Pettersson & Bendel – 1933 – En förbannat bra prestation!

Den mest ökända filmen i svensk historia står det skrivet med stora bokstäver längst upp på fodralet. När detta påstående först publicerades på facebook hävdade jag att detta snarare skulle vara ett epitet lämpligt för Sverige åt svenskarna. Någon annan menade att Kalabaliken i Bender skulle vara filmen. Men här är det alltså Pettersson & Bendel som åsyftas så låt oss utgå från den hypotesen.

Det man syftar på är att filmen inte bara är en komedi utan även en film med ett antisemantiskt budskap. Den kom i alla fall att uppfattas så oavsett om det var meningen eller inte. Det gick till och med så långt att den användes i Nazityskland som propaganda. Man menade att filmen illustrerade judarnas uselhet så väl att man till och med lanserade den två gånger! Det är förstås sorgligt att en underhållande film ska ha en sådan mörk skugga hängande över sig men vi får helt enkelt se den som ett historiskt dokument, och med bakgrund mot att vi faktiskt vet bättre idag än att stereotypisera på det sättet, får vi se bortom den nedvärderande bilden på judar som filmen visar.

Någon gång på 80-talet såg jag filmen P & B. Det var en film av Hasse Alfredsson med Stellan Skarsgård och Allan Edwall. Jag hade inte en tanke på att det var en nyinspelning av en äldre film. På den tiden var det heller inte sånt agg mot äldre filmer som gjorde om på nytt. Det var väl i och för sig inte lika vanligt som det är idag men ingen tänkte egentligen inte i de banorna. Det spelade ingen roll om det fanns en äldre film eller inte. Man såg filmerna för vad de var och inte för vad man tyckte om eventuella föregångare. Man struntade fullständigt i att Sergio Leones För en Handfull Dollar var en ny version av Akira Kurosawas Yojimbo.

Men jag såg alltså Hasse Alfredssons film utan en tanke på något alls. Jag gillade filmen skarpt, det är inget snack om det. Nu minns jag inte så mycket detaljer av den men i och med bekantskapen med den här inser jag hur lika filmerna är. Det går inte att säga vilken av dem som är bäst. Det finns ingen anledning att jämföra dem på det sättet heller. I den här påtalas det några gånger att Bendel är jude, vilket jag inte kan minnas från Alfredssons version. Han framställs på ett mycket ofördelaktigt sätt. Det är uppenbart att det enda han bryr sig om är pengar och ingen ska komma och säga något annat än att han har sinne för affärer, även om dessa inte alltid är helt rumsrena.

Pettersson och Bendel träffas under en pressning första gången. Pettersson vill väl bara sova men Bendel ger sig inte. Han vill att de båda ska bilda företag tillsammans. Han menar att med hans affärstalang och med Petterssons charm kan de komma hur långt som helst. Det är inte helt ärliga affärer med Pettersson som charmör, på gränsen till solochvårare, och Bendel smidandes planer i bakgrunden. Hur som helst jobbar de sig upp ur slummen, skaffar efter ett tag fina kostymer och kontor. Det går bra för Pettersson och Bendel! Det är kanske det som är så underhållande. Själva förvandlingen av en 25-öring, som sedan blir en krona, som blir en tia, som blir en hundring och så vidare.

Men allt handlar inte om pengar, åtminstone inte för Pettersson som efter hand börjar få nog av att luras. Han vill inte låtsas vara kär i en kvinna för att kunna komma åt hennes pengar. Hans kärlek är på annat håll. Helst av allt vill han vara med Mia. Naturligtvis strular det till sig, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Även här har den sluge Bendel ett finger med i spelet. Men med Mia ute ur bilden tappar också Pettersson gnistan och företaget ser ut att gå utför, eller gör det?

Semmy Friedmann är övertygande som Josef Bendel. Är det meningen att han ska gestalta en dubiös människa så har han lyckats väl. Jude eller inte, det spelar ingen roll. Mia spelas av Birgit Sergelius och hennes väninna, Stockholmsbruttan Elsa, görs av göteborgskan Isa Quensel. Tydligen så fick hon imitera repliker en efter en för att få till dialekten men jag tycker det funkar bra. Sist men inte minst, filmens stjärna, Adolf Jahr, är den som lyser allra klarast. Hade han inte den naturliga charmen som visas i filmen så var det en förbannat bra prestation!

