Nine Dead – 2010 – Nio personer i ett rum…

Regi: Chris Shadley

Thriller

Nio personer utan uppenbart gemensamt förflutet kidnappas och fängslas i samma rum. Det enda som kan få dem fria är att antingen rymma, vilket verkar lönlöst, eller att komma fram till sin gemensamma nämnare – varför är de där, vad har de gemensamt? Var tionde minut kommer deras kidnappare in och ställer frågan. Har de inte det korrekta svaret skjuter han en av dem. Spelet har börjat!

På pappret känns det här som en film som inte hade kunnat existera om inte Saw hade visat vägen. Jag vet inte om jag drar för stora växlar nu men så känns det i alla fall. Det känns som en ganska enkel idé egentligen. Nästan allt utspelar sig i det där rummet och för att det ska kunna fungera krävs det något extra av skådespelarna. Det lilla extra finns kanske inte dör men det är inte dåligt. Det är faktiskt en ganska solid historia som berättas. Visserligen vinklar man den så att den ska kunna passa den kontext man har målat upp och skulle logiken sätta pinnar i hjulet så ändra man bara lite på historien så det ska kunna passa.

Melissa Joan Hart har sitt namn med den största texten på omslaget. Således försöker man att sälja filmen på hennes namn. Hon är inte bra, verkligen inte bra! Men efterhand som filmen fortgår blir hon trots allt bättre och till slut är hon faktiskt nästan trovärdig. Men jag skulle nog vilja säga att hon trots allt passar bättre i Sabrina – The Teenage Witch.

Det går upp och ner för filmen. Ibland är den faktiskt riktigt hygglig medan den sedan vänder och blir ett riktigt pekoral. Ska man räkna ut någon form av snittkurva hamnar betyget någonstans runt medel.

6/10

AE: Apocalypse Earth – 2013 – Mer galenskaper från dårhuset!

Man ska vara medveten om när man ser filmer från The Asylum. De är inte alltid dåliga men de har allt som oftast en mycket begränsad budget och det synes mig att de mer ofta än sällan plagierar storfilmerna i sitt upplägg. Oftast syns detta mer än tydligt redan när man ser deras omslagsgrafik eller postrar men inte alltid. När det gäller den här till exempel. Jag kan åtminstone inte härleda den här bilden till något annat än möjligt Battlefield Earth med John Travolta, som väl knappast kan anses vara en lyckad storfilm?

Handlingen i korthet då. Jorden attackeras av aliens. För att överhuvudtaget överleva flyr en skara människor ut i rymden. En tid senare, åratal senare med hjälp av kryotisk sömn, vaknar de upp och kraschlandar på en planet som lyckligtvis kan upprätthålla mänskligt liv. Ganska snart upptäcker de att allt inte är så fridfullt som de hoppades på den nya planeten och att planeten delats upp mellan en aggressiv ras med teknik som gör den osynliga för blotta ögat, och en undergiven som nästan inte har några färgpigment alls. De överlevande människorna söker en allians med de ljushyade humanoiderna för att kunna besegra de aggressiva härskarna.

Nu har jag faktiskt avslöjat mer än vad jag visste när jag började titta på filmen. Det enda jag visste var att det skulle finnas någon form av aggressiv alien på den nya planeten. Fast man behöver faktiskt inte veta mer heller. Det blir inte mer intressant av mer information. Kanske snart inser man att det inte finns något nytt att hitta och även om man inte kan hitta några direkta kopplingar till andra filmen med hjälp av omslaget är det uppenbart att man har sneglat en stund på Apornas Planet när man skrev filmen. Inget fel i det kanske men det är på tok för många likheter för att bli intressant någon gång.

Eventuellt finns det också innehåll som kommenterar rasism och det kan man väl få ha med även i en plagierande lågbudgetfilm men det blir ärligt talat lite plumpt. Handlingen är oerhört tvådimensionell och karaktärerna är hur grunda som helst. Jag har inget intresse alls av att någon egentligen överlever. Jag bryr mig inte om dem. Det är kassa skådespelare och det är kass regi. Det enda som jag egentligen hade behållning av i filmen var en android som påminner en hel del om Data i TV-serien Star Trek: The Next Generation. Det skulle verkligen inte förvåna mig om man har hittat inspiration där!

3/10

Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10