The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10

The Company of wolves - 1984 - Rödluvan och varulven!

The Company of wolves

Regi: Neil Jordan

1984

Horror

Company of wolves är väl egentligen rödluvesagen berättad för en senare generation. Rosaleen (Sarah Patterson) besöker sin mormor (Angela Lansbury) mitt inne i skogen. Där får hon höra den ena historien efter den andra om män med sammanväxta ögonbryn som ibland förvandlas till vargar. I bakgrunden ligger också att hennes syster nyligen har fallit offer för en varg.

När jag först började titta på den här filmen hade jag ganska stora förväntningar. En film som utlovade spänning och skräck i kombination med en klassisk saga. Det verkade ju lovande. Men ack så jag bedrog mig. Det finns visserligen en saga här man lätt känner igen men någon skräck kunde jag inte hitta ens med förstoringsglas och lupp. Det är extremt fjantigt och även om miljöerna ser sagolika ut räcker det inte när förvandlingseffekterna mellan människa och varg är så undermåliga. The Wolf man från 1941 känns bättre och fräschare i detta sammanhang. Problemen slutar förstås inte där, filmen är väldig svårförstådd och ibland vet man inte riktigt vad som har hänt, var det dröm eller verklighet just nu, rörigt värre alltså.

Både Sarah Patterson och framför allt Angela Lansbury gör sina roller med bravur men på det hela taget blir det tummen ned för denna billiga och fjantiga historia som faktiskt hade potential.

Polisskolan – 1984 – sent ska syndaren vakna...

Regi: Hugh Wilson

1984

Komedi

Det kanske låter lite märkligt men jag har faktiskt inte sett den här filmen förrän precis nu. Jag vet att jag har sett en eller två av uppföljarna sedan tidigare men alltså inte den första filmen. Lite märkligt tycker jag själv, men så är det. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Jag trodde icke för mitt liv att jag skulle skratta så pass mycket åt den. Jag menar, det är ju trots allt väldigt förutsägbara skämt och heller inte riktigt lika ”crazy” som exempelvis Den Nakna Pistolen.

Det behöver det inte vara heller. Det som saknas i galenskap tar man igen med värme. För här är det levande karaktärer som det handlar om. Självklart har man skruvat till dem ganska rejält men det är ändå karaktärer man lätt kan tycka om. Eller tycka illa om för den delen om det är de mindre önskvärda elementen vi talar om. Att dessa får precis vad de förtjänar är viktigt för sympatin och så är det även här. Är någon elak mot våra ”gelikar” kommer de att råka illa ut. Vi skrattar med de något förvirrade aspiranterna men är det någon som skrattar åt dessa tokar måste de straffas på något sätt. Och detta fixar filmskaparna på ett utomordentligt sätt!

Så jag måste väl krypa till korset en smula och inse vad det är som är roligt med dessa filmer, eller åtminstone den här. Den var å andra sida så intressant att jag lär införskaffa resterande delar också vad det lider. Att man i denna fokuserar på själva träningen eller utbildningen på polisskolan är tämligen självklart, jag vet inte riktigt hur man ska klara av att göra en fortsättning, men med tanke på att det finns sex delar till lär man ju ha funnit ut ett sätt. Det ska i alla fall bli intressant att utforska vidare! Det här var klart över förväntan!

7/10

Recension: Missing in Action – 1984 - Chuck Norris hittar krigsfångar!

Den här såg jag för många år sedan men såg nyligen om den för att fräscha upp minnet. Det är ingen bra film, den behandlar möjligen ett intressant och politiskt laddat ämne – om det fortfarande existerar krigsfångar i Vietnam efter kriget. Överste Braddock (Chuck Norris) är övertygad om det sedan han själv flydde från ett sådant fångläger men bevisen är tunna eller icke existerande. För att göra en lång historia kort har naturligtvis Braddock rätt och tar sig in i landet för att rädda sina landsmän. Självklart lyckas operationen och således kan bevisen presenteras bortom allt rimligt tvivel.

Jag har egentligen inte då mycket emot filmen men den är seg och det händer inte särskilt mycket, det finns helt enkelt inte mycket dynamik i den. Spänningen uteblir och det blir mest pang-pang av det. Det kan förvisso vara underhållande under stundom men på det hela taget är det en ganska trist film.

4/10

Recension: Jultomteslashern Silent night, deadly night - 1984

Silent night, deadly night

Regi: Charles E Sellier Jr.

1984

Horror

Farfar som sitter på ett mentalsjukhus berättar något för sin unga sonson. Nämligen att jultomten kommer med presenter till dem som varit snälla, men straffar de som varit elaka. På väg hem blir han vittne till hur hans föräldrar mördas av en tjuv utklädd till jultomten, en traumatisk upplevelse. Han tillbringar resten av sin uppväxt på ett barnhem som drivs av några nunnor. Abbedissan är sträng och pojken lär sig om och om igen att om man är olydig blir man straffad. Hans rädsla för jultomtar håller i sig tills en dag då han själv tvingas att spela jultomte i en affär. Det slår alldeles slint i huvudet på honom och han går bärsärkargång.