8/10

Recension: SON OF KONG - 1933

Son of Kong

Regi: Ernest B. Schoedsack

1933

Äventyr

Efter att jätteapan Kong förstört stora delar av New York är Carl Denham, som fångade den jättelika apan, snarare eftersökt för att betala för skadorna än för berömmelsen att ha tagit den jättelika varelsen till civilisationen. I ett sista försök att undgå att bli totalt bankrutt slår han sig ihop med kaptenen på fartygen han senast hade affärer med. Tillsammans vill de åka så långt som möjligt från de stora städerna eftersom de räknar med att det bara är en tidsfråga innan de förlorar allt de verkligen äger och har. Som det är nu är det nära, men inte riktigt sanning än. De tänker sig att åka till hamnar dit de allra största skeppen inte går och syssla med handel. En kväll träffar de på kapten Englehorn, som en gång i tiden sålde kartan till Skull Island (där man fann King Kong). Han pratar om att det också lär finnas en skatt på ön… Snart är kursten åter satt mot den mystiska ön och skatten. Besättningen begår myteri och lämnar dem där. Till sin stora förvåning dyker snart en udda varelse upp. Något som inte kan vara något än en son till den jättelika Kong. Denham har dåligt samvete över vad som hände och bestämmer sig för att hjälpa den ”lilla” krabaten loss ur kvicksand. Detta är just vad som behövs för att skaffa sig en trogen vän. Kongs son hjälper nu villigt till i sökandet efter skatten och skyddar dem mot allehanda andra djur som dyker upp!

Jag vet inte om vi ska kalla det här för uppföljare till King Kong eller inte. Det är ju onekligen en film som utspelar sig efter den och är beroende av den för att överhuvudtaget kunna existera. Men de skiljer sig också markant åt stilmässigt! King Kong var mycket mera allvarsam och hade ett episkt sätt att berätta historien på, den var på något sätt banbrytande i sina stopmotionanimationer. Inte för att den var först men det var helt klart en av de första riktigt stora filmerna som verkligen byggde på tekniken för att överhuvudtaget kunna fungera! Här är åter Willis O’Brien inblandad och det ser bra ut, på många sätt bättre än i omtalade King Kong. Men tyvärr är inte snygga stopmotionanimationer allt. Historien är tramsig och det finns inget av den spänning som gjorde King Kong fantastisk. Det här är helt enkelt bara ett sätt att försöka tjäna pengar på konceptet.

King Kongs son känns överdrivet mänsklig i sina rörelser och i sitt sätt att slåss med de andra djuren. Det är mer uppenbart att det handlar om animeringar när man inte gör det på rätt sätt. Som äventyrsfilm och som underhållning för stunden fungerar det absolut men det är ingen film som når de högsta höjderna. Hur väl den står sig mot andra kongsploitationrullar vågar jag inte uttala mig om eftersom jag anser att min kunskap på området inte är stor nog för att göra bedömningen.

Det finns lite andra tekniker här. Allt sker inte i bakgrunden på samma sätt som i King Kong. Man har vänt lite på det vid ett par tillfällen och satt animationerna i förgrunden och skådespelarna bak istället. Det ger åtminstone lite variation! Jag vet inte om det är på grund av eller tack vare den billiga historien som det trots allt är effekterna som är det väsentliga även med denna filmen men den kommer ändå inte närheten av King Kong. Man har helt enkelt tagit i för mycket. Man har försökt ge apan för mycket karaktär den här gången och det blir bara fånigt! Det här är nog bara en film som vänder sig till riktiga genredårar – som jag…

6/10

Recension: Kungen av monsterfilmer - KING KONG - 1933

King Kong

Regi: Merian C. Cooper, Ernest B. Schoedsack

1933

Horror/Äventyr

Filmen:

Filmen King Kong behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Det är en av de få filmen ”alla” känner till trots, eller kanske tack vare, att den har 80(!) år på nacken! Själva grundhandlingen är lika enkel som genial. Ett filmteam åker till andra sidan jorden för att spela in en spektakulär film. De är medvetna om en legend på en mycket avlägsen ö och åker dit för att filma den. Någon större vetskap om vad det är det egentligen letar efter finns inte. Snart är de dock fullt medvetna om den gigantiska apan – KONG! Apan som dessutom rövar bort filmens stjärnskådespelerska. Naturligtvis kan man inte låta en sådan chans gå om intet, apan ska fångas till varje pris, tas med till New York och visas upp. Det finns oräkneliga rikedomar att tjäna!

