Wilderness - 2006 - Ungdomsbrottslingar på en öde(?) ö!

Wilderness

Regi: Michael J. Bassett

Action/Thriller

2006

Efter att en av medfångarna beslutat att ta sitt eget liv skickas en grupp ungdomsbrottslingar med sin övervakande fångvaktare till en öde ö. Snart upptäcker de dock att ön inte alls är lika obebodd som de hade trott och när någon dessutom mördar dem en efter en är mardrömmen ett faktum. Det blir en katt och råtta lek där de unga illgärningsmännen blir bytet för den hänsynslöse jägaren. Vem ska överleva och vem ska dö?

Till att börja med kan man konstatera att det inte alls är särskilt svårt att räkna hur det ligger till med mördarens identitet, vilket motiv som ligger bakom etc. Det är heller inte filmens intention att hemlighålla detta in i det längsta och även om man inte får absolut svart på vitt förrän framåt slutet, så misstänker och yppar även filmens karaktärer det ganska tidigt!

Själva decimeringen av ungdomsförbrytarna och expeditionen av de kvinnor som också finns på ön är överlag finurlig och innovativt genomförd. Det är välgjort, realistisk och ser snyggt ut samtidigt som hela filmen har en ”skitig” ton över sig. Det påminner nästan lite grand om Neil Marshalls filmer Dog Soldiers och The Descent till sin stil och att filmen är brittisk gör sitt till också. Det är mera jordnära och mindre spektakulärt än sina amerikanska ekvivalenter.

Likheter till fler filmer och berättelser än ovanstående finns också att hitta, både Lord of the Flies och Deliverance kan nämnas (dock utan banjoduell) i sammanhanget, det inbördes maktspelet och stridigheterna fångarna emellan från Lord of the Flies och själva jakten från Deliverance. En del kamouflagescener, där mördaren osynligt väntar på sitt offer, skulle också kunna vara överblivna idéer från First Blood eller någon av dess uppföljare.

Skådespeleriet är i toppklass och även om det kanske inte finns en enda av karaktärerna man känner sympati för, så finns det vissa mer avskyvärda än andra. Konstigt vore det väl annars, det är ju trots allt mördare, sexualförbrytare och ligister som ska gestaltas. Man får känslan av det är helt äkta personer och nästan dokumentärfilmat. Detta påverkar ju realismen i en högst positiv riktning och det är ju bara bra i en film som denna.

Men trots att mystiken runt mördaren inte är närvarande blir detta en ganska spännande film, man vet ju trots allt inte riktigt när han ska slå till nästa gång och vilken metod som ska få de härdade ungdomarna på fall. Det är alltid kul med katt och råtta lekar där mördaren tycks ha tänkt på varje möjlig utveckling i förväg och vidtagit åtgärder. Här blandas detta upp med gillrade fällor a la MacGuyver.

Men, oavsett vilka liknelser som refererats till ovan, är det här i grund och botten en våldsam och blodig actionfilm som rekommenderas varmt!

7/10

Witchouse 3: Demon Fire - 2001 - Den tredje filmen i trilogin!

Witchouse 3: Demon Fire

Regi: J.R. Bookwalter

2001

Horror

Annie (Tanya Dempsey) har blivit misshandlad av sin pojkvän för sista gången och flyr till sina två vänner Stevie och Rose (Debbie Rochon och Tina Krause).  De berättar för henne att de håller på att filma en dokumentär om häxkraft och övertygar hennes snart att sitta med i en seans framför kameran. Det som var menat att vara fejkat blir snart bister verklighet när något ont verkligen släpps löst av deras riter. De tre vännerna jagas och plågas av något de inte kan se och något de egentligen inte heller tror på – häxan Lillith.

Totalt poänglös uppföljare. Tveklöst sämst i serien, åtminstone så långt. Om jag ska vara helt seriös så kan jag inte hitta mycket i den här filmen som jag verkligen gillade. Visst är produktionen mera professionell än den förra, men brottas också med problemet av sämre skådisar och sämre manus. Man har lyckats att göra Häxan Lillith nästan helt överflödig och det var väl ändå inte riktigt meningen?

Liksom tvåan i serien har den här inget med det tidigare att göra rent handlingsmässigt, bara namnet från häxan i de två tidigare filmerna återstår och handlingen känns tämligen fånig. Kanske ligger den mera i tiden och kanske har man försökt att utveckla storyn till en modernare version men det funkar inte. Samtidigt hade det naturligtvis varit ett misslyckande att göra en karbonkopia av de tidigare filmerna.

Tråkig, förutsägbar spökfilm som inte bjuder på en enda spöklik miljö, bara det känns som ett misslyckande. Det är en massa smågrejor man retar sig på. Varför fylls rummet plötsligt med rök när strömmen försvinner? Kan inte häxan visa sig annars? Var Sminkjobbet SÅ dåligt? Filmen är inte ens rolig att titta på av ”fel” anledning, dvs. den har inte ens något kalkonvärde, den blir aldrig spännande och inte rolig heller. Sminkjobbet som faktiskt funkat i tidigare delar funkar inte alls här, det ser väldigt amatörmässigt ut men kläderna funkar förvånansvärt bra och är nog den bästa ingrediensen i filmen!

Enda anledningen att se den här filmen är egentligen för att komplettera de övriga två filmerna, men eftersom den inte tillför något till handlingen kan man lika gärna lägga ned en och en halv timma av sitt liv på något roligare – som att dammsuga till exempel.

1/10

Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!

Wishing Stairs

Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs

Regi: Jae-Yeon Yun

2003

Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10