Jag gillade verkligen idén med den här filmen och det finns faktiskt några scener som visar prov på ett innovativt filmskapande. Tyvärr förstörs det allt för ofta av de många klichéerna som kantar filmen från början till slut. Men samtidigt kan det faktiskt ha sin charm också.

Att man hela tiden vet vad som kommer att hända och att det som händer är helt typiskt känns faktiskt lite småkomiskt. För underhållningsvärdet på den här är högt även om de filmiska kvalitéerna är låga - lite av kalkonstatus alltså. Regin är stundom riktigt usel vilket matchas av dito skådespelarinsatser. Ska man bedöma morden, som ju faktiskt är ganska viktiga i en slasher, tycker jag faktiskt att de är ganska skojiga. Kanske inte alla, men en hel del av dem.

När jag tänker efter finns det faktiskt t o m lite moraliserande budskap i den, något som kanske inte är så vanligt i genren. Inte för att det varken gör från eller till, filmen är lika dålig trots allt även om det som sagt finn ett visst underhållningsvärde.

Recension: Rats: Night of Terror - 1984

Rats: Night of Terror

Regi: Bruno Mattei

1984

Horror

I en postapokalyptisk framtid anländer ett motorcykelgäng till en ny plats. De finner alla slags förnödenheter och blir utom sig av lycka för sådana varor som till exempel mjöl och socker. Men inte bara livsmedel finns att finna, det verkar vara ett forskningscentrum och högteknologisk utrustning finns på platsen. Dock visar det sig också krylla av råttor och tillika de halvruttna och halvt uppätna liken av forskarna. De upptäcker också en gammal maskin som de först tror är ett TV-spel men som sedan visar sig vara en avancerad dator. De får igång denna och den börjar genast arbeta på den fråga de gav den. Problemet är bara att de inte har en aning om vilken fråga de ställde… Svaret låter dock inte vänta på sig och snart står det total utplåning på dataskärmen. Men vilka är det som ska utplånas, är det råttorna eller de själva?

Det här är beviset på att en film inte behöver vara kvalitativ för att vara underhållande. Taffligt manus, usla skådespelare, tam regi och kass dubbning är några av sakerna den här filmen har emot sig, trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av den. Den har något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som lockar.

Det är ingen regelrätt djurskräckis även om den ingår i Djävla Djur boxen. Snarare är det en postapokalyptisk rulle med en extra touch av muterade superintelligenta råttor som krydda åt historien. Eller rättare sagt, historien är beroende av rått-temat för att kunna fungera men inte så centralt som i den genomsnittliga djurskräckfilmen. Det här är trash-cinema på hög nivå och man dras sig inte för att utnyttja de kvinnliga kropparna som dragplåster, några tuttar har väl aldrig skadat populariteten?

Karaktärerna heter rätt roliga saker minsann och jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt Lucifer och Lillith, negressen Chocolate eller Taurus och Noah. Jag vet inte om man ska kalla dessa namn för oerhört genomtänkta eller korkade men de berör i alla fall oavsett hur man ser det och det är ju bra.

Råttorna ser förvånansvärt bra ut, åtminstone i de fall man använt riktiga råttor. Vid attackerna har man bytt ut dem mot konstgjorda ekvivalenter men det är väl å andra sidan inget annat att vänta, det är ju sånt som är en del av charmen med filmer som den här. Hade man tagit den på fullt allvar hade mycket av behållningen gått förlorad. Man måste ta filmen för vad den är helt enkelt.

En postapokalyptisk berättelse som rekommenderas å det varmaste, med eller utan råttor.

Recension: Mutant - 1984

Mutant

Aka: Night Shadows

Regi: Jon” Bud” Carlos/Mark Rosman

1984

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Josh (Wings Hauser) och Mike Cameron (Lee Montgomery) är två bröder som är på semester och råka komma ivägen för ett kriminellt gäng. Gänget gör allt för att de ska slira med bilen och köra av vägen, vilket de lyckas med. Bröderna tvingas spendera natten i en liten stad. När de väl kommer dit blir de chockade vid åsynen av den spöklika staden. I sitt sökande efter någon som kan hjälpa dem, upptäcker de ett svårt sargat lik, vilket gör dem lätt panikslagna. De ser en bar som är öppen och bestämmer sig för att gå dit och se om de kan få någon hjälp. Till sin fasa upptäcker de att gästerna där inne är hela gänget som tidigare tvingat dem av vägen. De börjar bråka men sheriffen, Will Stewart (Bob Hopkins) får ordning på bråket. Bröderna tar med Will för att visa honom den döda kroppen, då upptäcker de att liket är försvunnet. Invånarna i den lilla staden försvinner en efter en. De få som fortfarande tycks vara i livet får nys om ett företag som arbetar med kemikalier och som kastar giftigt toxin i sjöarna och på land. Ämnet förgiftar och vanställer människorna till zombies.

