Fanatisk Film

News: Acid Head: The Buzzard Nuts County Slaughter

2012-01-28T15:02:00.001+01:00

I can’treally say that I know anything about this flick. I’ve learned that’s it’s asequel to Acid Head: The High School Horror and that it features a killer gothgirl. It sounds nice doesn’t it?

The filmwill be available as VOD and DVD release in spring 2012 on Amazon, Indieflix,MoviesInsanity.com & TonyWatt.com

Hopefully we can feature a review on the blogg later!

Recension: The Countess

2012-01-27T19:09:00.000+01:00

Jag vet inte hur många filmer detfinns om Elisabet Bathory men det är onekligen enintressant historisk person! På filmens omslag jämför man, eller åtminstoneomnämner, med Dracula. Jag tycker detär en ganska dum jämförelse. Blodtörst är inte bara blodtörst. Men om manistället jämförde med den man som enligt de lärde menas vara Draculas historiske förebild – VladTepes,känns jämförelsen inte längre så konstlad. Fast nu framställs inte GrevinnanBathorysom så blodtörstig som man skulle kunna tro i den här filmen och allt somoftast tycks hon nästan ha lite ånger för sina gärningar. Det är heller ingenriktigt skräckfilm även om filmens omslag gärna vill göra sken av det. Det äristället en film som berättar en historia utan att ta till några direkta skrämseleffekter.Det är ett bättre sätt att skrämmas på förvisso, men det finns inte mycket avden varan heller. Missförstås mig inte nu, jag ser absolut inget negativt idetta, snarare tvärtom. Filmen blir mycket intressant och även om den är liteseg blir den aldrig tråkig. Kanske kunde man önska att man hade tagit utsvängarna lite mer, den känns lite tam faktiskt, men på det hela taget, trotsmitt betyg, borde man inte ändra på särskilt mycket. Det finns också en sak somjag uppskattar, och det nämns både i filmens början och i slutet. Det ärstridens segrare som skriver historien, sen ifrågasätts det lite vilka dessaegentligen är och om man verkligen kan lite på deras ord. Historien är dåsannerligen inte objektivt skriven alla gånger, så mycket står helt klart! Hursom helst, men detta i bakhuvudet lämnar man viss tolkning till åskådaren somfår bestämma lite själv vad han/hon vill tro på. Var ElisabetBathoryverkligen en blodtörstig mörderska eller är det ett överdriven rykte skapat avhennes fiender?

6/10

Recension: Awakening of the Beast

2012-01-27T09:52:00.000+01:00

Awakening of the Beast

Aka: O Ritual dos Sádicos

Regi: José Mojica Marins

1970

Horror/Drama

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD,skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella ochväldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de allahar anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativtsleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur skaexperimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelsersom tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenereradeungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands menäven former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andraperversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidddet mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det oftaär en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting påen gång.

Detta hindrar förstås inte att detvi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormtförvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer ifilmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfalletär röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentetoch José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hurallting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellandem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har enaning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligenbara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyrapersoner ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilketresultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som skaföras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, isamband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare CoffinJoe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det ommöjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyterihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, menvad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill sägavad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det ärkanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentligasvar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sättskapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämnsdet också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sinegen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara ärandra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara förtidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att denhär typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura utsvara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!

Recension: Night of the Demons (2009)

2012-01-26T19:01:00.000+01:00

Det här är en film som egentligengjordes redan 1988 men som nu alltså spelats in på nytt. Jag kan inte minnas omjag har sett originalet eller inte, men efter att ha sett den här inser jag attdet faktiskt kvittar. Inte för att den här är dålig, för det tycker jag inteatt den här, utan snarare för att historien är så simpel att jag inte behöverse flera versioner av den. Skådespeleriet är egentligen under all kritik ochäven om Edward Furlong tillhör skaran av relativterkända skådespelare hjälper inte det. Han är absolut inte bättre än någonannan. Men jag får intrycket av att filmen inte tar sig själv på fullt allvaroch då kan man komma undan med lite mer också. Sminkjobben är dock bra mycketbättre än både historien och skådespelarna för även om det egentligen inte serbra ut och känns gjorda med glimten i ögat, så finns det en kontinuitet i demsom är mycket underhållande. Det finns inga direkta överraskningar längs vägenoch man ser lång väg hur det kommer att sluta – eller?

7/10

Trailer: Inside the whore

2012-01-26T11:50:00.003+01:00

Recension: Baby Love

2012-01-26T09:50:00.000+01:00

Baby Love

Aka:Girl Meets Girl, Vild på Sex

Regi:Joseph W. Sarno

1974

Erotik

Bibi (Marie Forså) hälsar på sin faster och får ett sexuelltuppvaknande. Hennes lustar känner ingen gräns och hon är beredd att göra vadsom helst för att tillfredställa dem. Frågan är dock om det i slutändan är värtdet eller om de3t är hon som utnyttjar de människor som kommer i hennes vägeller om det är de som utnyttjar henne?

Det här är en sensuell ocherotisk film som för den sakens skull aldrig övergår till att bli pornografiskäven om det skulle finnas goda möjligheter att trycka in (haha)penetreringsscener och liknande i den. Men nu finns det alltså inga sådanadetaljer, trots att regissörens mest kända film torde vara Fäbodsjäntan, enfilm som nästan varje vuxen svensk känner till och där en viss falukorv fåragera i en minnesvärd scen, och man får vackert tänka sig hur den lesbiskakärlek, som filmen mestadels visualiserar, skulle se ut i ett mer öppetperspektiv.

Det är tämligen usla skådespelaresom knappast behärskar den engelska de talar i filmen. Det är väl å andra sidaninte det viktigaste i filmen heller och eftersom det inte finns någonegentligen handling att hålla reda på kan man istället sväva ut i orgierna. Detär kanske detta som är urtypen för en riktig sexploitationrulle, en knapphändighandling som sedan kan kryddas med allahanda ovidkommande erotik?

Marie Forså är söt och attraktivoch hon gestaltar det sexuella uppvaknandet bra. Dock är det lite märkligt attBibi, som alltså upptäcker sin egen sexualitet för första gången, har den typenav erfarenhet som hon faktiskt har. Jag menar, hon ska väl föreställa ungefärsexton eller sjutton i filmen och det förefaller mig vara väldigt avanceradesexlekar för en så pass ung tonåring emellanåt. Hon tar oftast kommandot i deerotiska lekarna och denna dominans står lite i motsats till denupptäckarglädje hon, å andra sidan, gestaltar. Hon verkar allt för erfaren försi oskuldsfullhet om ni förstår vad jag menar?

Men även om softcore-scenerna isig är estetiskt tilltalande och mycket snygga blir det lite tjatigt efter etttag, jag hade gärna sett lite mera handling och lite mindre av det erotiskaäventyret. Det finns någon enstaka heterosexuell relation med i filmen menmestadels handlar det, som en av alternativtitlarna också antyder, omlesbianism.

Avslutningsvis måste dock nämnanågra detaljer som jag lade märke till. Jag vet inte om jag överanalyserar numen jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om den mörkhyade kvinnasom spelar Bibis faster är en direkt produkt av att man vill efterlikna Emanuelle-filmernamed Laura Gemser i huvudrollen på ett eller annat sätt. Inte för att jag i såfall tycker att man hamnar i närheten men jag kan inte släppa tanken. Jag sattockså och funderade på vilka lämpliga referenser man skulle kunna nämna i enrecension av denna film, vilket var svårt eftersom det nästan inte finns någonhandling. Dock tyckte jag att några av de mest voyeurismiska scenerna där Bibitittar på andra älskog förde tankarna till Andrei Fehers smått klassiskaporrulle Hon Älskade en Sommar!

Recension: Terror From The Abyss

2012-01-25T19:20:00.000+01:00

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på denstor HP Lovecrafts författarskapblir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom denhär – At the Mountains of Madness,har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer iden. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följerberättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man skase likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bildoch skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstörillusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbartinspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jaghar inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamlastumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellreän bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men teknikenfanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det sebättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kanströ omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jaggillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett helafilmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället fördet animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jaginte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner ellerpenningbrist som gjort att Daniel Lenneér,som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- ochen engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara attbyta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk somkänns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser.Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligarekänslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka attden leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in iproduktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jagsom överanalyserar igen…

Recension: Long Weekend

2012-01-25T18:59:00.000+01:00

När man läser på omslaget tillden här filmen, eller rättare sagt innan man läser på omslaget, får man lättuppfattningen att det rör sig om en film i subgenren ”terror”. Efter att manhar bekantat sig med handlingen en smula tänker man sig kanske i stället attdet kommer att vara någon form av djurskräckis men efter att ha sett klart denkan jag konstatera att det inte är det heller. Och faktum är att jag efter attha sett inte är riktigt säker på vad jag ska rubricera den som. Det finnsonekligen djur som skrämmer och rent av attackerar karaktärerna men det ärknappast filmens huvudsakliga mål att framställa detta som något skrämmande.Det är heller inte det huvudsakliga målet att fokusera på de mystiska händelsersom de inblandade råkar ut för och som ingen egentligen kan förklara. Det äråtminstone inget mål att försöka förklara för åskådaren eller ge någon lösning.Nej, det som ligger mest i fokus är faktiskt den inbördes relationen mellanmannen och kvinnan som ger sig ut på hajk, deras bakomliggande problem avotrohet, abort och annat. Det är ganska välspelat, det ska erkännas men efterfilmen är slut och man har blivit snuvad på alla möjligheter till en logiskförklaring och alla övernaturliga teorier känns irrationella återstår man medett stort ”jaha?”. Det är synd för filmen hade helt klart potential att bliriktigt lyckad och det är nästan lite irriterande att man lyckas slarva bortdet på ett sådant sätt!

5/10

Recension: Avatar

2012-01-25T09:38:00.000+01:00

Avatar

Regi:James Cameron

2009

ScienceFiction/Action/Äventyr

Pandora, en värld som ligger långt långt borta är rik på enormt dyrbaramineraler. Människan exploaterar dess natur utan urskillning för egen vinningsskull och skyr inga som helst medel för att uppnå resultat. I vägen stårurbefolkningen som lever i symbios med naturen. Ett forskarteam bedriversamtidigt ett projekt för att förstå hur Pandora och dess urbefolkning fungeraroch med hjälp av så kallade avatars, där forskarna kan använda fjärrstyrdakonstgjorda kroppar som ser ut precis som urinnevånarna – Na’vi, för att kommanärmare dem. Jake Sully, som egentligen inte är någon forskare utan marinsoldathoppar på uppdraget att infiltrera den nya främmande världen i utbyte mot enkostsam ryggradsoperation som ska återge honom funktionen i benen. I takt medatt han infiltrerar växer dock hans kärlek för den nya världen och till slutstår han redo att offra allt för att beskydda den från människans framfart.

Jag har sett den här filmenhyllas och jag har sett den sågas jäms med fotknölarna och det gör ju förståsatt man blir än mer nyfiken på vad filmen har att erbjuda. Att det är en storfilm med hur många miljoner som helst i budgeten går naturligtvis inte attundvika att känna till men detaljer i själva handlingen hade jag inte forskatdjupare i före själva genomgången.

Jasägarna hävdar förstås attfilmens yttre gör den till ett storslaget mästerverk och att det av mindrebetydelse att historien som berättas inte är ny och inte känns helt fräsch. Jagkan hålla med till stor del. Filmens yta är mycket vacker och tilltalande, ochäven om innehållet inte är det mest uppfinningsrika som skapats berättashistorien på ett tilltalande sätt och lyckas åstadkomma känslor hos åskådaren.Jag hade åtminstone en och annan fuktig ögonvrå under min session med filmen.

