Recension: Lady Snowblood - 1973

Lady Snowblood

Regi: Toshiya Fujita

1973

Drama

Yuki (Meiko Kaji) existerar för ett enda mål i livet, att utkräva hämnd för sin mors räkning. Några skurkar har nämligen utrotat nästan hela Yukis familj redan innan hon fötts och dessutom förlustat sig med modern. Det enda som håller modern vid liv efter denna händelse är den hämnd som hon senare ska utkräva via sin dotter. Hon ser till att bli med barn men även om hon dör i barnsäng är redan Yukis uppväxt arrangerad. Hon tränas redan från sina första spröda och staplande barnsben i hämndens ädla konst.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade speciellt stor koll på den här filmen när jag såg den inför recensionen. Visst kände jag väl till Tarantinos sagda inspiration till Kill Bill men mycket mer än så var det inte. Med detta i åtanke och med trailern i minnet hade jag förväntat mig en actionfylld svärdsballet där blodet skvätte riklig omkring a la Shogun Assassin, men det var inte riktigt vad jag fick mig till livs.

                               

Visserligen kan man inte sticka under stol med att blodet faktiskt skvätter omkring en hel del och att det faktiskt förekommer blodsfontäner i samma stil som nämnda Shogun Assassin, men tempot uteblir. Det är en mer stabilt berättad historia, där effekterna finns till mer för att illustrera våldet snarare än för att exploatera det. Detta innebär naturligtvis inte att filmen inte är stilistiskt vacker, för det är den absolut. Det är bara det att det ligger mer fokus på handlingen och på karaktärernas relationer till varandra än vad jag hade förväntat mig. Detta är väl i sig ingen negativt, även om det också förekommer en hel del överspel i filmen.

Hämnden gestaltas inte som svart eller vit och även de skurkar som Lady Snowblood, kanske med all rätt, hämnas på har anhöriga såsom döttrar och söner som i sin tur påverkas av hennes handlingar. Man får sig en tankeställare om hur långt man kan driva saker och ting, finns det verkligen ingen plats för förlåtelse och måste man verkligen kämpa till sista blodsdroppen?

Filmen berättas i fyra tydligt uppdelade kapitel, där varje del har en början och ett slut. Allt knyts naturligtvis samman i slutändan och vägen dit är kantad av en berättarröst som ger oss vissa detaljer och som förklarar en del av bakgrunden för oss. Denna berättarröst finns med redan från början och ger intrycket av att det vi får se är en verklig händelse, möjligen dramatiserad i efterhand men trots allt med en verklighetsbaserad förlaga. Jag har dock ingen aning om det verkligen förhåller sig så. Faktiskt så tvivlar jag på det, men tekniken är intressant.

Är det här bra då? Jo, det måste jag nog påstå att det är, även om det inte nödvändigtvis är otroligt underhållande. Skulle jag säga att jag satt trollbunden skulle jag ljuga, men visst var den intressant och den episka historien lyfte filmen en hel del. Dessutom är det här en av de blodigaste dramafilmer jag har sett, vilket ger ett extra plus när samurajer, svärd och hämndteman är inblandade!

Recension: Kärlek 3000 - 2008

Kärlek 3000

Regi: Shahriyar Latifzadeh

2008

Drama

Sam (Shahriyar Latifzadeh) har insett hur ensam han är i huvudstaden och planerar att flytta hem till Östersund igen. Han träffar dock på Hanna (Hanna Alström) och mot alla odds umgås de en hel dag utan att egentligen känna varandra, de fångar ögonblicket så att säga. Sam kan sedan inte glömma Hanna och söker upp henne. Hennes föräldrar hävdar dock att hon är bortrest, vilket Sam genomskådar som ren lögn. Men vad är hemligheten? Jo, Hanna är sjuk, riktigt sjuk och har inte särskilt lång tid kvar att leva och det är verkligen dags att leva varje dags som om den vore den sista!

Någon gång emellanåt stöter man på en film som denna, det är verkligen inte ofta men det händer trots allt. En film man inte tror ett smack på men som visar sig vara en riktigt bra film trots alla fördomar man bär inom sig. Kärleksfilmer är inte min grej, men görs det ordentligt kan det vara nog så underhållande! Förvisso innehåller den här så mycket klichéer och pekodal man kan tänka sig men det är gjort på ett så charmigt sätt att man kommer undan med det. Sensmoralen är tydlig redan från början – Carpe Diem! Och det gör heller inte så mycket att huvudrollsinnehavaren, tillika regissören Shahriyar Latifzadeh inte är så bra skådis som man skulle kunna önska. Hans livsglädje smittar av sig och det är nog det som är det viktigaste med filmen trots allt.