I många fall liknar Mutant filmen Night of the living dead, med bättre special effekter och mer action.

Filmen är tekniskt bra gjord. En del scener är både lite skrämmande och spännande, en helt klart sevärd rulle, men absolut ingen klassiker. Effekterna är bra och den finns också som teater och då heter den night shadows. För att vara en lågbudgetfilm så har den rätt bra skådisar, fast jag tycker att Wings Hauser är lite väl återhållsam och kan betydligt bättre. Det vi inte ser blir vi ofta mer rädda för och mordet på Mike är ett perfekt exempel på hur man ger rysningar utan att visa för mycket.  Jon Cardos använder sej utsökt bra av ljuset och fotot. Speciellt under de sista minuterna, då zombiesarna går till attack mitt bland skuggor och dimma.

Bo Hopkins är bra som alltid och de två kvinnliga skådisarna var lysande. De övriga som är med är också skapligt bra. Med traditionella effekter precis som mästaren Alfred Hitchcock brukade använda, rätt musik på rätt tillfälle och inte så mycket våld.

Jag tycker också att de har lyckats rätt så bra med sminkningen när det gäller zombiesarna. Köp filmen eller hyr den om du hittar den och bestäm själv om det är en bra film eller dålig som en del verka tycka.

Supergirl – The Movie - 1984

Supergirl

Aka Supergirl – The Movie

Regi: Jeannot Szwarc

1984

Sci-Fi/Action

Kara (Stålmannens kusin) kommer av misstag till jorden för att återfinna Omegaheadron som är kraftkällan till hennes hemstad. Kraftkällan har emellertid hamnat i händerna på Selena, en häxa som drömmer om världsherravälde. Med hjälp av den nya kraftkällan ökar Selenas magiska krafter hundrafalt och hon är fast besluten att inte ge upp sin nyfunna styrka. Stålflickan får slåss med både kraft och list mot de mörka krafter av ren energi som Selena frambringar.

En av de roligaste filmerna jag har sett på länge. Den är riktigt B men har helt klart en viss charm och är tämligen underhållande. Skådespelarna är egentligen inte så dåliga men hela produktionen skriker av lågbudget och det drar ned det totala intrycket något. Fast det är klart, den här typen av filmer gjordes på det här sättet vid den här tiden och skulle man jämföra med förlagan, dvs. Supermanfilmerna, hamnar man inte allt för långt bort. Flygscenerna är härligt filmade och även om man inte direkt ser några trådar, märker man tydligt att de trots allt finns där.

De jordiska miljöerna är riktigt bra och trovärdiga, men när man gestaltar Karas hemstad eller den fruktade fantomzonen fallerar det något. Åtminstone tycker inte jag att fantomzonen är framställd alls på det här sättet i serietidningarna, fast det kanske inte var visuellt möjligt att framställa den så heller.

Helen Slater som spelar Stålflickan är riktigt trovärdig, framförallt i hennes hemliga identitet som skolflickan Linda Lee och som Kara d v s Stålflickans verkliga identitet utan krafter i hemstaden. Även Faye Dunaway som den elaka häxan Selena gör ett bra jobb och sen kan man ju inte komma ifrån Peter O’Toole som alltid bjuder på en fin föreställning! En kul detalj är förresten en koppling till Superman som man får genom att ha med Marc McClure som spelade Jimmy Olsen även i de filmerna.

Personligen tycker jag att det kanske var lite för mycket hokus pokus i filmen då den ju handlar om en kvinnlig magiker som vill skapa ett världsherravälde med sig själv som självklar diktator och filmen är kanske en aning lång för efter de 138 minuter som filmen varar (Directors Cut) är man ganska slut.

Recension: The Warrior and the Sorceress – 1984

Jag är en sucker för billiga fantasyäventyr och som sådan borde jag ha fått mitt lystmäte tillfredställt här. Och det är onekligen stunder då det är oerhört underhållande. Dock är det mestadels lite för lite äventyr, och fantasy också för den delen, över det. I korthet kan man säga att en främling kommer till stan, spelad av David Carradine. Han är krigaren som med sitt svärd egentligen skulle kunna få vem som helst på knä men istället väljer att konspirera och på så sätt vända de två sidorna i striden mot varandra. Samtidigt tjänar han också en hacka på det hela.