Nejsägarna menar å andra sidanatt historien redan berättats tillräckligt många gånger och att om man baraignorerar att befolkningen är blå (bland annat) är det som vilken indianfilmsom helst. Det ligger förstås något i detta också för om man ignorerar ytan ärhistorien verkligen inte ny. Det finns heller inga direkt oväntade händelseroch det mesta av filmen kan man räkna ut på en gång. Jag vill inte kalla denför förutsägbar i ordets negativa betydelse utan tycker snarare att det ärskönt att den följer mallen så bra. Man vet redan från början hur det kommeratt sluta och kan ganska detaljerat redogöra för vägen dit innan den händer ifilmen.

Och jag tror inte ambitionen harvarit högre än så heller. James Cameron har velat skapa envisuellt fulländad film och jag vill påstå att han har lyckats! Alla varelseroch så vidare kanske inte ser ut som om de skulle existera på riktigt helatiden men filmen är konsekvent och allt passar in i den värld man målar upp.Karaktärerna funkar mycket bra och förmedlar sina känslor på ett mycket brasätt. Jag kan inte heller klaga på skådespelarinsatserna även om några avrollerna är lite av karikatyrsnitt. Det fungerar att ha dem så och det ärhuvudsaken.

Så jag skulle vilja rekommenderaalla som har det minste intresse av en film där ett helt folkslag förtrycks ochattackeras, drivs tillbaka och slutligen inte har något annat val än attförenas och slå tillbaka mot förtyckarna – hårt! Gillar man dessutom fantasyoch äventyr blandat med science fiction finns det ingen anledning att tvekalängre. Det här är en film man måste ha sett!

Recension: Super

2012-01-24T23:37:00.000+01:00

Super

Regi:James Gunn

2010

Komedi/Action/Drama

Frank (Rainn Wilson) har upplevt två perfekta ögonblick i sitt liv. Detförsta var när har gifte sig med sig fru Sarah (Liv Tyler) och det andra närhan hjälpte polisen att fånga en skurk. Nu står han och steker hamburgare påett gatukök och är allmänt led på livet, han finner helt enkelt ingaglädjeämnen. Än värre blir det när hans fru lämnar honom för Jacques (KevinBacon) – en knarkhandlare som förser henne med precis det hon vill ha. Frank,som inte kan skilja helt på verklighet och dikt tänker ut en plan och börjaratt sy upp en dräkt – en superhjältedräkt, som ha kan ha när han stopparbrotten som sker i den lilla staden. Han söker inspiration i den lokalaserietidningsaffären där han träffar Libby (Ellen Page) som är expert påsuperhjälteserier och på den vägen är det. Han ger sig ut för att stoppa allaonda skurkar!

Jag har sett den här filmenhyllas som bästa filmen 2010 och jag har sett den sågas jämns med fotknölarna.Själv lägger jag mig närmare en hyllning än en sågning även om bästa film föråret kanske var en smula överdrivet. Men underhållande är den trots att detfinns en hel den allvarsamma undertoner i den. Skrattet fastnar ibland i halsenoch man kan inte annat än att tycka synd om den, lätt begåvningshandikappade Frank. Det här är alltså en ganska tungfilm samtidigt som den blinkar åt trams och med andra superhjältefilmer, t.ex. Batman the Movie med sina utskrivnaljudeffekter: KAPOOW!! SPLASH!! BOOM!!

Det är alltså en film som bådehar ett budskap, man känner verkligen för Frank,och sanslöst roliga perioder som är så dumma att man nästa måste vara ett geniför att komma på dem. Man har heller inte sparat på effekter och blod, då vissascener faktiskt är rejält blodiga och våldsamma. Snabbt som ögat byter filmenkaraktär och blir istället ett ångestladdat drama där hjälten (ellerantihjälten) hämnas oförrätter. Andra gånger är det komiskt överdrivet utan attför den skulle vara speciellt roligt. Man känner bara frustration, till exempelnär någon tränger sig i kön och Frankkänner sig tvungen att byta om till TheCrimson Bolt – som är hans superhjältenamn, och straffa den skyldige.

Det vilar en känsla av totaloförståelse för andra människor, för orsak och verkan och för vad som verkligenhänder om man drämmer en rörtång i huvudet på någon. Men samtidigt känner manhur rätt han verkligen har i den han gör. Det är bara det att vi vanliga,mentalt friska människor har en spärr som hindrar oss från att ta till allt förbrutala metoder för att poängtera vårt ställningstagande.

Jag tycker filmen är snudd pågenialisk och driver inte bara med superhjältefilmer, den utvecklar dem ochplacerar situationer som aldrig tidigare skådats i en sådan film. Sexuellaanspelningar, för att inte i klarspråk säga sex, och oerhört våldsammasekvenser som ligger inom gränsen för vad som är realistiskt men samtidigtvackert. Det är bra effekter och ett fantastiskt skådespeleri.

Det är svårt att inte tänka på Defendor med Woody Harrelson när man ser denna. Det är i princip samma uppläggfast denna har ett mera genomtänkt budskap kanske. Det finns en poäng med alltsom händer och slutligen handlar det nog trots allt om att bekämpa ensamhetenoch att finna sin egen mening med livet!

Recension: Full Of It

2012-01-24T18:51:00.000+01:00

Ibland är det skönt att se filmdär man inte behöver anstränga sig för att hitta gömda kvaliteter, där detkanske inte finns några kvaliteter överhuvudtaget och där man bara kan njuta avatt bli underhållen i runt 90 minuter. FullOf Itär en sådan film. Den utspelar sig i collagemiljö och vi får följa ennyinflyttad killes första tid i skolan. Han tillhör förstås inte de populärastekillarna, men som i alla andra sådana här filmer så är gräset grönare på denpopulärare sidan och han önskar att han befann sig där. Han är påhittig ochkommer upp med en hel del lögner för att ställa sig i bättre dager hos de andraungdomarna. Tills en dag, då alla hans lögner blir till verklighet. Det blirhelt uppenbart för honom att man inte ska önska sig något – för man kan mycketväl få det! Han är plötsligt skolans basketlags stora stjärna, personlig vänmed Carmen Electra, hans pappa har ett förflutet irockbandet Poison och både hans lärarinna ochskolans populäraste tjej är dödsförälskade i honom. Inget negativt i sig kanskemen konsekvenserna blir förödande och snart önskar han att allt var som förrigen. Filmen bjuder inte på några överraskningar någonstans, men är klartunderhållande under den tid den pågår och det är väl allt man ska begära av ensådan här film egentligen.

6/10

Recension: Angels and Demons

2012-01-23T18:48:00.000+01:00

När DaVinci Kodenkom ut var hypen kring den enorm. Förvisso gällde detta kanske mer boken ärfilmen, men den fick ändå sin beskärda del av uppmärksamheten. Jag förstodaldrig storheten även om jag gillade själva teorin som den byggde på, hemligakonspirationer i samband med religion är intressant i 99 fall av 100. När jagså fick chansen till att se den här, som faktiskt skrevs före DaVinci Kodenfylldes jag förstås med skepticism. Jag tillhör det där udda figurerna som inteär särskilt förtjusta i Tom Hanks och med tanke på min reaktion avförsta filmen så tvivlade jag samtidigt som jag hoppades! Det skulle visa sigatt jag fann den här mycket bättre än den överhypade föregångaren och även omden inte är perfekt och att den inte bjöd på några egentligen överraskningar såfann jag den vara en oerhört underhållande kamp mot klockan. Pusseljakt i sammastil som Da Vinci Koden och NationalTreasurefilmerna, mystik och ett hemligt sällskap som konspirerar mot hela den katolskakyrkan, Men är allt verkligen så enkelt?

7/10

Recension: Björnbröder

2012-01-23T11:33:00.000+01:00

Björnbröder

Regi:Aaron Blaise, Robert Walker

2003

Animerat,Komedi

De är tre brödersom gnabbas mest hela tiden, åtminstone två av dem, och bara väntar på att fåsitt totem. Det gör i alla fall Kenai som är den yngste av bröderna och ännuinte fått sin och därmed saknar möjlighet att bli man. När har till slut fårkärleken blir han smått förgrymmad, det finns väl ingen manlighet i det?! Det hanhelst av allt vill göra är ju att visa hur modig och skicklig han är somjägare, det är manlighet för honom. Hans båda bröder försöker tala honom tillrätta men utan resultat och han springer genast iväg för att hitta den björnsom stulit deras nyfångade fiskar. Plötsligt står han öga mot öga med enjättelik best. han blir överrumplad men hans bröder är hack i häl på honom föratt hjälpa honom. Det kostar den äldste brodern livet medan mellanbrodernlägger skulden på Kenai som i sin tur tar ut sin ilska på att spåra uppbjörnen, eller åtminstone EN björn. Hur som helst går det riktigt illa ochbjörnen och Kenai utplånar varandra. Nu lägger andarna sig i och förvandlar honomtill en björn för att han ska lära sig naturens lagar och leva upp till sitttotem. Den siste överlevande brodern är nu besatt av hat mot björnarna ochbörjar jaga närmsta bästa. Vad han inte vet är att han nu jagar sin egen bror itron om att det är just denna björn som tagit livet av hans älskade lillebror…

På pappret känns den här historien lite för tramsig ävenom det handlar om en film med barn i sin främsta målgrupp. Men i praktiken ärdet en av de allra roligaste och bäste Disneyklassikerna jag har sett faktiskt.Det är inte särskilt mycket musik i den och det kan väl vara en orsak till attjag gillar den! Jag tror att jag räknade till fyra låtar men det känns inte sommycket, det passar helt enkelt in i kontexten på ett annat sätt än vad detbrukar. Musiken är skriven av Phil Collinsoch Mark Mancina och framförs i densvenska versionen (jag föredrar alltid att se de här filmerna på svenska framförengelska) mestadels av Björn Skifs.Och det är nog tur det för älgarna Tuckoch Rutt’s röster är bra mycketroligare på svenska, dialekten är fantastiskt underhållande på min ära!

Det finns en tydlig sensmoral framåt slutet, jag skulleha blivit förvånad om det hade saknats en, som faktiskt är mycket god. Somvuxen ser man förstås den kommande långt tidigare men det hindrar ju inte attman fäller en och annan tår när det slutligen är fastställt exakt hur detkommer att gå och vilket budskap filmen stoltserar med! Men även vägen dit ärfantastiskt underhållande, det är motsättningar mellan den till björnförvandlade människan och den lilla björnungen Koda han slår sällskap med. Det rider på mammutar och bara det ärju så absurt att man måste skratta åt det! Det blir heller inte mindre roligtatt även älgarna som jag nämnde ovan är med på resan. Tänk dig två älgar, enbjörn och en björnunge rida på mammutar!! Enastående och fantastiskt absurt!

Det är, kort sagt, en rörande film som får en attupptäcka sanningar inom sig själv. Det är problematiseringar och svåraställningstaganden mest hela tiden, i alla fall mellan humorn. För även om det mestadelsär en komisk film finns det allvar bakom animationerna. Det är teman om liv ochdöd, det blod som är tjockare än vatten och om vänskap man är beredd att offraallt för. Faktum är att jag blir lite förvånad över vilka vuxna ämnen det ändåhandlar om. Är man för ung eller rättare sagt precis i den åldern när manbörjar förstå det här med liv och död känns det som att man behöver lite vuxenkonsultation för att på riktigt kunna tillgodogöra sig filmen som jag finnervara en av de allra bästa klassikerna, åtminstone från senare år!

