde ha blivit hur bra som helst och är det också stora delar av filmen, men när slutet nalkas blir det lite för mycket av det goda. Det blir lite väl mycket twists och hemligheter som avslöjas utan att det egentligen är riktigt motiverat. Att mycket av det som filmen går ut på är fullständigt ologiskt (som att skruva en kula runt ett hinder och ändå träffa mitt i prick) gör inte så mycket, det blir en del av filmens charm och trots sin bristande logik blir det trots allt ganska trovärdigt! Det är kul med en hemlig organisation av lönnmördare med en tusenårig historia, där man lärt sig att bemästra några av fysikens lagar. Visuellt påminner det väl lite om The Matrix kanske, fast med glimten i ögat. – 7/10