Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

Recension: Hanger - 2009

Hanger

Regi: Ryan Nicholson

2009

Horror

För arton år sedan föddes en pojke för att slängas i en sopcontainer för att dö. Hans mamma vara en hora som enligt sin hallick inte var till någon nytta längre eftersom hon var gravid, ingen var helt enkelt villig att betala för att sätta på henne längre. Denna hallick tog saken i egna händer och bestämde sig för att abortera horans ofödda barn med en trådgalge. Tyvärr bar det sig inte bättre att hon inte överlevde ingreppet – och barnet? Ja, det lyckades på något sätt överleva och togs om hand av en uteliggare. Nu, efter arton år, är det dags för hämnd…

I Gutterballs, som jag skrev om för ett tag sedan, snålades det inte på könsdelar, åtminstone inte av det manliga slaget och här är det inte sämre. Kanske beror det på att samme man – Ryan Nicholson ligger bakom jag vet inte. Det verkar inte helt osannolikt att han gillar arr ha med den typen av sleaze i sina filmer i alla fall. Här är det väl inte så mycket manliga könsorgan kanske, men ett par scener med kvinnliga finns det. Huruvida ett par av dem är fejkade med latex ska jag inte spekulera i, men det ser i alla fall mycket trovärdigt ut! Och i ett par hetande onaniscener är det ingen tvekan!

Filmens tema är onekligen sexuellt, även om det inte hade behövt vara det. Det finns ju gott om andra filmer med hämndtema som fungerar alldeles utmärkt utan att behöva ta till könsdelar för att göra sig intressanta. Men samtidigt så representerar det någonting lite ovanligt och det gör också att det tillförs en del charm till filmen. Skådespelarna är ganska dåliga överlag men det finns något visst över de skruvande karaktärerna som är tilltalande. Flera av dem är vad jag skulle kalla för mentalt efterblivna och det gör att dialogen blir ganska kul. De diskuterar pornografi med varandra och delar upp den i olika kategorier. De jobbar på en sopstation och hittar de sådant som tilltalar den ene så ska han ha det, medan den andre tar han om det som tilltalar honom.

Ett par riktigt grova perversioner finns också i filmen, riktigt äckliga sådana faktiskt, även om det här i sig inte är en särskilt grisig film. Man ryggar tillbaka lite och har lite svårt att se på faktiskt. Det betyder en del när det kommer från en luttrad filmrecensent som är van vid att kolla på annorlunda rullar där den typen av inslag inte är helt ovanliga.

Som helhet betraktad är jag nöjd! Det är inget mästerverk men den klart bästa filmen av Ryan Nicholson som jag har sett så långt. Det ska bli skoj att se om han kan ta ut svängarna ännu mer i framtiden. Det känns som om det här är en filmskapare som jag framledes kommer att ha en mycket god relation till. Jag hoppas i alla fall på det bästa!

Recension: Gutterballs - 2008

Gutterballs

Regi: Ryan Nicholson

2008

Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!

                                  

Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.

Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Oasis of Fear -1971 - En kultrulle, men är den bra?

Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigt sexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt från varandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. 

6/10

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

The Dunwich Horror - HP Lovecraft

En berättelse baserad på självaste HP Lovecrafts verk och det märks ganska tydligt. Det handlar väl inte så mycket om vidunder i klass med Cthulhu men om magiska ritualer som innefattar offer och blod. Dessutom finns Necronomicon med i berättelsen! Jag tycker att det är en charmig film från 70-talet där man får ungefär vad man kan räkna med och jag håller den faktiskt högre än många andra filmatiseringar av HP Lovecrafts verk. Sex är ständigt närvarande i berättelsen och jag kan tänka mig att detta fick publiken att sparka bakåt när filmen en gång var ny. Att bejaka kvinnas sexualitet på det sättet kunde man nog inte göra ostraffat. 

7/10 

Sexy Pirates - Joe D'Amato!

Min fetisch för Joe D’Amatos filmer har nu tagit mig till 1999 och en piratfilm av klassiskt snitt. Under namnet David Hills regisserade han den här filmen i slutet av sin karriär och även om han vid det här laget hade ett hundratal porrfilmer i sitt renommé är det här inte en pornografisk film. Den innehåller visserligen ett par avklädda scener där de kvinnliga skådespelarna får möjlighet att förtrolla den manliga publiken med sina välsvarvade kroppar, men det är allt! Personligen finner jag inte den här vara den bästa filmen av D’Amato och skulle gärna sett att den innehöll lite mer sleaze faktiskt. Som det är nu känns det som en porrfilm fast utan porren… Historien är av klassiskt snitt och det märks att D’Amato klarar av att leverera en historia på ett gott hantverksmannamässigt sätt men det här är nog något som enbart torde intressera D’Amato komplettister.