Främlingen som egentligen inte vill slåss och som verkar lite mystisk (och som spalas av David Carradine) fick mig först att tänka på 70-tals serien Kung Fu, där en mystisk shaolinmunk dra från plats till plats och löser problem utan att egentligen ta till strid själv. Delvis beror detta förstås på handlingen men även på att David Carradine spelade rollen även där. Men sen började jag fundera över vad det egentligen handlar om. Naturligtvis kom mina tankar snabbt in på spaghettiwestern För en Handfull Dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Så är det förstås, handlingen är mer eller mindre ärligt stulen från Yojimbo, Akria Kurosawas film som För en Handfull Dollar är en nyinspelning av…

Naturligtvis är det inte frågan om kvaliteter som kommer i närheten av någon av dem men det är under stundom en småmysig film med fantasifulla varelser. Det är fabulöst dåligt gjorde gummivarelser och sminket är inte bättre det. Det är så övertydligt att det handlar om sminkeffekter att jag knappast sett nåt liknande förr. Det kan finnas charm i det också, kalkonvärden, men lite tröttsamt blir det.

Rätt kul [sic!] är att det trots rejäla svärdsslagsmål knappast syns en enda droppe blod. Däremot är det gott om tuttar i filmen för den som gillar det. Jag tror det nästan bara är topplesssekvenser på kvinnorna i filmen faktiskt. Förresten så var Total Recall knappast första gången där en kvinna tilldelades en extra ranson bröst…

4/10

Recension: Night of the Comet - 1984

Night of the Comet

Regi: Thom Eberhardt

1984

Horror/Sci-Fi

En stort fenomen är på väg att inträffa. En komet som passerar jorden extremt sällan är på väg hitåt. Folk är exalterade och media står på kö för att leverera nyheter om händelsen. Några skeptiker anser emellertid att kometens förra uppenbarelse orsakade dinosauriernas utrotning då det skedde ungefär vid denna tidpunkt och kanske ligger det något i detta. Hur som helst så anländer kometen och plötsligt har två systrar hela staden för sig själva, överallt ligger kläder och i dem ett stoff av kalcium.

Sådana här postapokalyptiska filmer är inte ovanliga men oftast handlar det inte om hot från yttre rymden utan hot ifrån oss själva. Kanske företrädesvis atombomber, naturkatastrofer, virus eller andra oförklarliga fenomen som t.ex. i dawn of the dead. Det som hamnar närmast av nyss nämnda ting i just det här fallet, är kanske naturkatastrofen och tanken och iden bakom kometen som utplånar allt liv är intressant, men tyvärr inte speciellt väl utförd. Jämför till exempel med andra hot från rymden (Invasion of the body snatchers, Day of the Triffids).

Skådespelarna är lika dåliga som man skulle kunna vänta sig av en film av den här kalibern och även om en del kända namn dyker upp, t.ex. Robert Beltran som kanske är mest känd som Chakotay i Star Trek Voyager, så blir det aldrig trovärdigt. Man ser tydligt att man verkligen försökt spara in varenda krona i var och en av de öde scenerna och filmen kan knappast ha kostat många kronor att spela in. Ljudspåret är riktigt dassigt och väldigt tröttsamt, dialogen är knappt hörbar på sina ställen. Inte för att ljudet är lågt eller raspigt utan helt enkelt för att det låter så fruktansvärt tråkigt.

Det här är ju en film från 80-talet och det märks ganska tydligt. Både vad gäller kläder och frisyrer, men även musikaliskt. Musiken är verkligen dålig och ligger nästan hela tiden i bakgrunden och bara maler på. Något enstaka stycken sticker ut från mängden, t.ex. Cyndi Laupers gamla megahit ”Girls just wanna have fun” annars är det ganska anonymt och irriterande.

Recension: The New Gladiators - 1984

The New Gladiators

Aka: Fighting Centurions/Rome, 2072 A.D./Warriors of the Year 2072

Regi: Lucio Fulci

1984

Sci-Fi

Långt in i framtiden, närmare bestämt 2072, är världen en mycket grym och våldsam plats som styrs av multinationella TV-företag där höga tittarsiffror är det viktigaste att uppnå. Detta sker till vilket pris som helt och gärna med så våldsamma och letala inslag som möjligt, publiken vill helt enkelt se död och förstörelse efter som det är detta som säljer. För att ta ytterliggare ett steg förvärvar man den stora motorcykelstjärnan Drake, genom att sätta dit och manipulera bevisen mot honom så det ser ut som han begått brutala mordhandlingar och således dömts till döden, till ”Battle of the Damned”, en TV-show designad att ge den dödsdömde fånge som överlever de gladiatorliknande spelen livet åter. Men allt är inte vad det ser ut att vara och ju fler sanningar som uppenbarar sig desto större blir viljan till revolt bland de dödsdömda deltagarna.