Bilder: ©Disney

Recension: The Ghost Writer

2012-01-22T18:14:00.000+01:00

Enda anledningen att jag tog migtid att titta på den här var att jag läste någonstans om någon som utsåg dentill en av årets bästa filmer och det var inte förrän efteråt som jag insåg attdet var en film av Roman Polanski. Av det kan man förstås dra fleraslutsatser. Dels så hade jag egentligen ingen koll på vad jag tittade på, jaghade helt enkelt inte gjort några som helst efterforskningar om filmen. Men mankan också dra slutsatsen att det inte är en film där det tydligt syns vem somhar gjort den eftersom jag inte upptäckte det i eftertexterna. RomanPolanskiär ju vanligtvis en regissör som inte lämnar ifrån sig halvdana filmer, det äråtminstone min åsikt om hans filmskapande, vilket förstås innebär att det härblev något av en besvikelse. Det är inte dåligt genomfört på något sätt, det ärbara lite tråkigt och intetsägande. Det finns liksom ingen klar spänningen enmening med filmen, inga betänkligheter efter att sista vändningen uppdagats ochinget att fundera på eller ta med sig till nattens funderingar.

6/10

Recension: Sweatshop

2012-01-21T18:35:00.000+01:00

När man läser om filmen, hur engalning med en hundrakiloshammare, som i själva verket verkar vara en släggamed ett städ längst ut på skaftet, ska gå bärsärkargång mot någrapartande gothpunkare, blir man förstås lockad! Tyvärr är det som följer alltannat än bra och man tröttnar ganska fort på det urusla skådespeleriet och detröriga manuset. Det hoppas lite hit och dit i både tid och rum och det är svårtatt få en uppfattning om i vilken ordning allt sker, vad som är tillbakablickoch vad som är önsketänkande. Visserligen är galningen med hammaren ganska cooloch han fullständigt brutal men det finns så mycket annat som drar ner filmenatt det förtar allt underhållningsvärde som filmen kunde ha haft. Rörigt ochointressant är nog de två och som bäst beskriver filmen.

2/10

Recension: Aparecidos

2012-01-21T18:27:00.000+01:00

Aparecidos

Regi:Paco Cabezas

Thriller

2007

När syskonparet Malena och Pablo åker för att skriva på de sistapappren om att ge läkarna tillstånd att dra pluggen ur de apparater som hållerderas far vid liv börjar ett våldsamt äventyr. Pablo insisterar trots Malenasprotester på att lära känna fadern först genom att besöka hans gamla hus. Påvägen dit hittar de en mystisk dagbok som detaljerat beskrivet våldsdåd utfördapå just de platser de råkar befinna sig vid. Att försöka stoppahändelseförloppet som är daterat till flera år tidigare verkar vara lönlöst medde tänker i alla fall göra sitt yttersta för att oskyldiga inte ska behövaplikta med sina liv om och om igen...

Jag vet inte vad det är i dessaspanska filmer, eller Argentina som i det här fallet, som tilltalar mig men delyckas gång på gång att skapa en spänning och ett intresse för historien som ärfå andra filmer förunnat. Man är inte helt säker på vad som ska hända ochvändningarna kommer som överraskningar istället för förutsägbara kast för attfå historien att verka mera intressant. Här handlar det om äkta vara, varjeliten twist har en mening och även om det vore mycket sagt att alla kommer somen total chock är det i alla fall en tillräcklig del för att det ska bli mycketintressant att följa händelseutvecklingen.

Jag tror lite av anledningen äratt man inte brer på i onödan. Bildspråket är logiskt men inte extravagant, detär lite mer statiskt än vad man är van vid från mer publikfriande amerikanskafilmer och man förlitar sig mer på manus än häpnadsväckande effekter. Deeffekter som finns är dock mycket välgjorda utan att vara over-the-top, vilkenäven det bidrar till att hålla filmen jordnära och utan anspråk på att vara eni mängden. Vidare finns det även en historisk bakgrund vilket gör atthistorien, även om den är av övernaturligt slag, går att ta på fullaste allvar.Sensmoralen och frågeställningen till vilket pris som är rimligt att betala föratt stoppa ondskan och diktaturen ställs till sin spets. Utan att avslöja alltför mycket tycker jag att filmens huvudpersoner tar helt rätt beslut i deviktiga frågorna. Ibland är det viktigare att ställa saker till rätta än atttänka på sin egen säkerhet, det kan vara värt att ingripa utan tanke på varesig egen vinning eller vilka konsekvenser detta kan ha på en själv.

Det här är alltså enspökhistoria, men det är också mer än så. Den moderna tortyrfilmen, där kanskefilmer som Saw och Hostel står i spetsen, känns definitivt igen och fungerarmycket effektivt. Säkerligen blir dessa scener än starkare av att vi faktisktfår tid på oss att bekanta oss med och lära oss att tycka om karaktärerna. Attse någon plågas som man har en mer personlig relation till torde ju varabetydligt plågsammare att se på.

Kanske inte en superinnovativfilm hela tiden men sannerligen en av de mest effektiva inom sitt gebit.

Recension: Bronson

2012-01-21T18:12:00.000+01:00

Trots det stora namn som NicolasWinding Refnblev i och med att Pusher-trilogin blev verklighet, är dethär den första film jag ser av honom. Jag kan snabbt konstatera att det intekommer att bli den sista eftersom jag verkligen gillade stilen! Huruvida dennastil går igen i hans övriga filmografi är naturligtvis en intressant fråga menjag är beredd att ta chansen. Det finns helt klart ett sinne för berättande ochen förmåga att göra det aningen okonventionellt! Filmen handlar om en ökändbrittisk fånge, som tydligen antagit CharlesBronson som sitt alias, bara en sådan sak gör ju att man höjer intressetsom gammal Charles Bronson fan (den riktiga Bronson alltså) ett par snäpp faktiskt.Dessutom lär filmen bygga på en verklig historia och det gör ju det hela än merintressant. Inledningsvis är det en riktigt fängslande historia, den ärberättad i fragment med tillbakablickar och berättande av filmens huvudpersonoch man blir intresserad av att få se mer hela tiden. Gradvis blir det dockaningen seg och när den närmar sig slutet är det faktiskt inte lika intressantlängre. Det känns som filmen går lite i stå och att det inte finns så mycketvariation i den i slutändan. Charles Bronsoneller Michael Peterson som han föddessom, spelas ypperligt av Tom Hardy och den övriga besättningen avskådespelare gör heller inget dåligt intryck men det blir som sagt lite tjatigti slutändan.

7/10

Recension: B.T.K.

2012-01-20T18:33:00.000+01:00

Produktionsvärdena på den härfilmen är inte speciellt höga, men av någon konstig anledning gillar jag filmenskarpt! Kontrasten mellan familjefadern och den sadistiske seriemördarenframställs helt perfekt och jag är faktiskt en smula imponerad av KaneHoddersrollprestation, jag hade aldrig trott att han skulle kunna leverera sådantskådespeleri. Det är inte speciellt spännande egentligen men det finns ändå ettskimmer av intresse om vad som ska hända härnäst. Blodigt är det väl emellanåtmen är man ute efter splattereffekter är man ändå fel ute. Nej, som jaginledningsvis nämnde så är det själva karaktären Dennis Rader, som mördaren heter, som är det intressanta. KaneHoddergör rollen full rättvisa och sällan har psykopatismens båda ansiktenvisualiserats med sådan precision.

7/10

Recension: Are You Scared?

2012-01-20T18:25:00.000+01:00

Are you Scared?

Regi: Andy Hurst

2006

Horror

Sex ungdomar vaknarupp i en övergiven fabrik. Gemensamt har de alla att de en gång anmält sittintresse till en TV show vid namn Are you Scared? där de skulle möta sinavärsta fasor på bästa sändningstid. Föga anar de att det inte alls är frågan omnågon show, åtminstone inte för vanlig TV, utan att en galen vettvilling somvill lekar sina sadistiska lekar med deltagarna har tagit dem till fånga. Enefter en går de fasansfulla öden till mötes i lekar designade att vara en kampmot klockan, lös uppgiften inom tidsramen och du klarar uppdraget…

Visst känner man igen det mest av handlingen ovan från andrafilmer, kanske finns det starkast band med de oerhört populära saw filmerna och troligen är det justden framgångsrika vågen man valt att försöka rida på här. En mördare somlistigt förbereder sina fällor och som utmanar offret till en lek. En lek därlivet står på spel och det finns en teoretisk chans att vinna om man bara löserde plågsamma uppgifterna.

Att grupper av personer vaknar upp i labyrinter etc. är juheller inget nytt. Det är väl ingen som glömt den synnerligen effektiva Cube som verkligen drog allt det därtill sin spets. Skillnaden mot den här är att personerna och framförallttittaren, trots allt ganska snabbt kommer fram till deras gemensamma nämnare. Jagtycker mig också kunna se vissa likheter med actionfilmen Speed, åtminstone vad det gäller mördarens intentioner och motiv.

Hur är det här utfört då? Nja, skådespelarmässigt är detinget man jublar över. Det är väl ingen som är riktigt helkass och ligger ikalkonklass. Alla kan hålla masken hyfsat bra men replikerna som frambringas ärsällan eller aldrig trovärdiga. Dessutom är manuset rent ut sagt korkat påmånga ställen. Motivation saknar hos karaktärerna och det känns helt enkeltinte som om man verkligen skulle beté sig på det viset i en dylik situation.

Dock vill jag påstå att själva idén till filmen är alldelesypperlig och förträfflig. Att väva in dokusåpa, eller realityshow som det verkarkallas nu förtiden, i handlingen tycker jag ligger lika bra i tiden som förnågra år sedan när My Little Eye varny och aktuell. Det var en film som jag anser fick oförtjänt dålig kritik frånmånga håll, så fick jag det sagt!

Men nog om det, frågan är väl om en god idé räcker för att underhålladen knappa tid på strax under en och en halv timme som filmen håller på. Jagtycker faktiskt att det gör det, men mer än en stunds underhållning förmår intefilmen att leverera. Naturligtvis ska man också försöka att i möjligaste månlåta bli att jämföra alltför mycket med ”storebror” saw, som naturligtvis är mycket bättre, men visst har även den härsina poänger!

Recension: Memory

2012-01-20T18:10:00.000+01:00

Billy Zane tillhör absolute inte det gardetav skådespelare som jag vill kalla för favoriter och då uttrycker jag mig ändådiplomatiskt! Jag tycker han har en stil som gör att alla roller han gör blirmer eller mindre karikatyrer, vilket sällan funkar. I just den här tycker jagatt han lägger band på sig, lite i alla fall, och levererar en oftast hyggligttrovärdig prestation. Själva filmen i sig kretsar kring minnet som titelnantyder och filosoferar kring om det är möjligt att minnas sina föräldrarsminnen genom det genetiska arvet. Det blir en ganska spännande historia där vårhuvudperson (Billy Zane) får se syner av det förgångna,i form av minnen. En seriemördare uppenbarar sig för honom och efter att habörjat forska kring det hela och hittat miljöer som stämmer in med minnesbildernahan upplever, blir han mer och mer övertygad om att det han upplever ärverkligt. Jag gillar upplägget och jag gillar filmen, maskerade mördare han manju inte få för mycket av, men jag hade önskat att man inte hade gjort slutet såkrystat och typiskt. Riktigt hur det hänger ihop vill jag dock inte avslöja.

7/10

Recension: No Country for Old Men

2012-01-20T12:05:00.000+01:00

No Country for Old Men – En både kritikerrosad och publikhyllad film som jag personligen fann en smula överskattad. Till viss del beror detta naturligtvis på att genren i sig inte tilltalar mig generellt sett, men jag måste erkänna att en del av dialogerna är fullständigt briljanta. Det finns en underliggande ton av cynism i hela filmen som ibland kommer upp till ytan och faktiskt är väldigt underhållande, men på det hela taget tycker jag att filmen var alltför seg för min smak. När det gäller skådespeleriet finns det däremot inget att klaga på, idel strålande rollprestationer, varse sig det handlar om de allra mest kända namnen som Woody Harrelson, eller mer okända Javier Bardem, som kanske gör den mest fascinerande karaktären av alla – den principfasta lönnmördaren som via egensinniga metoder ska återfinna de försvunna gangsterpengarna. Tommy Lee Jones går naturligtvis heller inte att klaga på även om jag finner att han går på rutin, men så har han ju inte en av de största rollerna heller. – 6/10

Edit (2012-01-20): Faktum är att när jag såg om den här nyligen hade den växt betydligt och var åtminstone två steg högre på betygsskalan. Det måste bero på att den var så upphausad vid tillfället att jag helt enkelt kompenserade för det... Sånt som händer!

