Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?

Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.

Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.

Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.

Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10

In Memoriam – Marilyn Burns – 1949-2014

Hade det inte varit för Tobe Hoopers ökända motorsågsfilm – The Texas Chain Saw Massacre 1974, hade kanske inte världen vetat vem Marilyn Burns var? Men som det nu blev så nådde filmen en kultstatus och så även skådespelarna som medverkade i den. Man kan inte säga att Marilyn Burns var särskilt verksam inom yrket efter debuten. Hon medverkade även i Tobe Hoopers nästa film – Eaten Alive 1977 och i den prisbelönta TV-filmen Helter Skelter 1976 men sedan dess har det varit tämligen tyst. Små roller och Cameos i de nyare motorsågsmassakernfilmerna. Nu har hon lämnar oss vid en ålder om 65 år, vila i frid!

Remo Williams: The Adventure Begins – 1985 – en film av Guy Hamilton

Jag såg den här för många år sedan när det fortfarande fans fysiska videobutiker som hyrde ut film. Det finns kanske fortfarande någon kvar men inte en eller ett par i varje stadsdel som del gjorde förr i tiden. Jag tror att den på svenska hette Remo: Obeväpnad men farlig eller liknande. Faktum är att jag är ganska säker på det. Jag är också tämligen säker på att jag var måttlig imponerad av filmen på den tiden. Jag tyckte det var snudd på kalkonvarning på den.

Idag ser det annorlunda ut. Videobutikerna står inte längre som svampar i backen och jag inser att man inte ska den här filmen på riktigt fullt allvar. Det finns definitivt en komisk ådra i den som jag helt verkar ha missat vid mitt initiala möte med den. Det är i alla fall inget jag minns att jag tog i beaktande. Jag tolkar den till och med så idag att den främsta genren är komedi. Action och Martial Arts-ingredienserna är underordnade.

Jag gillar Fred Ward som spelar huvudrollen som Remo Williams. Egentligen heter han något helt annat från början eftersom han rekryteras till en topphemlig organisation inom underrättelsetjälsten och därmed får en ny identitet. Ett helt nytt utseende också förresten. Eftersom han är fullt av tvivel gentemot hela situationen ska han tränas av en riktig expert, den mystiska koreanen Chuin som är helt mästerlig när det gäller de asiatiska kampsporterna. Det gäller att andas på rätt sätt och att kunna förgöra sin fiende endast med ett finger och sådana saker.

På något sätt får jag också noir-vibbar av filmen. Det är nog jag som överanalyserar men det är något med den som får mig att tänka i de banorna. Jag upptäcker också att Kate Mulgrew spelar en av rollerna, det måste vara en av hennes tidigaste långfilmsroller. Jag käner förstås till henne bäst som Kapten Janeway från Star Trek Voyager men här bevisar hon att hon kan annat också. Hon är bedårande faktiskt! Även Wilford Brimley medverkar och det är inte en skådis jag känner igen till namnet egentligen. Det råder dock ingen tvekan när jag ser honom.

Filmens regissör – Guy Hamilton, är väl mest känd för att ha regisserat några Bondfilmer på 70-talet och det märks även här. Det finns en känsla över hela produktionen, i synnerhet när det gäller musikvalen, som blinkar mot agentfilmerna. Men Remo Williams: The Adventure Begins har inte åldrats väl. Det är visserligen komiskt menat men ibland är det lite väl överspelat. Tanken att det bygger på en serietidning i grunden slår mig ganska snabbt. Jag vet inte om det är så, i så fall är filmen i rätt anda. Annars tolkar jag det mer som en bagatell från 80-talets mitt som inte riktigt når ända fram längre, om den nu gjorde det någon gång. Kul och underhållande för stunden kanske men det finns inga bestående intryck att ta med sig.

5/10