På rak arm kommer jag på två filmer att jämföra den här med, den ena kom några år tidigare (1975) och behandlar liksom denna, multinationella TV-företag som till varje pris vill uppnå de högsta tittarsiffrorna genom att förråa ett redan existerande arrangemang, nämligen spelet Rollerball. Det finns också en remake på denna som jag inte anser kommer i närheten när det gäller dessa bakomliggande bitar, det är bara fokus på själva spelet, men det är en annan historia. Den andra filmen, som den här kanske har ännu mer gemensamt med är The Running Man från 1987 där bland annat Arnold Schwarzenegger medverkar. Här finner vi liknande element med dödsdömda fångar, bevis som blivit manipulerade och TV-siffrornas makt i en betydligt större produktion än vad det handlar om här, men jag vill ändå betona att trots allt handlar om fem års skillnad och att den här med största sannolikhet måste varit en inspirationskälla.

Jag gillar greppet helt klart och det finns inte så lite samhällskritik i ämnet heller. De bjuds också på en moralkaka, eller åtminstone ifrågasättande och tankeställande om maskinerna, det vill säga de avancerade datorerna som styr och ställer i filmen, styr oss eller om vi styr dem. Har tekniken blivit oss övermäktig eller vad är det egentligen som kommer att hända om vi inte ser upp. I detta sammanhang är det också bäst att nämna hur kul det är att se vilka framtidsvisioner som fanns när filmen gjordes 1984. Futuristiska manifestationer av både datorer med blinkande ljus och motorcyklar, som ska vara någon slags hybridlösning mellan gammalklassisk, stil för att påminna om historisk riktiga gladiatorspel, och futurism. Men det finns också en hel del annan fantasi när det gäller detta område, som kanske mera speglar tiden och platsen där filmen gjordes än var den utspelar sig. Mycket underhållande är det i alla fall!

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, den stora stjärnan Drake spelas av Jared Martin, som undertecknad vid första bekantskapen med den här filmen för rätt många år sedan nu kände igen som ”Dusty” från TV-såpan Dallas. Han har en beslutsam blick som passar ypperligt i filmen och som lämpar hans starka karaktär som handen i handsken. Även Fred Williamson medverkar, om än i en något mindre roll samt ett helt gäng av skådespelare man säkerligen känner igen om man intresserar sig för den här typen av italiensk skräpfilm.

Klart underhållande, våldsamt och rekommendabelt!

Recension: Monster Shark - 1984

Monster Shark

Aka: Devilfish

Regi: Lamberto Bava

1984

Horror/Thriller

Ett antal mystiska dödsfall inträffar och man tror att en haj ligger bakom. Problemet är att de sönderslitna båtarna och märkena efter tänder inte stämmer överens med någon känd hajart. Man tillkallar experten Stella Dickens (Valentine Monnier), som misstänker att det faktiskt är ett okänt djur eller alternativt ett förhistoriskt djur som på något sätt lyckats överleva i millioner år. Föga anar hon att sanningen är betydligt brutalare än så och att männen bakom den genmanipulerade varelsen inte skyr några medel, inte ens mord!

Man skulle kunna tycka att mästerregissörens Mario Bava’s son skulle kunna bättre än så här, han borde ju ha det i ryggmärgen så att säga. Men tyvärr verkar han inte veta hur en film byggs upp, vad som egentligen är skrämmande och hur man engagerar skådespelare. Till hans försvar kan man väl säga att filmens budget inte tillhör de största i världshistorien och med det i åtanke får man väl säga att filmen inte är fullt så katastrofal som man först  kunde befara.

Historien är ganska klantigt uppbyggd men har sina poänger emellanåt. Inget speciellt originellt finns att hitta och filmen är tämligen tidstypisk och italiensk i sitt upplägg. Detta förstärks ytterliggare av den parallellhandling som man nästan får lite gialliokänsla av.  Kanske hade det varit bättre att bestämma sig för vad man ville göra, som det är nu blir det faktiskt varken hackat eller malt.

Skådisar då? De är alla bedrövligt dåliga, speciellt kvinnorna faktiskt. De verkar enbart finnas där för att bli skrämda av monstret. Det är klart att en och annan tutte visas också. Men faktiskt inte i överflöd som annars är så vanligt i filmer i den här genren, speciellt från den här tiden. Det kan man väl se som positivt kanske.

Så slutligen till monstret då. Det är faktiskt ganska välgjort om man betänker de resurser som satts in på andra områden. Det är någon bläckfiskliknande sak och tankarna vandrar ofrivilligt till Ed Woods Bride of the monster, fast att jämföra med den vore kanske lite väl drastiskt. Frågan är var man fått idén till titeln ifrån, kanske var det ännu ett försök att rida på framgången av Steven Spielbergs Jaws från 1975.

