American Mary – 2012 – Stympning och extrem kroppsmodifikation!

Mary har det knapert. Hon går läkarlinjen och är fast besluten att bli kirurg men hur ska pengarna räcka till? Hon försöker att vända och vrida på varje krona innan hon till slut ger upp och söker ett extraknäck. Inget sex, står det i annonsen och glad i hågen går hon dit och söker jobbet. En sak leder till en annan och plötsligt öppnar sig valmöjligheterna för henne. Hon blir erbjuden en massa pengar för att utföra en extrem kroppsmodifikation. Och en till, och en till…

Tittar man på omslaget, tänker man att hon kan ju i alla fall inte operera i de där kläderna, de måste vara där för att försöka sälja in filmen på sex. Och självklart är tanken att det ska se sexigt ut. En kvinna klädd på det sättet i den posen lär locka tittare. Men det är faktiskt också så att det är ungefär vad hon har på sig när hon utför sina modifikationer. Det är väl lite taffligt kanske men inget som stör och eftersom det trots allt finns lite erotiska undertoner i filmen tycker jag det är helt ok.

Vi ska vara på det klara med att det finns alla möjliga och omöjliga böjelser och parafilier och jag tror ingalunda att filmen speglar fall som inte skulle kunna existera i verkligheten. De som önskar dela sin tunga, amputera kroppsdelar eller operera om sitt kön till oigenkännlighet. Fast det är klart, lite knorr har man ju satt på det och i någon av de mer avancerade ingreppen refererar man till och med till Dr. Mengele. 

Det finns också en sidohandling som snarast får betraktas att höra hemma i rape/revenge träsket. Och det är en hämnd som heter duga det kan jag lova. Sällan har en förövare blivit så straffad som i den här filmen. Man får dock inte se särskilt mycket utföras, man får tänka sig det mesta och hålla sig till tåls tills resultatet visas upp. För min personliga del tycker jag att det kan vara mycket effektivare att inte vältra sig i blod och gore utan låta åskådaren använda sin egen fantasi. Men det kanske vore på sin plats att göra mer än att antyda vid något tillfälle. Man kommer inte ifrån att det blir en tortyrfilm i alla fall, det går inte att dölja det genom att inte visa något.

Jag tycker annars att stämningen är god och att skådespelarna gör ett gott intryck. Det är naturligtvis Katherine Isabell i huvudrollen som bär upp det mesta med sin känslokalla uppenbarelse. Allt medan de mindre rollerna är stabila. Inget mer, inget mindre.

Som skräckfilm är det väl inte en jätteryslig film, det kan jag inte påstå. Det är kanske heller inte meningen. Jag tror att tanken är att vi ska gripas av de extrema idéer som folk kan ha när det gäller att smycka sin kropp. Jag menar, tatueringar och piercingar är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen för längre. Vi har scarification och allt vad det heter, det är klart att ribban måste höjas för att vi ska bli chockade!

7/10

In Memoriam – Shirley Temple – 1928-2014

Jag har egentligen ingen särskilt relation till Shirley Temple. Jag tror inte att jag har sett en enda film med henne och får man tro Wikipedia medverkade hon heller inte i speciellt många. Åtminstone inte om man ställer det i relation till den celebritetsstatus hon trots allt har fått. Grejen var väl den att hon var en utomordentligt charmig barnskådespelare och jag minns att man i TV, på den tiden vi hade två TV-kanaler, körde något klipp med henne om och om igen. Minns jag inte fel så var det i programmet Razzel om nu någon minns detta program?

Nu har i alla fall nyheten  om hennes död kommit. Det känns lite otroligt att en av de mest kända barnskådespelarna som Hollywood sett går bort vid en ålder av 85 år. Det är klart att även barnstjärnor åldras men på något sätt är det den där lilla flickan man ser framför sig när man sluter ögonen.

Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!

Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…

För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.

Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.

Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.

9/10