The Deep

The Deep – Både själva omslagsbilden och den text som pryder den för tankarna till Steven Spielbergs Hajen från 1975. Tydligen är det samma författare bakom den här och det märks ganska tydligt. Det hade nog inte varit något direkt tvivel även om det inte hade stått med stora bokstäver överallt! Men det rör sig ingalunda om någon blodtröstig haj eller något annat sjömonster utan om ett sjunket skepp, narkotika och vad människorna runt omkring kan tas sig för i sin ambition att lägga beslag på knarket. Några eldsjälar finns det förstås som lever för att bärga det som är värdefullt ur ren historisk synpunkt och det är de som handlingen centrerar sig kring. Allt som allt en riktigt bra film som håller ett lagom tempo och avslöjar lagom mycket av vad som döljer sig i djupet för att hålla intresset uppe. Den kanske inte har åldrats särskilt väl men charmen finns onekligen kvar! 

7/10 

Alone - 2002 - Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster...

Alone

Regi: Philip Claydon

2002

Thriller

Skrivet av: Linda Snöberg

Upplev rädslan när du sugs in i en rubbad hjärna av Alex. Plågad av skakande röster från sitt förflutna, försöker Alex fixerat att hitta en kvinna som kan sätta stopp för skräcken i en plågad själ. Alex börjar plåta och förfölja Sarah (Caroline Carver), skicka kärleksbrev till henne och tillslut göra inbrott i hennes hus. Alex Injicerar dem med en drog som gör att deras muskler blir förlamade och därefter har en romantisk måltid med dem, men efterrätten är allt annat än söt och när Alex oundvikligen tappar fattningen i situationen blir saker och ting vidriga. Under tiden arbetar två poliser med ett fall där en ung kvinna hittats död i slutet av trappan i ett hus där hon bodde ensam. Detektiven Hannah (John Shrapnel) och hans rebelliska partner, Jen (Isabel Brook), börjar komma allt närmare för att kunna stoppa mördaren, så de använder sig av ett omedvetet överlevande offer, Charlotte (Laurel Holloman) som håller på att återhämta sig på sjukhuset, som bete. Men allt går inte som dom har planerat…

Detta är en tekniskt bra gjord film och ljudeffekterna är magnifika och riktigt bra. För det mesta är det mörker i filmen, med en massa scener där kameran rör sig snabbt och man använde sig utav en del stillbilder. I mitt tycke så förstärkte det oftast filmen, men på en del ställen kändes det inte rätt att använda sig av det. Så varför valde man att göra så? Kanske var det för att man skulle få en mera ryslig effekt eller bara helt enkelt göra det lite annorlunda, vad vet jag!? Ibland kunde man ju inte se vad som hände eller var det kanske det som var meningen, att de ville fokusera sig på stillbilder och annat för att det inte hände så mycket just då.

Hela filmen är filmad med användning av ett blått filter, så allt var lite blåskimmrigt, det var effektfullt och skapade mer spänning på något sätt. En del av våldsscenerna är perfekt filmade och väldigt grafiska. Att använda sig av perspektivet att man ser allt genom mördarens ögon är inget ovanligt, men här görs det på ett genuint sätt och det hela blir mycket kusligt.

Det är gjort ett utomordentligt jobb med Alex, den hemska psykopatiska mördaren med sin egna fruktansvärda anledning att dräpa den oskyldige på sitt eget lilla sätt. Varje gång vi är inuti psykopatens huvud, är det alltid en massa olika svaga röster som pratar eller skriker, vilket får oss att förstå att den här personen hade en svår barndom.

En sista utvärdering då: Trots klar yrkesskicklighet, ljudet är överraskande bra, skådespelarna gör ett kanonjobb, kameran sveper förbi som ett racerlopp och en massa stillbilder, men varför förstöra filmen med ett så ruttet slut. Man blir verkligen besviken, snacka om handlingsförlust. Men det fick ju en att tänka till och man lämnas med en massa ouppklarade frågor. Det är säkert menat att det ska vara så. Kanske kommer det en uppföljare som ska få oss att förstå mer …

Adventures in Babysitting - 1987 - Det kan man visst kalla "äventyr"!