Recension: Master of the game - 1984

Master of the game

Regi: Kevin Connor, Harvey Hart

1984

Drama

Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst, men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!

Efter att vi tagit del av inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren (Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt. Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar historiens början.

                                               

Ett problem i serien är att karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.

Ett annat problem är förstås längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.

I och med inträdet av tredje generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet. Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.

Det finns också många fler krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag, tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i betydligt större fokus än tidigare.

Men jag har bestämt mig, jag vet vem spelets härskare är – vet du?

Recension: C.H.U.D - 1984

C.H.U.D

Regi: Douglas Cheek

1984

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Människor försvinner överallt i New York City, fast ingen tänker så mycket på det. Det är mest hemlösa som försvinner och ingen som saknar dem. En reporter vid namn Murphy (J.C. Quinn), tipsar fotografen George Cooper (John Heard), om en regeringskonspiration som involverar dumpning av kärnvapenavfall i kloakerna. När George sökt nere i kloakerna stöter han på C.H.U.D vilket står för ”Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers”. De har blivit groteska monster efter att ha kommit i kontakt med giftigt avfall. Under tiden söker polisen Captain Bosch (Christopher Curry) efter sin försvunna fru tillsammans med A.J. ”The Reverend” Shepherd (Daniel Stern), en soppkökskock. Monstrerna börjar att dyka upp lite här och var efter att ha tröttnat på att vara i underjorden.

CHUDs är baserad på en modern legend, en myt om kannibaler som lever i kloakerna i New York och andra stora städer. Idéerna är att det är en sorts hemlösa missfoster som skulle bo där. Det var en story skriven i Time om detta och de fann att en del rapporterade fall var sanna. C.H.U.D. är en klassik monsterfilm med en nutida exteriör och en väldigt beslutsam kärna. Filmen har en bra story, coola läckra monster och en massa kända ansikten. De klaustrofobiska underjordslandskapen är verkligen bra presenterade. Det ser ut som en hel mörk stad som ligger under New York City och filmen drar in tittarna i denna värld.

Detta är en lågbudgetfilm, men historien håller. Daniel Stern är fantastisk som kocken i köket, han undrar var alla hans hemlösa gäster har tagit vägen. Christopher Curry är också han väldigt bra som polisen som letar efter sin försvunna fru. Scenerna med Stern och Curry är roliga och det är trevligt att se en vänskap växa fram mellan dem, under tiden som de försöker att tar hand om CHUDs.

Jag gillar verkligen hur historien möts upp från alla vinklarna: polisen, kocken, fotografen och reportern.  Detta är inte som en slasher, inte heller en film med mycket nakna kvinnor. Detta är helt enkelt en bra film med lekfulla, spännande och otäcka scener. En film med en titel som denna förtjänar att bli prisad, CHUD (Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers). Ingen vågar sig på att använda en så klassisk titel nu för tiden. Detta är en film som är värd att titta på, det finns en uppföljare, fast den ska inte ha så mycket med originalet att göra och sägs vara rätt dålig. CHUD är värd att hyra eller att köpas och även om du skulle hata filmen så kan du njuta av John Goodman i hans tidiga karriär. Missa inte när han spelar polisen som blir slaktad inne på restaurangen.

Recension: Friday The 13th part 4 - 1984

Friday The 13^th part 4

Regi: Joseph Zito

1984

Horror

Det hela börjar med att Jasons kropp tas till bårhuset i tron om att han är död, vilket han inte är. Han vaknar till liv och dödar några på bårhuset för att sedan fortsätta vidare tillbaka till Camp Crystal Lake där han hör hemma. Ett gäng ungdomar har hyrt ett ställe som inte ligger så rysligt långt från massaker. Det finns en annan familj som bor i huset bredvid, där finns en kille vid namn Tommy som älskar allt som har med masker att göra och han gör sina egna som är riktigt bra. I gänget finns det både nördar och sexgalna tonåringar som inte vill annat än att få komma in i trosorna på brudarna. Gänget har fest och allt verkar frid och fröjd ända tills Jason dyker upp med sin machete och blod börjar drypa.

I denna del finns ingen Crazy Ralph men det finns en annan som är minst sagt lika konstig som varnar dem om att inte åka dit, men i sin vanliga ordning är det ingen som lyssnar och tur är väl det för då hade ju filmen varit slut och man hade missat allt det goda.