Recension: The Stepfather (2009)

2012-01-19T18:32:00.000+01:00

Nu var det länge sen jag såg denursprungliga trilogin, den med Terry O’Quinn i de två första filmerna. Detvar faktiskt så länge sen att jag knappt ens har några vaga minnen därifrån.Jag ser det enbart som positivt då det naturligtvis innebär att jag inte färgasav någon nostalgi när det gäller denna nyinspelning. Styvfadern i den härspelas istället av Dylan Walsh och jag tycker han gör ett brajobb! Själva grunden i berättelse är ganska skrämmande egentligen. Mannen somletar efter den perfekta familjen och när han inser att de andrafamiljemedlemmarna gör honom besviken, eller kommer hans mörka förflutna påspåren, dödas han dem kallblodigt. Psykopatin framställs på ett bra sätt i denhär filmen där styvfadern verkligen tycks vara oerhört socialt kompetent, attmanipulera sin omgivning tycks inte vara några som helst problem för honom.Tyvärr gör han väl lite för uppenbara misstag, för att han gör misstag i denroll han spelar för sin nya familj är uppenbart och ofrånkomligt. Det är syndatt man har slarvat lite med detta under manusförfattandet och det är snudd påatt underskatta tittaren. Sen är det väl också tyvärr så att filmen inte ärlika spännande som den skulle vara om man inte hade någon som helst koll på vaddet handlade om.

6/10

Recension: Arkusan Martinsson

2012-01-19T18:22:00.000+01:00

Arkusan Martinsson

Regi: Jimmy Johansson

2009

Komedi

Arkusan Martinsson (Patrik Lindström) är en kille på 23 år, utan jobboch utan en fast plats i samhället. Hans trista dagar är svåra att skilja frånvarandra och när han inte driver omkring med sina kompisar, dricker Coca-Colaeller hänget på fiket eller i skivaffären, drömmer han sig bort från denvardagliga tristessen. Han är pank, uttråkad, arbetslös och har inte enshuvudrollen i sin egen film säger han och det här är berättelsen om en av hansgråa dagar…

En del av det roliga med attskriva om film är att man ibland inte har en aning om vad man ger sig in på, enhelt okänd rulle kan vara det där mästerverket man går hela livet och väntar påeller också har man hittat ytterliggare en rulle dynga som man känner signödgad att skriva om. Den här filmen faller förstås inte inom någon av dessabåda ytterligheter, men om jag skulle placera den någonstans på skalan skulleden nog hamna någonstans mellan mitten och den översta delen på skalan. Jaggillar det här helt enkelt, jag tycker det är roligt och det finns en nerv idialogen som går igenom och fram till mig som åskådare.

Denna dialog kanske inte alltidlevereras av de bästa skådespelarna som finns att uppbringa, men det är å andrasidan lite av charmen också. Man känner att man hamnat mitt i verkligheten ochså till vida är faktiskt skådespelarna trovärdiga. Det känns lite som ennovellfilm som skulle kunna vara med i något ungdomsprogram för att belysaproblemen med arbetslöshet etc. etc. Det finns en helhet med filmen, som kännsgenomtänkt. Det är inte bara något som är ihopslängt och filmat med någrakompisar, det känns i alla fall inte så. Det finns en tanke och jag tycker miguppfatta ett underliggande budskap.

Förutom dialogen, som skaparandemeningen mellan raderna får vi också ta del av en berättarröst av Arkusansjälv, hur han tänker i olika situationer och vilka fantasier han egentligenhar. Detta fungerar som en sorts smakförstärkare till det övriga och det ärockså han som presenterar de andra karaktärerna för oss. Man har nog haftroligt när man kommit på namnen och även om jag personligen inte är någonvirtuos när det gäller att komma ihåg namn kommer alltid namnet ”Ronkas” attfölja med mig. Det är ett namn som är lite typiskt för den här filmen ochmycket av det som avhandlas handlar också om onani i olika former. Det finnstydligen hur mycket som helst att avhandla när det gäller det ämnet och härverkar man ha samlat alltihop. En kul grej är förresten den ”mupp” (som desäger i filmen) som samlar sin sperma i en burk under sängen, det bara måstevara en vandringsägen, för jag kan minnas att jag hörde någonting liknande imin ungdom.

Nåja, när filmen är slut – den ärendast 52 minuter lång, så förstår man vad den egentligen ville säga. Det ärcynism och samhällskritik maskerat med komik. Det handlar om ungdomar som intehar någonstans att ta vägen och som ägnar sin tid åt att onanera och attfantisera om att brudarna kommer fram och frågar om killarna vill knulla meddem. En fullständigt briljant visualisering av de stora ungdomsproblemen avidag alltså!

Recension: The Darkroom

2012-01-19T18:08:00.000+01:00

Filmen som var banbrytande närdet gäller psykiska sjukdomar, vanföreställningar och liknande var för mig HauteTension.Ingen annan film har hittills haft sådan inverkan på mig som den hade och varjegång jag ser en film som innehåller liknande handling på något sätt så tänkerjag på den. Utan att avslöja för mycket så är det här en sådan film. Det ärabsolut inte samma upplägg på något sätt, det är bara den mentalsjuka sompåminner på något sätt. Hur som helst så handlar filmen om en man som i femtonår varit intagen på mentalsjukhus utan några minnen om vem han är. En ny droggör det möjligt att återuppliva hans minnen och han ställer förstås upp påexperimentet för att få reda på sanningen om sig själv. Naturligtvis gårexperimentet fel och mannen rymmer så småningom från sjukhuset. Men eftersomjag valde att ta upp Haute Tension i inledningen är det väl ingenöverraskning om jag säger att allting inte riktigt är det som det ser ut attvara. Resten av filmen centrerar sig kring vänskapen med en yngre pojke ochdennes stora problem med sin styvpappa, dessutom tycks en bestialiskseriemördare härja. Det är ingen banbrytande film på något sätt men helt klartunderhållande och till och med lite spännande på sina håll.

7/10

Recension: Defendor

2012-01-18T18:30:00.000+01:00

Om jag ska vara helt ärligt sååkte den här ner i shoppingvagnen av två anledningar. För det första är WoodyHarrelsonmed i den och för det andra ser omslaget ut att pryda en riktig crazykomedi!Jag får lite Spirit-vibbar när jag ser omslaget ochplagiatism av omslagsgrafik brukar tyda på parodiska filmer. Men nu visade detsig att jag bara hade rätt på första punkten, WoodyHarrelsonär med och han är som vanligt alldeles fantastisk i rollen som den lättförvirrade Defendor. Det är i allafall hans alter ego och ju länge filmen håller på desto tydligare blir det atthan inte är riktigt som alla andra, hissen går inte ända upp om man säger. Meninte är det någon komedi överhuvudtaget, istället är det ett drama om vad somär rätt och fel sett ur denne mentalt handikappade mans perspektiv. Tänk omallting vore så enkelt som sett ur ett barns ögon, för det är ungefär det han ärmentalt – ett barn, omedveten om rättvisans långsamtgående byråkratiskakvarnar. Jag skulle inte vilja kalla det för en renodlad superhjältefilm,delvis för att Defendor faktiskt baraär en vanlig människa som går till motangrepp mot busarna, men om det vore ensuperhjältefilm så skulle det vara en av de allra bästa!

8/10

Recension: August Underground

2012-01-18T18:19:00.000+01:00

August Underground

Regi: Fred Vogel

2001

Horror

Vad skulle du säga omdu hittade ett videoband där två män utför de mest ohyggliga gärningar för sitteget nöjes skull? Om du skulle hitta ett videoband med grova sexuella övergreppoch tortyr? Den grövsta förnedring i form av påtvingad koprofagi och kannibalism?Detta är två våldsamma mäns dagbok över både vardagsliv och de seriellalustmord de utför.

Få filmer är lika omtalade som den här. Kanske beror dettill viss del på dess otillgänglighet, kanske beror det på att den faktiskt ärganska unik i sitt sammanhang. Den har blivit anklagad för att vara snuff ochryktet säger att regissören Fred Vogel fick sin film beslagtagen när han skulleta in den i Kanada för en visning på en mässa. Det lär också ha kostat honomtio timmar av hans frihet i finkan. Tilläggas kan också att han tydligen intefick filmen med sig därifrån.

Nåja, ska man jämföra filmen med något annat ligger kanskeGuinea Pig: the Devils experiment nära till hands. Dokumentärkänslan vill jagdock påstå är mycket bättre i August Underground och det är väldigt få sakersom avslöjar att det här faktiskt inte är på riktigt. Bilden är sunkig precissom den skulle vara om den verkligen var äkta och filmad med en mediokervideokamera. Offren uppför sig som om deras sista stund var kommen ochgärningsmännen verkar hur sjuka i huvudet och sadistiska som helst. Det ärklart att de verkligen njuter av att tillfredställa sina lustar och dessutomskratta åt de hjälplösa offrens plågor.

Visst är filmen i princip unik, men hur stark är denegentligen? För en luttrad filmrecensent som jag, som mer eller mindre harspecialiserat sig på udda och våldsamma filmer, tenderar den faktiskt att blilite ointressant emellanåt. Det är för mycket ovidkommande scener som intetillför några obehagskänslor. Trots detta inser jag att det är just dessascener som bidrar till att verklighetsillusionen blir så stark. Man får följagärningsmännen i lust och nöd så att säga. För den normala filmtittaren vågarjag dock påstå att det här är riktigt påfrestande för psyket och filmenstagline ”The sickest film ever made” ligger nära tillhands.

En stark film helt klart!

Recension: When in Rome

2012-01-18T18:05:00.000+01:00

Det här är egentligen en filmsom verkligen inte passar mig. Romantiska komedier är det jag har allra svårastför när det gäller film och så är det bara! Det finns självklart undantag såsomdet gör med det allra mesta men jag kan inte säga att den här filmen som varaett av dem, undantagen alltså. Det är en ganska standardiserad historia omkärleken, hur den plötsligt sveper oss med och hur vi smälter totalt för enannan människa. Men det finns en twist, en magisk twist. Mycket av filmenhandling går nämligen ut på fullständigt vansinniga förälskelser som orsakas avatt filmens huvudperson – Kristen Bell, plockar upp några mynt urkärlekens fontän i Rom. I och med detta blir personerna som slängt mynten ifontänen ofelbart förälskade, för att inte säga besatta, av henne. En delkomiska situationer uppstår och det är ofta hur tramsigt som helst, lite förtramsigt faktiskt. Ibland blir det lite väl mycket slapstick av det hela ochjag kan inte säga att jag egentligen tycker KristenBellär en särskilt bra skådespelerska. Hon levererar ungefär samma uttryck i filmefter film och det är väl ungefär samma sak som hon gjorde i Veronica Mars, en roll som dock passarhenne. Allt som allt är det underhållande för stunden men inget man behöverlägga på minnet.

