OZ – 1997-2003 – Fängelseserien!

För ett tag sedan införskaffade jag den så kallade Emerald City Collection boxen som innehåller samtliga avsnitt ur serien. Jag är inte mycket för serier egentligen med de har onekligen sina fördelar. Så häromdagen såg jag spänt det första avsnittet av serien som jag hade hört så mycket gott om. Jag kan inte säga att den tog mig med storm. Det var bra, men jag hade nog förväntat mig mer. Jag tyckte bilden var lite för grynig och att kameran flaxade för mycket. Det senare tog jag som ett tecken på att man ville få serien att kännas mer verklig.

Något som är anmärkningsvärt är att det bara är 8 avsnitt per säsong. Oerhört lite tycker jag! Avsnitten ligger visserligen på nästan en timme styck så det blir lite att plöja igenom i alla fall. Hur som helst har jag sedan dess kommit ungefär halvvägs in i första säsongen, tre sedda avsnitt, och serien har redan växt i mina ögon. Jag gillar karaktären som agerar berättare och med ögonen i kamera talar om för oss olika detaljer. Det är också han så står för att plantera de moraliska och filosofiska betänkligheterna i åskådaren. Hans medverkan är nästan lite lynch-esque. Harold Perrineau gör en fantastisk roll som denne!

Vilka som mer gör fantastiska roller eller inte är lite för tidigt att säga. Det är heller inte helt självklart hur länge olika rollkaraktärer får vara med i serien eftersom våldet ligger på en sådan nivå att vi som helst kan bli mördad när som helst – och hur brutalt som helst! Tack HBO!

Jag ser fram emot att utforska serien ytterligare och det kommer förstås inte att vara några problem med tanke på att allt ingår i boxen, tillsammans med en del extramaterial dessutom. Bortklippta scener etc. Om det är något att ha i dessa scener eller inte återstår att se.

Flygplan – 2013 – Bilar i lightversion …och så flyger de!

Jag har en gudson, som i sin tur har en storebror som älskar den här filmen. Jag tror att han har sett den minst tre gånger på bio. Men eftersom jag själv inte går på bio i onödan fick jag snällt vänta tills den blev utgiven på ett mer hemmavänligt format. Det var med viss spänning jag undrade om jag skulle se samma storhet i filmen som min gudsons storebror. Det var också med viss spänning jag undrade om filmen skulle hålla samma standard som Bilar och Bilar 2. Det är ju trots allt någon form av spinoff. Men blu-ray skivan i högsta högg startade jag då mitt äventyr…

Inte är det en film att jämföra med sina föregångare. Det märks tydligt att det inte är Pixar som är inblandade i denna. Det finns inte samma magi som i Bilar och Bilar 2. Detaljerna är inte lika klockrena och det är heller inte lika hög standard när det gäller röstskådespelandet, varken de engelskspråkiga originalrösterna eller de svenska rollerna. Det är väl ok men inte mycket mer än så. Vad min gudsons storbror ser i filmen kan jag dock mycket väl förstå. Man måste sätta sig in i kontexten av att han aldrig sett föregångarna och att han är tre år!

Dessutom måste man konstatera att grundpremisserna är ganska lika. Vi har en underdog som vill följa sin dröm och tampas med de stora killarna och tjejerna. Det hela blir ett race jorden runt. Undrar ni vem som vinner? Känns det igen?

Men trots att vi redan har sett allt tidigare och att det trots allts saknas lite detaljskärpa så tycker jag inte att det är en värdelös film. Det är kanske inget jag kommer att se om på mycket länge, med det är å andra sidan inte mycket som hamnar på den listan heller numera. Jag tycker att den hade sina stunder även om den inte når upp till föregångarna. Dessutom tycker jag att den blev lite bättre ju längre filmen gick och det är väl inte helt vanligt. Jag inser förstås att jag inte tillhör målgruppen och att det här är Bilar ”light”. Men om man, som min gudsons storebror, är under fem år har man säkert ett utbyte av den här. Jag menar, hans farfar läste säkert Biggles och flygplan har väl alltid fascinerat ungdomen.

7/10

Bilder: © 2014 Disney

Pacific Rim – 2013 – Ju större desto bättre!

Regi: Guillermo del Toro

Action/Sci-Fi              

Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om ännu större monster och så finns det Pacific Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av handlingen.

Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången och att saker och ting är på väg att ändras…

Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större. Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga. Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att stoppa monstren inleds.

Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det som något negativt.

Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i vägen att den trampas på.

Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage! Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action! Snyggt är det också!

8/10