Här får vi följa en kille vid namn Tommy Jarvis som spelas av den unge Corey Feldman som vi vid senare tillfällen har sett bland annat i The Goonies, Gremlins, The Lost Boys och Stand By Me. En annan karaktär som heter Jimmy och är en riktig nörd honom spelas av den nu kände Crispin Glover, han brukar ju som oftast spela nördar eller konstiga personer men det gör inte så mycket för han är ju så nedrans bra på det.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

I denna del börjar ju humorn att träda fram mer tydligt även om den redan i de förra delarna har varit på besök. Ett av mina mest minnesvärda scen kommer alltid att vara den här:

Jimmy frågar var är den jävla korkskruven och vips så är Jason framme och trycker den i handen på honom. Givetvis kommer man ihåg en himla massa scener, men just denna har riktigt bitigt sig fast.

Vapnen är inte de roligaste här men det kan jag leva med, för nu är Jason mäktigare och ser större ut så då räcker det med att han bara står där för att se grym och hemsk ut.

Recension: China Blue aka Crimes of Passion - 1984

China Blue

Aka: Crimes of Passion

Regi: Ken Russell

1984

Drama/Thriller

Joanna Crane (Kathleen Turner) lever ett dubbelliv. På natten förvandlas hon till den prostituerade China Blue som utför allehanda sexuella tjänster för pengar. Det är ett liv långt ifrån hennes vardag och det ger henne utrymme att släppa alla vardagliga problem. Bland hennes kunder finns en nyskild man som förälskar sig i henne, åtminstone tror han det, och en pastor (Anthony Perkins) som vill rädda hennes själ till varje pris. Med sig i väskan har han diverse groteska sexleksaker som ska hjälpa henne att bli fri…

Ska man enbart gå efter filmens ytligaste handling är det här en ganska torftig berättelse. Det är, kanske inte riktigt stereotypiska men åtminstone ganska kantiga, karaktärer i ganska fåniga miljöer. Förutom detta så är den nästan pornografisk, med vilket jag menar att den helt klart har inslag som skulle platsa i valfri pornografisk betraktelse men utan någon penetration. Det finns förstås några erotiska målningar som man skulle kunna anse innehålla detta men det blir inte riktigt samma sak. Det finns också några inklippta scener ur riktiga porrfilmer som man får se några ”snälla” snuttar ur.

                                                     

Skådespeleriet är det dock inget fel på och Kathleen Turner gör ett utmärkt jobb! Hon är sminkad, nästan till oigenkännlighet, som horan China Blue, men hennes röst tar man inte fel på. Och att inte kännas igen när man gör en rolltolkning måste väl vara nästan den bästa egenskapen man kan ha som skådis. Först då smälter man väl helt in i rollen menar jag. Det finns också en hel del vågade scener med henne och även om det inte är några helnakna scener så är det i alla fall några som visar lite hud.

Dock måste jag säga att Anthony Perkins till och med är snäppet bättre. Honom känner man förstås igen och det vore nog svårt att gömma honom under så mycket smink att han skulle bli förväxlad med någon annan än sig själv. Men han passar tveklöst mycket bra till den halvgalna pastorn som försöker rädda China Blues själ. Det är väl inte första gången vi ser honom gestalta ungefär samma roll, men det finns ju en anledning till att han fått göra denna nervösa rolltolkning om och om igen – han är riktigt bra på det helt enkelt!

Men filmens allra största kvalitéer infinner sig alltså inte förrän man har börjat tänka utanför lådan. När man inser att filmen handling egentligen, helt eller delvis, är späckad med symbolism. Jag vill inte direkt påstå att man hittar meningen med livet om man knäcker koden och jag tänker inte ens gå inte på hur jag tolkar saker och ting. Nej, det vore att förstöra upplevelsen och förvägra tittaren chansen att bilda sig en gen uppfattning.

Jungle Warriors - 1984 - Kult med Sybill Danning och John Vernon

Det här skulle på många sätt kunna ha varit en bortglömd pärla och jag gillar den, men det saknas lite för att den ska kunna tillskansa sig epitetet pärla. Till de positiva sakerna hör att det faktiskt är riktigt anständigt skådespeleri, inte från alla, men från några av de stora rollerna i alla fall. Flera kända skådespelare medverkar, John Vernon och Sybill Danning men även Paul L. Smith och Dana Elcar, som man kanske inte känner till namn men garanterar känner igen om man ser dem! Jag gillar också att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför modellerna hamnar i djungeln. Dock ska man vara medveten om att det mest av filmen inte utspelar sig i någon djungel och att det här egentligen inte kan anses vara någon djungelfilm överhuvudtaget. Istället hamnar modellerna snabbt i klorna på knarkhandlarna som torterar dem och fängslar dem i källaren. Åtminstone till den dag då de bryter sig fria (vilket går lite för snabbt och lätt tycker jag) och det lägger sig i knarkuppgörelsen genom att slå ned ett par vakter och ta deras automatvapen. Utgåvan från Anchor Bay, som jag såg, är dock uppenbarligen trimmad på ett eller ett par ställen, vilket är synd för det bidrar tyvärr till ett sämre omdöme. Jag skulle också gärna sett lite mer onödig våpighet från modellerna och kanske lite mer sleaze hade gjort susen också. På det hela taget en underhållande film, men som kunde ha blivit mycket bättre. 