5/10

Recension: Fifty Pills

2012-01-17T18:28:00.000+01:00

Det här är återigen en sån därfilm man kan se utan av vara mer än halvvaken. Den är tämligen underhållandeför stunden men lämnar ingetning kvar efter att man har sett klart den.Handlingen i korthet går ut på en ung collagestudent som efter att ha fått”fel” rumskompis hamnar i en massa trubbel. Slutligen är det så illa att hanhar e enda dag på sig att fixa studieavgiften, annars sparkas han ut frånskolan. Han vet ingen råd, men hans rumskompis har en idé. Femtio tabletter ecstasyoch en personsökare. Ringer någon ska ha bege sig till kunden och säljatabletterna för $20 styck. Han tvekar förstås väldigt länge men har till sistinget val och ger sig iväg till sin första kund. Naturligtvis strular det tillsig för honom när hans rumskompis gamla missnöjda kunder kommer efter honom ochden lokala knarklangarkungen också. Till råga på allt tror hans föräldrar atthan är gay och hans nyvunna flickvän får förstås reda på hans ”affärer”. Alltsom allt underhållande som sagt, men inte så rolig som jag hade förväntat migatt den skulle vara.

5/10

Recension: Autopsy: A Love Story

2012-01-17T18:17:00.000+01:00

Autopsy: A Love Story

Regi: Guy Crawford

2002

Drama/Horror

Charlie (John ScottMills) jobbar med de döda och allt runt omkring honom är dött. Med hjälp avmutor till de lokala poliserna tar han hand om självmordsoffer ochöverdoserande missbrukare, som ingen ändå skulle sakna. Han släpar sedan medsig dessa lik till sin hysteriska partner Dale, (Joe Estavez) för den lukrativahandel med organ som denne bedriver. Han är ensam och i desperat behov avkärlek och tar varje tillfälle i akt att låta känslan av förälskelse pulseragenom kroppen. Det är under dessa omständigheter som han träffar sin storakärlek, ett lik (Dina Osmussen) som han till varje pris inte vill ska gå sammaöde till mötes som alla andra i Dales hantering utan gömmer undan och varsskönhet han vill bevara till varje pris. Enda problemet är att hon varit död itre dagar…

Jag tycker inte det är men än rätt att jag genast frånbörjan klargör att jag hade skyhöga förväntningar på den här rullen. Jag vetatt det sällan gagnar en filmupplevelse att ha detta på sitt samvete men man ärju inte mer än människa och handlingen låter bara så underbart grotesk, bisarroch makaber att man nästan får gåshud. Naturligtvis levde filmen inte upp tillmina förväntningar…

Den tar sig inte formen av den makabra nekrofilrulle jaghade väntat mig utan framstår mera som en ordinär kärlekshistoria, dock medotroligt udda ingredienser mot vad man är van vid. Ett triangeldrama därCharlie, ett lik, likets syster och Charlies flickvän spelar huvudrollerna.Charlie förälskar sig i liket, vänstrar sig med systern allt medan flickvännentrånar efter lite närhet och förståelse från honom. Att jämföra den här rullenmed Nekromantik, Aftermath eller Lucker the Necrophagous skulle vara enormt opassande, här handlardet inte om sexualiserad nekrofilism utan om kärleksfulla aspekter, och omensamhet.

Skådespelarmässigt är det inte särskilt bra och detlångsamma berättartempot skulle verkligen ha behövt ekvilibristiska talangerför att initialt hjälpa upp intresset. Nu bättrar sig förvisso huvudrollsinnehavarenJohn Scott Mills som den ensamme Charlie faktiskt sig rejält under resans gång,men tyvärr gäller inte detta sidekicken Joe Estavez (Ja, det är Martin Sheensbror), i samma utsträckning, som spelar över mest hela tiden. Det är välförstås inte riktigt hans fel att karaktären han spelar, agerar totaltirrationellt och trots att det är han som ska vara hjärnan bakom verksamhetenverkar han inte ha en aning om hur saker och ting ska skötas. Jag lägger dettaansvar istället på manusförfattaren och på regissören som borde ha haft mervett att reda dessa detaljer innan man satte igång att börja filma.

Filmens bästa skådis anser jag dock vara Dina Osmussen –liket! Fast ska sanningen fram så var jag lite väl elak mot filmens övrigarollbesättning nu, för det är det snarare i hennes dubbelroll som tvillingsysternsom hon agerar med bravur. Inte för att hon på något sätt skulle belönas med enOscarsstatyett för sina insatser, men hon är stabil och klarar att leverera ettpar olika känslor i alla fall.

En annan sak som är riktigt bra i filmen, och då menar jagverkligen riktigt bra, är filmmusiken! Det är ett ganska lågmält, och sparsamtinstrumenterat, soundtrack som verkligen belyser, förtydligar och framhäverCharlies ensamhet. Han har verkligen ingen att dela sitt liv med. Man fårintrycket av att han skulle vara ensam mitt i en folkmassa och den flickvän somhan faktiskt har betyder inget för honom. Han är helt försjunken i sitt arbeteoch hela tiden så omgiven av död, att han känner sig död själv. Han hör rösterfrån liken och pratar tillbaka till dem. Detta stämmer också väl överens meddet långsamma tempo filmen berättas i.

Det är också bra sminkjobb överlag och även om förruttnelsenkanske inte alltid ser helt realistisk ut (hur det verkligen ligger till medden saken känner jag mig inte riktigt kapabel till att bedöma), är det ettstabilt arbete och man ser hela tiden progressen och konstnärskapet som någotpositivt.

Allt som allt en sevärd rulle.

Recension: Then She Found Me

2012-01-17T18:02:00.000+01:00

Det här är en av de filmer därjag verkligen inte hade en aning om vad jag skulle få. Att det var någon formav romantiskt drama fattade jag väl men inget mer än så. Det är kul när man kangå in med helt öppna förutsättningar och inte känner sig färgad avförhandsinformation eller förhoppningar. Jag märkte till min förvåning att HelenHunt,som också spelar huvudrollen har regisserat filmen. Jag har ingen som helstkoll på henne som regissör och eftersom hon tydligen endast regisserat några fåavsnitt ur den TV-serie som åtminstone jag förknippar henne först och främstmed – Mad About You, är det väl inte så konstigt.Jag tycker hon gör ett bra jobb, både som skådespelerska och regissör även omdet känns lite som om skådespelarna regisserar sig själva. Det är liksom dentypen av historia där det inte behövs göras så mycket, tycker jag i alla fall. MatthewBroderickmedverkar i en mindre roll men gör inget bestående intryck. Däremot gillar jag BetteMidlersinsats som Helen Hunts mamma och det är väl, så vittjag förstår, att denne söker upp sin bortadopterade dotter som titeln syftarpå.

6/10

Recension: Mean Creek

2012-01-17T12:34:00.000+01:00

Framföralltvar det omslaget till den här filmen som jag fann lockande. Plus det tilltaladecitatet naturligtvis men jag hade egentligen ingen aning om vad det var förfilm. Det visade sig att det handlade om några ungdomar/barn i olika åldrar somskulle hämnas på en jobbig mobbare och översittartyp. De lurar med honom ut ivildmarken för att förödmjuka honom men upptäcker att han kanske inte är fulltlika elak som han först verkade. De tycker rent av om honom! Men även om debestämmer sig för att blåsa av sin hämnd går allting fruktansvärt fel och detslutar med en tragisk olycka. Det är inga direkta överraskningar i handlingenmen det finns ändå en problematisering som är intressant och som möjligen harflera olika möjliga svar. Det råder nämligen ingen tvekan om att killen i frågahar egna problem och att det kanske är därför han försöker hävda sig mot andra.Kanske är det ett autistiskt handikapp såsom Asbergers syndrom där man har oerhörtsvårt att förstå andra människors sociala signaler om man ens kan förstå demöverhuvudtaget. Man utgår från det egna jaget och tar ingen som helst hänsyntill andra eftersom man inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Ska mani så fall tycka synd om denne mentalt tillbakadragna person eller är detsnarare frågan om att tycka synd om hans mobbing offer?

Jag har inget bra svar på frågan men ser det snarare somatt man inte fattar parti för någon av sidorna i konflikten. Det finnsonekligen poänger här och där i filmen och det är kul att se Rory Culkin, den yngste av syskonklanen Culkin där Macaulay tveklöst är den mest kända! Han har minst lika stortalang som sin mer kända bror!

Review: Insidious

2012-01-16T19:18:00.000+01:00

According to me James Wan is a true talent! I haven’t seen all the movies he’sdirected, and certainly not the early shorts and stuff, but out of those I haveseen he has about 100% successful films in his portfolio. He’s a master of suspenseand seems to know exactly what the audience is thinking and then doing the opposite.In this one he shows us “the monster” in broad daylight just because we aren’tused to it. He thinks outside the box to find solutions others don’t seem tothink about at all. I’m always surprised when I see a film of him! He has gonefrom making the first episode in the Sawfranchise to Dead Silence (I neversaw Death Sentence) to this one andall of them are frightening and very inventive story wise. The acting is topnotch and they’re very tense when it comes to deliver the story. You shouldexpect the unexpected and even then you will be surprised!

8/10

Recension: Anvil! The story of Anvil

2012-01-16T12:30:00.000+01:00

Anvil! The story of Anvil

Regi: Sacha Gervasi

2008

Dokumentär

Vid fjorton årsålder ger Robb Reiner och Steve ”Lips” Kudlow varandra ett löfte, de ska rockatills de blir gamla och grå och de ska ha förbannat roligt under tiden. Årengår och även om deras band – Anvil, är ansedda av kollegor som lyckas stort –såsom Anthrax, Slayer, Metallica och Motörhead uteblev det stora genombrottet.Man kan fråga sig varför, vad var det som gick fel och vem är egentligen denskyldige till varför det blev som det blev. Det är i alla fall några av defrågor som filmen försöker besvara.

Redan innan jag börjar måste jag nog erkänna att jagaldrig lyssnat på Anvil med någonreda. Självklart är det ett bekant namn och ett namn som jag ofta bläddradeförbi i skivbackarna under tonåren. Men jag vet inte riktigt varför, kanske vardet för att de var lite okända för mig och att man faktiskt inte kan köpa påsig allt, i synnerhet inte i tonåren när pengarna tycks rinna tvärs igenomfingrarna. Det har ju i och för sig pengar en tendens att göra fortfarande meninkomster (och räkningarna) har blivit större.

Filmen börjar med att några kända ansikten uttalar sig omAnvils storhet. Det är Lemmy, Lars Ulrich, Scott Ianoch Slash för att nämna några. Deverkar alla hysa den yttersta respekt för bandet och förundras över varför dealdrig ”lyckades”. Efter detta förändras filmen en smula, nu får vi iställetfölja de två drivande figurerna i bandet. Sångaren och gitarristen ”Lips” och trummisen Robb Reiner, som Lars Ulrich tydligen vara i en alldeles egen klass av tekniskkompetens.

De har aldrig lagt av utan har hållit ihop och spelat sinmusik de senaste trettio åren. Det är anmärkningsvärt att se vilken entusiasmde visar vid fyllda femtio och utan att ett stort genombrott fått dem att blimiljonärer. De har vanliga jobb för att kunna betala räkningarna och musikenfår ske på fritiden. En turné ordnas i Europa men den går inte allt för bra pågrund av många omständigheter. Entusiasmen att spela finns dock kvar och det ärfaktiskt mycket rörande att se hur känslosamma de är inför uppgiften. De älskarverkligen att spela sin musik och väntar fortfarande på att ”bli upptäckta”efter så många år. Faktum är att ”Lips”ibland påminner om en tonåring som vägrar bli vuxen. Hans ögon tindrar och allthan lever för verkar vara musiken.

Det är en mycket utlämnande dokumentär där vi får semycket känslor. Vänner och familjer får komma till tals och säga sitt och ävenom alla inte är lika entusiastiska som dem själva råder det inget tvivel om attde har en trogen fanskara och nära vänner som tror och hoppas att det skalossna för dem. Vänner som inser hur viktigt det de håller på med är för dem.Det finns också en del extramaterial på DVD, (sådant som jag i allmänhet brukarvara tämligen ointresserad av) som är mycket intressant. Till exempel entrettio minuter lång intervju med LarsUlrich – den killen kan verkligen lägga ut texten! Men oavsettextramaterial är det här en mycket intressant dokumentär som jag tycker attalla metalfans borde ta och se!