                                             

Även berättarglädjen är stor och man lyckas att med hjälp av väldigt enkla medel berätta en intressant historia. Man behöver inte göra det så väldigt avancerat för att lyckas, det märks tydligt om man brinner för det man gör eller inte och oavsett som det är vardagssituationerna som skildras eller drömsekvenserna passar de mycket bra in i produktionen.

Hanna Alström är riktigt bra i rollen som Hanna och jag vågar lova att hon kommer att gå långt i skådespelarsverige och spelar skjortan av den övriga ensemblen. Det finns förvisso inte så många andra riktigt stora roller, förutom Shahriyar själv som Sam då. Hans kompisar är det förvisso inget fel på, men de kan knappast betecknas ha så stora roller att de är värda att nämnas här.

Dock kan man konstatera att det är tre väldigt olika karaktärer, Sam och hans kompisar. Och det är väl precis så det är och som Sam själv beskriver i filmens inledning. De är väldigt olika och skulle egentligen ha växt ifrån varandra om det inte fanns någon som höll ihop dem. Överlag finns det många sanningar att hämta i den här filmen och jag tror nog att var och en känner igen sig i handlingen. Man behöver kanske inte gå så långt som att blanda in letala sjukdomar i bilden, men om man bara tar kärleksbiten, där man kanske inte vågar ta steget fullt ut och säga vad man egentligen känner eller visa i handling det man egentligen vill; vara så där galen som man bara kan vara med någon man älskar och litar på till 110 procent.

Så gör som jag, chocka dig själv och se den här filmen, du kanske smälter lika mycket som jag gjorde!

Recension: La Petite Mort - 2009

La Petite Mort

Regi: Marcel Walz

2009

Horror

Några turister ska ta sig en öl men hamnar på helt fel ställe. De råkar gå in på en S&M klubb, men det är inte allt. Efter att ha hamnat i gräl med personalen befinner de sig i en mycket större knipa än vad de någonsin hade kunnat ana. Klubben driver nämligen en mycket lukrativ affärsverksamhet bakom kulisserna. De tillhandahåller nämligen offer för de som kan betala vad det kostar för att få tortera. Att sen personalen och Härskarinnan i synnerhet har rejält perversa böjelser underlättar inte heller för de otursdrabbade turisterna!

Den svenska distributören av den här rullen – Dark Entertainment, skryter med att det här är en film som får Hostel att blekna vid jämförelsen. När man hör sådana ord brukar åtminstone jag anta en skeptisk inställning. Försäljarsnack har man hört förr och det är i regel ganska lättgenomskådat också. Men jag håller faktiskt med, det här ÄR en film som får Hostel att blekna. Nu är ju visserligen Hostel en ganska kommersiell film som dessutom får anses hamna i mainstreamfåran, vilket förstås gör jämförelsen ganska orättvis. Det här är en film som troligen inte kommer att tilltala alla, inte för att alla tilltalas av Hostel heller men det har i alla fall en helt annan spridning. Det här är en ganska smal film som kräver en del av åskådaren. Detta även om jag inte tror att någon skräckfilmsfan skulle rygga tillbaka för att se den och jag skulle inte räkna den som en extremfilm.

                                            

Själva historien är dock mycket extrem egentligen. Dessutom påstås att filmen bygger på verkligen händelser, det gör att det får ytterligare en dimension i hemskhet tycker jag. Hur det verkligen ligger till med verklighetsförankringen har jag ingen aning om men det verkar trovärdigt och jag skulle inte bli förvånad om det finns människor sjuka nog för sådana här sadistiska böjelser. Jag säger sadistiska böjelser för våldet är i högsta grad sexuellt. Det är sadistiskt tortyr för sexuell upphetsnings skull och inget annat. Om man som åskådare tänder eller inte på det är ju en annan sak. Jag tror i alla fall inte att det är det som är meningen, tanken är snarare att skapa en revolterande känsla och det i sig är ju inget ovanligt.

Makeupeffekterna är gjorda av Olaf Ittenbach, som jag skulle vilja kalla för en av de skickligaste på det området idag. Det är riktigt realistiskt och man har inte gått i fällan att dra på för mycket heller, det blir ingen fånig splatterfilm av det hela utan en mardrömsfärd i sexuell upphetsning. Jag tycker också att skådespelarna, åtminstone i de större rollerna är över förväntan. Jag har väl lite förutfattade meningar men jag hade inte väntat mig en så välexekverad skådespelarensemble, och jag kan inte klaga på Marcel Walzs regi heller! Vid något enstaka tillfälle förekommer det lite väl övertydligt bildspråk men på det hela taget är det spännande och faktiskt lite ovisst hur det kommer att gå. Det är inte självklart vem som kommer att klara sig eller ens om någon gör det. Det enda som är klart är att förövarna kommer att komma undan med sitt sadistiska hantverk och att i morgon är en ny dag!