4/10

99 Women - 1969 - WIP a la Jess Franco

99 Women

Regi: Jess Franco

1969

Drama

På en liten ö bedrivs ett sadistiskt kvinnofängelse. Det finn 99 kvinnor där och alla har fråntagits sina namn och identifierar sig själv numera bara med ett nummer. Minsta lilla felsteg eller brott mot reglerna bestraffas hårt och det finns ingen nåd att få. Efter ett mystiskt dödsfall kommer det en inspektör till fängelset för att se över deras metoder, hon upptäcker de sadistiska bestraffningsmetoderna och ser genast till att lätta på reglementet, något som inte uppskattas av fängelsechefen. Hon försöker fånga fångarnas förtroende genom att prata med dem och visa vänlighet och medmänsklighet, men frågan är om inte kvinnorna redan mist förtroendet för rättvisan till den milda grad att de är bortom räddning.

Jag har ingen aning om hur många versioner av den här filmen det finns, ett helt gäng olika omslag och utgåvor finns det i alla fall. Njutafilms utgåva innehåller två versioner av filmen, en engelskspråkig softcoreversion och en fransk hardcorevariant. Jag har tittat på båda versionerna för att kunna få en uppfattning om hur de skiljer sig och det finns egentligen ingenting av värde i den oklippta och ”hårdare” versionen. Det enda som skiljer är att man har klippt in lite närbilder på penetrering etc. Tyvärr är det alltför uppenbart att det rör sig om helt andra skådespelare (och skådespelerskor) än de som egentligen besitter roller. Det är till och med ganska klumpiga peruker emellanåt. En rödhårig tjej är plötsligt inte korthårig och inte ens rödhårig längre när hon sätts på inför kamerorna. Ganska meningslöst enligt min bok, jag föredrar den snällare varianten!

                                                

Det påstås att det här är kungen bland Women in Prison filmerna och det finns väl lite som talar för det kanske. Det är vackert filmat och miljöerna är magnifika! Det känns som en blandning mellan ett fängelse och en bestraffningsanstalt (om ni förstår vad jag menar). Det är lite fångläger över det hela och inte så mycket fängelse kanske. Det är svårt att beskriva.

Brudarna är snygga och man skulle önska att de visade lite mer av sina kroppar. Jag inser hur sexistiskt det där låter men en del av poängen med den här typen av film är ju att få se lite fagra kvinnokroppar i olika miljöer. Gärna omotiverade duschscener och sådant. Tyvärr förkommer inget sådant överhuvudtaget och inte ens några tuttar får man se. Jag tror att jag räknade till två eller tre bröstvårtor i hela filmen och det är på tok för lite. Nu menar jag inte att det måste vara råpornografiskt för att vara bra och sevärd men lite känsla för sadism skulle jag ha velat ha. Det finns ingen direkt maktkamp mellan fångarna och den lilla interaktion som sker mellan fångvaktare och fångar är inte särskilt explicit – möjligen om man hänvisar till hardcoreversionen.

Till slut får vi oss lite djungelfilm också när några av kvinnorna till slut rymmer. Det är ingen spoiler att säga detta eftersom det varken tillför eller avlägsnar någon vital handling. Här hade funnits tillfälle att bjuda på lite sleaze kanske men detta undviks effektivt, lite trist men så är det. Alla Jess Francos filmer är uppenbarligen inte fyllda med nakna kvinnokroppar, det har jag lärt mig av filmen. Underhållande på sätt och vis och helt klart en film som bör finnas i referensramen för en WIP-intresserad filmtittare, men lite mer tuttar hade jag nog velat se.

99 Women

Nu har jag skrivet klart en recension av Jess Francos film 99 Women! Utan att avslöja för mycket så handlar det förstås om en WIP (Women in Prison) med en massa snygga brudar i. Om den uppnår mina förväntningar återstår att se, och hade jag kunnat räcka ut tungan bara för att retas skulle jag ha gjort det.. :-p

Jag räknar med att publicera den här recensionen under nästa vecka någon gång. Och på tal om det så håller jag fortfarande på och förbereder en specialsajt om just WIP, är det så att DU sitter inne med kunskap i ämnet och vill bidra är det bara att höra av sig. Ju fler kockar desto bättre soppa skulle jag vilja säga!