…och förresten så ska jag införskaffa några skivor med Anvil efter det här!

Recension: The Adjustment Bureau

2012-01-15T20:00:00.000+01:00

På ett filosofiskt plan är den här filmen mycket intressant! Det är ingaproblem att göra religiösa paralleller och man nämner till och med det själva ifilmen. Att det skulle vara någon annan som sitter och håller i trådarna ochatt människorna inte klarar av att ta ett eget ansvar är väl i sig inget nytt,men att det skulle finnas en ”myndighet” som justerar det som inte följerplanen är något som i alla fall jag inte har hört eller sett tidigare. De parallellavärldarna påminner en smula om TheMatrix och sättet männen i hattarna tar sig igenom dörrar kan lätt kopplastill miniserien The Lost Room somjag för övrigt passar på att rekommendera (igen!). Även lite Inception vibbar finns om man kännerför det och det är väl en hygglig film allt om allt. Den bärs upp av denintressanta handlingen och av riktigt lyckade skådespelarinsatser medan detvisuella inte är i fokus särskilt ofta.

7/10

Recension: Flight of the Living Dead – Outbreak on a Plane

2012-01-15T12:25:00.000+01:00

Flight of the Living Dead – Outbreak on a Plane – När jagskrev om Qurantine 2 för ett tag senhade jag ingen aning om den här filmens existens. Jag kunde dock konstatera attjag verkligen gillade iden med att zombiesmittan bryter ut på ett flygplan medsitt begränsade utrymme och kallade filmen lite skämtsamt för Zombies on a Plane (med Snakes on a Plane i åtanke). När jagfick nys om den här kunde jag således inte hålla mig! Jag hade inga störreförväntningar, zombiefilmer brukar oftare än inte vara riktigt sugande filmergjorda för inga pengar alls och med amatörmässiga kvaliteter och utrustning. Menden här filmens produktionsvärden är riktigt hyggliga! Det är inte frågan ommästerliga skådespelare eller någon annat som får mig att göra vågen men det ärbetydligt mer genomarbetat än vad jag hade vågat hoppas på. Historien är likadum som den är bra, ombord på planet finns en behållare som vaktas av en beväpnadvakt (det verkar ju föga realistiskt ombord på ett passagerarplan). Självklartutsätts planet för turbulens under flygningen vilket gör att den mystiskalådans låsmekanism går sönder… Och för att göra en lång historia kort så ärsmittan nu i full frihet och smitta en efter en till blodtörstiga zombies! Detsom är bra att man lyckats väldigt väl med sminket och det är A och O i en filmav det här slaget. Det är inte den bästa zombiefilmen genom tiderna men klartvärd att kolla in om man är intresserad av genren!

5/10

Kommande från Njutafilms!

2012-01-15T11:57:00.000+01:00

A Horrible Way to Die - 2012-02-15

The Bunny Game - 2012-02-08

Bong of the Dead - 2012-02-01

Underwater love - 2012-01-25

Whan Bam Thank You Spaceman - 2012-01-18

Don't Let Him In - 2012-01-18

Sagor från de döda - 2012-02-22

En Otrohetsaffär - 2012-02-01

Recension: Another Gay Movie

2012-01-14T20:00:00.000+01:00

Another Gay Movie

Regi: Todd Stephens

2006

Komedi

Fyra unga collagestudenter ingår en pakt för att de ska ha haft sexinnan terminen är slut, bara de hittar någon att göra det med. Att de ärhomosexuella försvårar naturligtvis deras valmöjligheter, men det tycks detinte vila några ledsamheter över. Det hittar det stöd de behöver i varandra, isina föräldrar och även i skolans populäraste flata, som tycks få allatjejerna. Under sökandet efter den perfekta partnern få de ta till de medel dekänner till, såsom gurkor och annat för att tillfredställa sina lustar.

Det här är väl inte my typ avfilm överhuvudtaget. Humor befinner sig på en på tok för låg nivå för att jagska finna det här underhållande. Visst finns det väl enstaka poänger man kandra på smilbanden åt, men på det hela taget är det alldeles för pubertal humorför mig. Jag sitter mest och retar mig på alla sexskämten som jag nästan finnerförödmjukande, och då är jag inte ens homosexuell själv! Jag tycker också attman driver med andra saker på ett tämligen smaklöst sätt, fetma till exempel.Man behövde inte alls göra det till något negativt som jag tycker man gör ochdet gör mig faktiskt lite förbannad.

Att driften med collagekomedier,kanske med American Pie i bräschen är uppenbar förmildrar dock omständigheternaen smula. Parodier är alltid intressanta, även om det i första hand nästankräver att man sett (och uppskattat) originalen. Detta ställer förstår tillproblem för min egen del efter som jag generellt inte uppskattar den typen avfilm heller…

Skådespelarmässigt vill jag dockpåstå att filmen funkar utmärkt. Jag är helt övertygad om att det är fyra bögarfilmen handlar om och inga skådisar. Jag ryser i kroppen när jag ser dem kyssavarandra, även om jag absolut inte räknar mig som homofob på något sätt och detmåste vara ett gott tecken. Karaktärsmässigt är det fyra totalt olika personer,som har sina individuella problem. Sexuellt utforskar filmen också fleraområden i skydd av sin humor. Det sträcker sig från BDSM och Voyeurism till GoldenShowers och Glory Holes. Till och med incest och pedofilism insinueras vidnågot tillfälle men detta är lyckligtvis inget som är speciellt uttalat.

Visuellt har man också tagit utsvängarna och färgtemat som är återkommande i de flesta av filmens scener kännsverkligen Gay, hur det nu kan göra det. Det är nästan som om det kom från entecknad film där färgerna verkligen är tydliga. Jag finner miljöerna tämligenunderhållande och inte sällan utryckte jag min förvåning för hur man fått tilldet under filmens gång. Även en av karaktärerna har en väldigt utmärkande stil.Eller stilar kanske man ska säga, för varje gång man ser honom har han hittatpå något nytt känns det som. Han är så totalt utflippad att det faktiskt är enfröjd att se hur de har fått till det.

Totalt sett inget för mig, menuppskattar man kiss och bajs humor kan man nog finna den här intressant.

Recension: The Wolfman (2009)

2012-01-14T18:00:00.000+01:00

The Wolfman (2009) – Det har gjorts massor av filmerom varulvar i filmhistorien, men en av de mest klassiska filmerna är onekligen TheWolfman medLon Chaney Jr. från 1941. Och eftersom allafilmer tydligen ska spelas in på nytt numera är det väl inga konstigheter attdenna får en ny version. Jag har varit ganska vigt inställd till dessanyinspelningar förr i tiden men numera accepterat deras existens och det ärtill och med så att jag under stundom ser fram emot att se dem. Så var det idet här fallet. Jag kunde inte bärga mig utan var tvungen att se vad man hadelyckats åstadkomma, om man hade lyckats fånga atmosfären i den klassiska filmenhelt enkelt. Att Benico Del Toro gör huvudrollen är sannerligeningen nackdel och det märks att han här läst på inför sitt åtagande av rollen.Hela hans framförande känns som en hommage till den gamla skolan. Kanske tilloch med nästan en hommage till Lon Chaney Sr och inte Jr. Vid några ställen och det ärväl lite märkligt kanske. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det ärheller och det retar mig lite. Men skit samma, jag gillar filmen och tycker denlyckas fånga originalets känsla på ett riktigt bra sätt! Även AnthonyHopkinsmedverkar och även om det mest känns som om han går på rutin känns det roligtatt se honom agera. Allt som allt är det en härlig matinéstämning över helafilmen och det är helt klart en film man kommer att kunna se om i sinom tid, seom och slötitta helt enkelt. Underhållande och välgjort!

7/10

Recension: Nude Nuns with Big Guns

2012-01-13T22:00:00.000+01:00

Nude Nuns with Big Guns – Den här bestämde jag mig för attse under en period när jag var lite extra sugen på nunsploitation. Liteavklädda nunnor är ju aldrig fel – eller? Hur som helst var det en film som varlite väl tramsig i sin exploitation emellanåt. Det blev liksom inte roligt utanbara dumt många gånger. Men tar man den för den grindhouseimitaion den är kandet absolut finnas poänger. Det finns en viss humor i allt det dumma ochtypiska som man ser lång väg kommer att hända. En nunna som hämnas en oförättär väl inte så långsökt kanske men många gånger känns tutt-scenerna heltomotiverade. Nyligen läste jag någonstans en text av någon som störde sig påatt den här filmen hade snott från Tarantino. Dumheter! Det är ju Tarantino som har snott från filmer somden här under hela sin karriär! Han är visserligen en skicklig tjuv, med etthantverk som ofta är oöverträffat, men en tjuv lik förbannat!

6/10

Recension: Julie & Julia

2012-01-13T19:00:00.000+01:00

Julie & Julia – Enda anledningen till at jaggjorde slag i saken och såg den här filmen var egentligen för att MerylStreepmedverkar i den. Hon är en fantastiskt duktig skådespelerska som lyckas glänsaoavsett vad hon tar sig för! Handlingen hade jag ingen som helst koll på ochdet var faktiskt inte förrän jag redan hade börjat titta som jag lästebaksidestexten. Jag hade förvisso inte behövt göra det för filmen berättar sigsjälv på ett mycket bra sätt och man förstår snart hur allt hänger ihop. Det ärtvå parallellhandlingar som skilj av tid och rum, men som ändå har gemensammanämnare som gör det intressant. Juliebestämmer sig för att laga alla recepten i JuliaChildskokbok på 365 dagar och blogga om det. Det blir en tid av blod, svett ochtårar, nästan i alla fall. I vilket fall som helst är det ett hektiskt år sombåde tär på henne och på hennes förhållande. Samtidigt får vi följa Julia Childs några decennier tidigarenär hon i sin tur uppbringar all sin kraft för att skapa den berömda kokboken.Båda historierna har verklighetsbakgrund, och det är ju alltid lite kul. Jaggillar historien i nutid något mer och med handen på hjärtat måste jag faktisktsäga att jag blev lite besviken på… MerylStreep. Sånu var det sagt! Jag menar inte att hon gör något halvdant jobb på något sättmen jag hade förväntat mig mer och jag tycker inte hon har riktigt samma lysteroch lyskraft som hon normalt har. Men självklart är hon ytterst trovärdig i sinrolltolkning ändå. Det är bara en sådan där känsla man får ibland. Hur somhelst så är det en mycket underhållande film utan att man för den skull bjudspå några direkta överraskningar. Allt går väl ungefär som man tror att det skagå, men det är en förbannat underhållande väg dit, AmyAdamsär magnifik!

7/10

Recension: Angel

2012-01-13T16:00:00.000+01:00

Angel

Regi: Robert VincentO’Neill

1984

Thriller

Studio S Entertainment

På dagen heter honMolly, går i skolan och har toppbetyg i alla ämnen. Hon är omtyckt av lärarnaoch killarna som stöter på henne nekar hon vänligt men bestämt. Hon är heltenkelt en helylletjej och som vilken femtonårig flicka som helst. På nattenbyter hon dock namn till Angel och ger sig ut på gatan för att fnaska. Honlever ett dubbelliv som hon avskyr men som krävs för att hon ska hålla en annanhemlighet hemlig. Hon behöver pengar för att ingen ska upptäcka att hennesmamma och pappa har övergivet henne och undvika barnhemmet. Den senaste tidenhar en seriemördare, som dödar horor, börjat härja i staden och det oundvikligahänder förstås. Hennes vänner på gatan mördas en efter en och det liv som hontrots allt känner en viss trygghet i slås i spillror.