Adventures in Babysitting

Regi: Chris Columbus

1987

Komedi/Äventyr

Skrivet av: Linda Snöberg

Chris (Elisabeth Shue) har en stor kväll framför sig med sin älskade pojkvän Mike (Bradley Whitford). Men i sista sekund så blir allt inställt för att han ska passa sin sjuka syrra. Chris deppar och bestämmer sig för att sitta barnvakt åt familjen Andersson istället, där finns Brad (Keith Coogan) och Sara (Maia Brewton) som är 2 livliga barn och Brad är dessutom hemligt kär i henne. Hennes bästa kompis Brenda (Penelope Ann Miller) ringer och säger att hon har rymt hemifrån och att hon vill att Chris ska hämta henne. Hon blir tvungen att ta med sig ungarna in till stan, annars skulle de skvallra för sina föräldrar. Detta är bara början på allt elände som de råkar ut för under kvällens lopp. Kommer de att hinna hem innan föräldrarna gör det?

Den här filmen är fortfarande lika rolig som första gången jag såg den, vilket var någon gång på 80-talet. Filmen är så charmig och underhållande och handlingen är enormt genomtänkt tycker jag. Det är ingen djup film utan väldigt enkel med enkla knep som gör att den är så bra. Den bjuder på en massa action och en hel rad äventyr och en massa komiska inslag. Karaktärerna är inte ett dugg komplicerade utan väldigt enkla vilket jag uppskattar i en komedi som den här.

Allt som händer när de börjar sin resa mot storstaden är underbart roligt, det var meningen att det skulle gå fort, bara hämta sin kompis på stationen och sen köra hem igen. Men ödet ville tydligen annorlunda för de råkar ut för bl.a. punktering, pistolskott, medbrottslingar till bilstöld och de jagas av gangsters och hamnar i vägen för gängbråk, knivar mm

Det bästa i filmen är när de blir jagade och springer in på en klubb där det spelas en massa blues och när de ska smita ut så stoppas de av Albert Collins på scenen som säger till dem att de inte får lämna stället förrän de har sjungit en blues. Det är fruktansvärt roligt och absolut det bästa i hela filmen. Chris improviserar fram en låt som får namnet Babysitting Blues.

Alla skådisarna gör ett bra jobb, Elisabeth Shue är så otroligt söt att titta på och hon spelar Chris Parker på ett utomordentligt sätt, hon är mjuk och förstående och väldigt hjälpande och de sidorna får hon fram på det bästa tänkbara sättet. Keith Coogan som spelar Brad är underbart knäpp och hans obesvarade svärmeri av Chris är rörande. Anthony Rapp spelar Daryl som är en smart kille som ser till att det händer saker i alla fall saker som gynnar honom. Men den som skiner i filmen är helt klart den 10 åriga tjejen Maia Brewton som den besatta Thor älskaren. Hennes ansiktsuttryck är klockrena och charmerande.

Vincent D´Onofrio spelar Thor eller rättare sagt en helt vanlig bilmekaniker som Sara tror är hennes idol Thor. Han är inte med så mycket men det piffar upp filmen lite. Sen har vi Penelope Ann Miller som spelar den något hispiga Brenda som råkar ut för en hel del medan hon väntar på att Chris ska hämta henne och hon är karismatiskt bedårande och jobbig på samma sätt. Sen har vi då slutligen Bradley Whitford som spelar Mike, Chris så kallade pojkvän i alla fall från hennes sida, för Mike är en egocentrisk skitstövel som tror att han är Guds gåva till kvinnorna.

Sara är ju hur rolig som helst på sina rullskridskor och hennes underbara Thor utrustning (hammare och hjälm) och i scenen där Chris anländer gör Sara allt för att göra sin bror Brad generad, för hon vet att han har känslor för Chris. Det som är så kul är att han är i tonåren och då är allt pinsamt när det gäller sättet att vara mot tjejer.

Jag älskar inledningsscenen där Elisabeth dansar och gör sig i ordning för sin stora kväll.