5/10

Recension: Blastfighter - 1984

Blastfighter

Regi: Lameberto Bava

1984

Action

Tiger är en före detta polis som efter åtta år i fängelse släpps ut igen. Hans brott är att han har skjutit ihjäl en människa. Men det ruvar mer bakom mordet, mannen han sköt har nämligen kallblodigt mördat hans fru. Men då inga bevis fanns att tillgå fanns det ingen annan möjlighet för Tiger än att ta lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Nu, åter som fri medborgare, beslutar han att lägga vapnen och våldet på hyllan och flyttar ut på vischan, närmare bestäm hans uppväxts trakter. Där träffar han på några gamla vänner men det dröjer heller inte länge förrän han stöter ihop med hänsynslösa tjuvjägare. Bråken börjar nästan omgående och därifrån eskalerar allting till en slutlig våldsorgie. De skulle inte ha gett sig på hans dotter…

Det här är en film som jag ofta sneglade på när jag i ungdomsåren skulle hyra film hos den lokala videouthyraren. Jag kom mig aldrig för att göra det trots att omslaget såg tufft ut. Eller så var mitt sällskap inte intresserad av filmen överhuvudtaget, jag minns faktiskt inte. Men såg den gjorde jag inte i alla fall. Omslaget är fortfarande lika tufft och den finns nu på svensk DVD med riktigt bra bild och ljud! Det är till och med två versioner av filmen, dels med italienskt ljudspår och dels med engelskt dito.

Läser man på omslaget så utmålas en riktigt våldsam och spektakulär rulle influerad både av Rambo och Delieverence. Hur det är med den saken vet jag inte men visst finns det likheter – och då tänker jag inte bara på scenen där en kille spelar banjo… Nej, riktigt så magert är det inte men det är onekligen en kul detalj, medveten eller ej. Och man får väl säga att det dröjer ett tag innan det uppenbarar sig några likheter också. Men visst, det utspelar sig i en skog, några busar av lokalbefolkningen jagar och försöker skända folk och det finns ett hämndtema – den ensamma hjälten mot hela landsortssamhället.

Det tar också ett tag innan filmen blir riktigt underhållande och tempot är emellanåt lite väl lågt. Det blir aldrig tråkigt men det är inte utan att det är lite segt under stundom. Men skådespelarinsatserna från de stora namnen är hur bra som helst. Kanske främst från Michael Sopkiw, men även George Eastman gör ett riktigt bra jobb. Mindre roller kanske kunde ha presterat bättre, men det är ibland lite svårt att avgöra i de här gamla italienska rullarna också. Dubbningen gör inte saker enklare precis. Jag såg här den engelska versionen och det är möjligt att det är röstskådespeleriet som gör att det blir lite för överspelat emellanåt.

Det finns också lite irriterande slarv i filmen. Inget som gör något för underhållningsvärdet kanske, det blir snarare högre faktiskt, men en bil vars bromsar har blivit saboterade och som man försöker stanna med alla medel kanske inte bör gasa på lite extra i kurvorna på den nedförsbacke den löper amok i? Lite slarvigt som sagt men inget som man inte kan förlåta. Man kan heller inte klaga på filmens budget eller skylla misstagen på den, för även om det naturligtvis är en lågbudgetfilm så har man i alla fall haft råd att krascha ett flertal bilar så att de exploderar (lite väl lätt kanske).

Det är kanske inget mästerverk och jag vet inte om jag vill hålla med Tarantino (varför ska hans citat sitta på alla jävla omslag?) om att det är Lamberto Bavas bästa film, men den skäms i alla fall inte för sig och det är en riktigt underhållande film när den väl kommer igång!

The Blood of Others - 1984 - Jodie Foster är väl i och för sig bra..

Jag har alltid haft ett lite extra gott öga till Jodie Foster och hennes filmer brukar finna sin väg till mina hyllor på det ena eller det andra sättet. Den här har stått där under ganska lång tid utan att jag funnit mig motiverad nog att se den. Så här med facit i hand kan jag konstatera att den nog kunde ha stått kvar ett tag till… Jodie Foster är väl i och för sig bra, även om både hon och de andra skådespelarna spelar över en smula då och då. Historien känns dock tam och inte särskilt intressant alls. Motståndsrörelser och andra världskriget kan göras så mycket intressantare och den romantik som vävs in känns också helt malplacerad. Nej, behållning blir helt enkelt att det är kul att se bortglömda roller med Jodie Foster, Sam Neil och Michael Ontkean som åtminstone jag i första hand förknippar med Twin Peaks! 

4/10