Skådespelarmässigt, framförallt frånhuvudrollsinnehaverskan Donna Wilkes,spretar det lite. Hon är emellanåt hur bra som helst för att i nästa sekundspelar över eller inte lyckas vara speciellt trovärdig. Överlag klarar hon dockuppgiften väl och man räknar väl kanske inte med någon ekvilibrism på detområdet från en sådan här filmen heller. Vad man däremot lyckas med är att målaupp en underhållande bild av livet Angel/Molly lever. Det finns en intressantkontrast mellan hennes dagliga aktiviteter, där hon nästan blir mobbad avskolans populäraste kille för att hon inte vill släppa till för honom, och detnattliga livet, som i alla avseenden borde vara eländigt, där hon faktisktumgås med personer som bryr sig om henne. Det är mindre ytlighet på natten heltenkelt.

Ska man titta på exploitation-ingredienser finns detnågra scener där bröst ogenerat visas upp i skolans omklädningsrum. Det helasker på ett naturligt sätt och känns inte påklistrat på något sätt, vilket ärbra i min bok. Mer sleaze än så, trots filmens ämne, förekommer inte och behövsheller inte för att det ska bli intressant. Och det är faktiskt lite märkligt,för det här borde inte tilltala mig. Det handlar egentligen inte om någonting,eller jo, det gör det förstås, men handlingen är helt omotiverad och det finnsingen direkt eftertanke någonstans. Åtminstone ser inte jag den, om man räknarbort kontrasten mellan dag och natt som jag var inne på.

Det är dock en tragisk historia eftersom Molly/Angelsensamhet och frustration blir större och större allt medan seriemördarenhärjar. Men framförallt blir det ett porträtt av en romantiserad gata av synd.Inte för att det bara finns horor och hallickar på gaten utan även underhållareav olika slag. Men ett sådant tillhåll torde vara tämligen kriminellt belastatoch det är det sannerligen inte i den här filmen. Att skildra verkligheten påett realistiskt sätt är förmodligen inte meningen heller och om man kan skiljapå film och verklighet ska det heller inte vara något problem.

Hur som helst så gillade jag verkligen den här filmen!

Trailer: Juan of the Dead

2012-01-13T00:12:00.000+01:00

Recension: Zonen

2012-01-12T23:55:00.000+01:00

Zonen – Det här är egentligen ingen filmutan en miniserie gjord för TV. Det märks ganska tydligt, inte minst för attden presenteras i avsnitt och är 300 minuter lång… Skämt å sido så har ju TVproduktioner ett annat tempo än filmer och man behöver inte ha sett särkiltmycket för att märka detta. Jag vill dock inte förringa den här miniserien förjag fann den riktigt underhållande det mesta av tiden. Man kanske kunde önskaen lite starkare avslutning men på det hela taget är det helt klart enspännande berättelse. Och det säger jag inte för att man sitter som på nålareller att karaktärsutvecklingen är strålande. Nej, det handlar snarare om desmå detaljerna i berättelsen, det som handlar om konspiration och mörkläggning.Det är det som är det mest intressanta! Medverkar gör en mängd kändaskådespelare – Peter Haber, Jacob Nordenson, Thomas Hanzon,Katarina Ewerlöf, Sissela Kyle och en hel massa andra ansiken som man kanske inte sätter ett namn på iförsta hand.

7/10

Review: Easter Bunny Kill! Kill!

2012-01-12T19:30:00.000+01:00

Easter Bunny Kill! Kill!

Director: Chad Ferrin

2006

Horror

Cine Du Monde

Remingtonclaims that Mindy is his true love in life but he’s obviously a grafter luringhis way into the family for whatever reason. Mindy also has a son, sixteenyears old with Easter as his favorite holiday. Actually the kid is somewhatretarded and cannot really cops with reality. His greatest hero in life is hisfather and the Easter Bunny. When he gets a rabbit from a complete stranger hereally starts to shine. Remington, only in for using Mindy, hates the boy –Nicholas, and the boy hate him back. Using threats Remington means to foolMindy to believe that they can be on happy family. But when Mindy needs to getto work, Remington phoned a perverted man trying to sell Nicholas to him. Nomarks and no memory are the rules. In the meantime Remington goes out to getsome prostitutes for the Easter party. But the party doesn’t go as he thinks,soon there’s a deranged killer on the loose killing of the people one by one…

It’s pretty obvious that this picturedidn’t have a massive budget and the cinematography betrays its undergroundorigin. I like underground cinema though and I don’t think there’s anythingwrong with it being obvious either. Especially when it’s done as nicely ashere, it feels like you’re in the movie sitting like a fly on the wall ratherthan just seeing a picture on the TV. That’s always a good and intersectingthing in my home. I wouldn’t say that it’s exciting but it is somewhatsuspenseful at times!

It takes a while for the movie to reallyget going but the characters are interesting and the acting is surprisinglygood! I have some trouble believing the retarded kid as I think he overactsquite a bit but you can’t have everything and I don’t really know how retardstalk anyway, it might be very accurate after all.

The intro shot (in a double sense) isquite disturbing and in your face. You get to see someone in an Easter Bunnymask robbing and killing a store clerk. It’s not a secret who did it for longthough and we get to follow Remington on his was getting in to the family. At firstwe get the feeling that he’s only wants Mindy for sex, and she is rather goodlooking, but later, when he tries to sell Nicholas to a perverted bloke thatseems ecstatic over getting the chance to abuse a retarded kid. At this point Ithought this was the true meaning of the movie, an exploitation of pervertedabuse of the boy. It really builds a tension but I was wrong. The next thinghappening is that the Easter Bunny comes along and starts to kill people. It’sof course not the true Easter Bunny, just someone in the initial Easter Bunnymask and you can guess who it is, or at least try to guess. It seems obvious,but it’s not!

At this time Remington goes out hopingto get some pussy for his party. No problem since he knows his way around and picksup a couple of prostitutes. Here’s where the first nudity in the film takesplace and I thought it would become somewhat sleazy. But there’s really no morethan a few tits to be exposed. Not that I complain but I thought it would be alittle bit more in that department!

Now the film takes its final turn andbecomes what it’s been all along really. I wouldn’t call it a full scaleslasher but it’s sure the main theme of the film. There’s also a lot morecommenting on the nuclear family issues and mental disturbances. I had mydoubts when watching it but when it’s finished I can see that this was a reallygood movie and well made with some thought put into it. It gives me so muchmore than just a basic exposition film and as for the killings; they’re donewith some unusual tool. Well, at least it isn’t just knives and axes and thingslike that. We get to see drills, circular saws and stuff like that! And yeah,the ending took me by surprise and that’s unusual! Good Movie!

Recension: Repossessed

2012-01-12T16:00:00.000+01:00

Repossessed – Stilmässigt borde man nog placeraden här filmen någonstans mellan ScaryMoviefilmerna och Den Nakna Pistolen. Det är en parodi, framförallt påexorcisten, men också lika galen som DenNakna Pistolen imånga scener. Och så har den ju Leslie Nielsen förstås… Jag är inte riktigtförtjust i den förknippelsen, jag menar mellan LeslieNielsenoch crazykomedi, men så är det. Det är vad man minns av LeslieNielsennumera, så enkelt är det! Så för mig är det inte LeslieNielsensom är behållningen här överhuvudtaget. Nej, det är snarare det faktum attfilmen driver med Excorsisten och så är det LindaBlairsom spelar i den! Det är ju så briljant att man nästan måste applådera. Nåväl,hela filmen är knappast en parodi på Excorsisten heller, det finns visserligeninte lika mycket galenskaper gömda längs vägarna som i TheSilence of the Hams, en film som till och med får TopSecretatt verka vara utan galen humor i varenda scen, Det finns grejor som driver meden hel del annat också, saker som låg rätt i tiden när filmen gjorde på90-talet men som kanske inte har överlevt tidens tand. Saker som manöverhuvudtaget har svårt att begripa idag om man inte minns ett parutrikespolitiska detaljer. Nu fick jag det där att låta svårt och tungt, mendet är det inte alls, det är bara att hoppa över dessa små detaljer och ingenstörre skada är skedd. Hur som helst så gillar jag filmen, även om jag kanskeinte borde det. Jag tycker Linda Blair gör en av sina bästa roller(!)och det är ren och skär underhållning hela tiden! Det här är en film jagverkligen rekommenderar!

7/10

Recension: Apan

2012-01-12T13:30:00.000+01:00

Apan – Till en början är det här enganska intressant film. Man får inte så mycket information utan får dra sinaegna slutsatser av det som händer och det är ju alltid lite uppfriskande! Mennär filmen börjar lida mot sitt slut och den har hållit på att följa vårhuvudpersons dag börjar det bli lite tröttsamt. Det finns inte mycket variationi filmen och även om det till en början var uppfriskande att få dra sina egnaslutsatser känner jag att jag nog skulle behövt lite mer information längsvägen trots allt, om inte annat för att göra det lite intressantare. Trotsdetta är de en mycket bra inblick i det mänskliga psyket och många avsituationer som berättas är både gripande och till och med lätta att känna igensig i ibland. Allt berättas ur ett övervakande perspektiv, det känns så, som omman var en fluga på axeln på huvudpersonen och det känns som ett ganska påträngandeporträtt. Men i slutändan blir det som sagt segt och inte tillräckligtintressant.

4/10

Recension: Ångesthunden

2012-01-11T23:49:00.002+01:00

Ångesthunden

Regi:Henrik Möller

2009-2011

Kortfilm

Njutafilms

Jag har inte sett HenrikMöllers förra samlings dvd – Kaninhoran,men som jag har förstått det blev den en stor succé! Och det är kanske därförsom Njutafilms nu även ger ut denhär – Ångesthunden (och Malmö undervatten). Det är en samling kortfilmer, alla är ganska uselt animerade(nästan i alla fall) åtminstone om man dristar sig till att jämföra medgiganterna på området – Disney, Pixar och kompani.

Men det här är så långt ifrån Disney man kan komma ochdet är också lite poängen med det hela. Den gamla klyschan ”att man skullevilja se in i den hjärnan” känns allestädes närvarande, för är det något som Henrik Möller har begåvats med så ärdet fantasi. Man förundras över vilka vändningar de små historierna tar, hurman lyckas få ihop det i slutändan och hur det faktiskt finns en underliggandemening att hitta i berättelserna. Den är kanske inte alltid lätt att hittabland den ytliga idiotin men jag vågar påstå att det finns en samhällsironiskton i flera av berättelserna. Ibland verkar det vara berättelser som bara finnstill för att i slutändan poängtera en ståndpunkt medan det ibland är uppenbartprovokativt.

DVDn är uppdelad i tre delar: Kärleken, Hatet och Ångesten. Historierna skiljer sig åtlite grand men överlag är det samma typ av provokativa berättelser, där Kärleken kanske är lite ”snällare” än deandra två. Det läggs ungefär lika mycket tid på alla tre delarna så man kaninte säga att det finns någon favoritism åt ångesten eller så, trots titeln påDVDn. Det finns också extramaterial där en intervju med David Lynch är kronan på verket. Faktiskt en mycket underhållandeoch annorlunda intervju!

Det finns ett flertal citat av kända människor påomslaget och i det lilla häfte som medföljer dvdn. Främst är det förstås David Lynch som hyllar Möller och det känns ju ganska stort.Också Staffan Westerberg tycker tilloch så även Alexander Bard. Densenare är väl något av en provokateur [sic!], även om han har en förmåga att skrivafantastiska låtar, så det känns inte särskilt oväntat. Men den som gör mestintryck på mig är Shahriyar Latifzadehsom jag verkligen respekterar. Han går från att mer eller mindre kalla Möller för efterbliven till att kommaunderfund med vad det är som driver honom. Allting är kanske inte som det förstser ut att vara.