Själva sensmoralen i filmen är knappast av skräckfylld natur. Det som filmen framför allt vill förmedla är kärleken mellan odjuret och skönheten – hur en gigantisk apa kan förgöras av det faktum att han faktiskt känner kärlek för skönheten – Fay Wray. Den civiliserade människan missförstår förstås och förstår inte att varelsen vill skydda sin älskade och antar istället att han försöker röva bort henne. Det är en fantastisk historia men det är kanske inte den i sig själv som gör filmen så fabulös. Det är en nyskapande film på många sätt och även om jag inte är någon expert på skräckfilmer från 30-talet så revolutionerade den trickfilmningar och specialeffekter. Filmhistorien är för alltid skyldig Willis O’Brien en stor beundran för sina banbrytande tekniker.

Den är utan tvekan så att den gigantiska apan har huvudrollen. Den ges liv och känslor främst av Willis O’Briens tekniker men även av Max Steiners musik. Det råder ingen som helst tvekan om att han i allra högsta grad lever på vita duken, eller som i det här fallet, i min LED TV! Det är förstås inte den enda varelsen i filmen, om vi pratar om fantasier alltså. På den mystiska ön, där Kong lever som en Gud och tar emot de människooffer som offras till honom, finns också flera dinosaurier och andra jättelika djur. Bildkompositionerna och montagen är magnifika och det är leks mycket med för- och bakgrund, så kallad bakgrundprojektion. Resultatet är fantastiskt!

Som jag ser det är det alltså tekniken snarare än handlingen, skådespeleri eller något annat av det slaget, som är det viktigaste med filmen. Självklart är det tydligt att filmen är gammal, den stopmotion som används så effektivt i filmen kan naturligtvis inte jämföras med vad som skulle kunna åstadkommas i dag. Se bara på Peter Jacksons nyinspelning från 2005. Också en fantastisk film men den skulle knappast kunna existera utan pionjären Willis O’Brien.

Extramaterialet:

Vanligtvis är jag inte särskilt intresserad av extramaterialet. Bildgallerier och filmografier ger mig inte så mycket. Men eftersom det handlar om King Kong tänkte jag trots allt ta och skriva ett par ord om saken. Faktum är att det finns några bildgallerier, men det jag vill fokusera på är snarare dokumentären om filmen som är mycket intressant, sektionen som man fyndigt nog kallar för efterAPningarna – trailers på ett gäng andra filmen med jätte apor. Det är mycket roligt att se dem och efteråt förstår man vilken skillnad det är mellan kungen av Kong filmer. Här ser åtminstone apan gigantisk ut, vilket inte kan sägas vara sanningen i alla av de andra filmerna…

Förutom huvudattraktionen i färglagd version finns också en hel bonusfilm på den andra disken, den mycket intressanta The Most Dangerous Game, vars historia jag har för mig att jag läste någonstans i min ungdom. Tydligen spelade den in simultant med King Kong. Det gällde väl då som nu att vara kostnadseffektiv om man nu redan hade manskap och skådespelare på plats. Det handlar om ett mycket makabert ämne – människojakt! En excentrisk greve har ordnat det så att fartygen ska gå på rev just utanför den ö han bebor. Grevens enda intresse är jakt och efter att redan ha jagat allt som egentligen går att jaga är han uttråkad. De skeppsbrutna tror förstås bara att det är skryt och skrävel tills de får se hans troférum och själv blir villebrådet. Även detta är en mycket bra och spännande film. Den kanske har sin behållning snarare i sin historia och dramaturgi till skillnad från King Kongs effekter men har även den mycket imponerade djungelscener!

10/10