För min egen personliga del är det här alldeles för oftainfantil bajshumor även om det inte är utan poänger. Jag gillar absurditeten idet och det är som sagt verkligen fyllt med fantasi. Det är detta som ärstorheten tror jag och det känns som att det är något som tilltalar en litengrupp snarare än den stora massan. Detta är självklart något avundergroundfilmens epitet och kommer inte som någon överraskning. Och oavsetthur infantilt det blir är jag ändå underhållen. Min favorit av alla historiernaär troligen det mest talande exemplet på denna infantilism också – Grisaknullabyn och jag måste än en gångbetona att jag verkligen skulle viljase in i den hjärnan!

Recension: Deep Fear aka Unearthed

2012-01-11T22:38:00.000+01:00

DeepFear aka Unearthed – Tittar man på omslaget kan man lätt tro att det här ären grottfilm i stil med The Descenteller The Cave men när man läserhandlingen inser man att den har mer gemensamt med Alien egentligen. Inte såmycket att det är en klon eller stöld från DanO’Bannons manus men det är uppenbart att det i alla fall inte kommer attutspelas sig mestadels i ett underjordiskt grottsystem. Istället väcker en arkeologiskutgrävning till liv en uråldrig varelse som tar död på den lilla stadensinvånare en efter en. Man har lyckats rätt bra med att skapa bakgrund tillkaraktärerna och till och med fått till en inbördes relation mellan dem. Dethandlar väl inte om Oscarsmaterial men jag tycker skådespelarna gör ett brajobb. Varelsen är också välgjord även om den vid några tillfällen ser rätttramsig ut. Det är svårt att säga vad detta beror på men att bristande budgethar med saken att göra står i alla fall helt klart! Överlag en underhållandefilm även om den inte levererar något som man inte har sett tidigare.

6/10

Recension: Resident Evil: Afterlife

2012-01-10T17:00:00.000+01:00

Resident Evil: Afterlife – När jag såg om de tre första filmernaför ett tag sedan blev jag nästan lite imponerad och fann dem betydligt bättreän vad jag mindes dem som. Det gjorde förstås att jag hade relativt högaförhoppningar om den här. Men ju större förhoppningar man har desto större blirofta besvikelsen. Det här är inte bra! Det finns visserligen snyggaactionscener men oftast är de på tok för inspirerande av TheMatrix.Det är väl i sig inget fel kanske, för det är ganska snyggt, men det blir liteför mycket av det hela. Dessutom är det fabulöst ointressant! Emellanåt tycksdet bara vara en enda lång actionorgie utan det minsta innehåll. En endaintressant motståndare (till Alice) finns det och den utvecklar man inte ens.Det är inte särskilt mycket av de smittande zombierna eller vad man ska kalladem och det är inte särskilt mycket av Umbrella företaget heller. En rejälbesvikelse som får ett par pluspoäng för några actionscener, men det är allt.

4/10

Recension: American Gothic

2012-01-10T15:30:00.000+01:00

American Gothic – det här är en film som jag harhört oerhört mycket gott om men av någon anledning aldrig själv sett. Det harliksom inte blivit av och jag vet inte varför. Premisserna är klart lockande –en udda familj som lever isolerade på sitt eget sätt och det yttre hotet frånnågra främlingar vars flygplan kraschlandar strax utanför deras ö. det är heltfantastiska förutsättningar egentligen och man borde kunna göra hur mycket somhelst av det egentligen. Jag menar inte att man inte tar ut svängarna, förbisarrt och absurt är det onekligen! Det behöver inte spurta blod varannanfilmmeter för att det ska vara bra… Men någonstans blir det lite segt ochointressant trots allt. Skådespeleriet är inte top notch precis även om någraav skådespelarensemblen verkligen imponerar stort. JanetWrightgör till exempel en fullständigt fabulös rolltolkning som den 50-åriga lillaflickan Fanny. Hennes kroppsspråk ochröstläge är helt perfekt! Även huvudrollerna RodSteigeroch Yvonne De Carlo som Ma och Pa är mycket braoch jag känner en lite extra fascination för MichaelJ. Pollard,vilket jag alltid gör. Jag tror det beror på avsnittet StarTrekoch avsnittet Miri där jag först stiftadebekantskap med honom, men det är en annan historia. Själva familjen funkar istort sett bra alltså! Problemet är att främlingarna som kommer till den lillaön inte håller riktigt samma klass på skådespeleriet. De har väl i och för siginte några direkt intressanta karaktärer att jobba med heller men under stundomär de inte alls trovärdiga. Till syvende och sist blir det en någon annorlunda slasher, för jag tycker helt klar mankan räkna in den i denna subgenre. Den innehåller så många av dessbeståndsdelar att något annat vore otänkbart. Tyvärr lockas man i fällan attvända lite för många gånger på handlingen i slutändan att det blir lite förmycket av det hela men jag finner trots allt att det är en mycket sevärd film!

6/10

Recension: The Silent House

2012-01-09T19:42:00.000+01:00

The Silent House – Tyvärr en ganska tråkig film sominte bjuder på så mycket stämning. Den är nästintill helt ospännande och dettar ganska lång tid innan man ens blir intresserad av vad som händer i den. Detsägs att den är inspelad utan klipp och det kans nog stämma och det gör ocksåatt det finns en ytlig poäng med den. Formen är viktigare än innehållet, ja såtycks filmskaparna ha resonerat i alla fall. Jag kan inte förneka att det finnsnågra riktigt snygga scener som förstärker filmen, några kameraåkningar som jaghäpnade över och som förvånade mig. Men det räcker inte! Den är slut innan dethar hunnit bli intressant och även om det är en film som sägs vara baserad påverkliga händelser är det mestadels bara tråkigt. Sådana filmer brukar jagtycka om annars.

4/10

Recension: Blood Trails

2012-01-09T18:51:00.000+01:00

BloodTrails – Får man tro omslaget på denna film så skulled et onekligen varaett mästerverk! Men så är ju sällan fallet, man ska inte lita på attomslagsdesignen gör filmen rättvisa – på gott och ont. Faktum är attomslagsgrafiken har väldigt lite med filmen att göra som förvisso innehåller enpsykopatisk seriemördare som har en i det närmaste patologisk dragningskrafttill den kvinnliga huvudpersonen. Hon är på cykelsemester med sin pojkvän föratt lappa ihop saker och ting i förhållandet när han dyker upp. Hon blirförstås förvånad när hon ser honom eftersom hon har haft ett snedsteg med honomför bara några dagar sen (utan att veta vilka våldsamma preferenser han har)och det hela utvecklar sig till en mardrömsjakt där hon försöker undkomma honomtill varje pris. Liksom omslaget ger sken av är det en väldigt tilltalande filmpå pappret men det blir aldrig riktigt skrämmande eller spännande någonstans.Det känns mest som att det är cyklande hit och dit och sen tillbaka igen. Låtvara att det inte är vanligt vardagscyklande då alla inblandad tycks varasjukligt intresserade av mountainbiking. Det går undan och det är en ganskaomild terräng de ska ta sig igenom.

4/10

Recension: Hotel Paradise

2012-01-09T11:16:00.002+01:00

Hotel Paradise

Regi: Edoardo Mulargia

1980

Äventyr/Drama/Action

Njutafilms

Långt inne i djungeln ligger ett sadistiskt fångläger, ironiskt nogkallat Hotell Paradiset. För något paradis är det sannerligen inte frågan om,åtminstone inte för de kvinnliga fångarna som hålls där. De tvingas till hårtstraffarbete och att leta smaragder till den sadistiske lägerchefen Jordan. Demåste också vara beredda på att ställa upp med sin kropp när Jordan eller någonav hans underordnade vill utnyttja dem. Den som inte ställer upp eller görmotstånd riskerar att dödas eller torteras. Lyckligtvis finns hoppet fortfarandekvar för kvinnorna eftersom det är revolution i luften. Några revoltörer lyckasinfiltrera lägret förklädda till vakter och smider planer på att befriafångarna och lägga beslag på ädelstenarna för att kunna köpa mera vapen ochammunition till deras sak.

Det som skiljer den här filmenfrån andra liknande alster är tanken om revolution. Temat är tydligt och löpersom en röd tråd genom hela filmen. Inte bara genom handlingen utan ävenledmotivet har en text som handlar om revolutionen, en text som jag tycker ärganska bra faktiskt. Nu är ju jag inte så vass på det språk som sången sjungspå och får förlita mig på att översättaren gjort ett fullgott arbete, men detkänns som om det skulle vara rätt. Det passar in i filmen i alla fall.

Liksom andra lägerfilmer och W.I.P.handlar det förstås mycket om att exploatera kvinnokroppen och jag tycker mangör det ovanligt bra här. Inte för att det är utstuderade detaljstudier avkvinnlig anatomi utan för att det förefaller sig naturligt! Det är inte baranakenscener för att de ska vara där utan de fyller allt som oftast ett syfte. Detkänns på något sätt realistiskt att visa precis så mycket som man gör utan attför den delen fega ur när kameran fångar kön eller liknande i bild.

Det finns också en annan versionav filmen som extramaterial, en mer utförlig version, låter det bra? Det är denhårdare versionen där man har klippt in diverse porrscener. Jag tycker inte manbehöver dessa och i vanlig ordning förstör dessa mer än vad de tillför.Dessutom är det, av naturliga skäl, klart mycket sämre kvalitet på dennaversion som tydligen är tagen från en dansk VHS om jag inte är helt fel ute.

Förresten, förutom den sadistiskelägerchefen finns förstås en ekvivalent kvinna. Hon behandlas inte så mycket ifilmen men det är uppenbart att även hon njuter av makten och att hon dessutomen gång i tiden varit fånge i lägret precis som de andra. Hon utnyttjar sinställning och bestraffar de som inte vill låta sig utnyttjas av henne. Denklassiska lesbianismen alltså.

Det är en vackert filmad historiasom, enligt vad jag förstår filmades samtidigt som Escape from Hell som jag tidigare skrivit om. Och jag lärde mignågot nytt också, det är ett hopklipp av de här två filmerna som går undernamnet Savage Island som bland annatinnehåller Linda Blair. Man äraldrig för gammal för att lära.

Recension: Amer

2012-01-08T22:27:00.000+01:00

Amer

Regi:Hélène Cattet, Bruno Forzani

2009

Thriller

Njutafilms

En tredelad löstsammanhängande historia om en flicka/kvinna som på olika sätt råkar ut förmystiska händelser. Redan som barn tycks hennes döda morfar förfölja henne ochliknande händelser förföljer henne sedan genom livet. Allt med en touch avsexuell attraktion…

Jag slog upp det franska ordet ”amer” som utgör titeln avden här filmen med hjälp av en av Internets alla tjänster för ändamålet och komfram till att det betyder ungefär ”bitter”. Det passar rätt bra med filmenskontext även om jag kanske inte kan förklara det i ord. Det är mer en sådan därkänsla som man få ibland av bildspråket och musiken kombinerad. Det kännsbittert helt enkelt.

Det är också en smula bittert, åtminstone för minpersonliga del, att jag inte uppskattade filmen mer än vad jag gjorde. Jag hadebyggt upp otroliga förväntningar och tyvärr föll den lite platt. Man försökersälja den som en giallo – en italiensk thriller, trots att den är fransk mendet har jag verkligen inget emot. Jag anser inte att man måste följaterminologin strängt och det finns flera franska och spanska filmer som är mergiallo än de italienska ekvivalenterna.

Men jag kan inte få det till en giallo ändå, åtminstoneinte i konventionell mening. Det finns visserligen mysterier längs vägen meningen utpräglad röd tråd och definitivt inget mordmysterium som den meststereotypiska giallon brukar ha. Den är däremot väldigt vackert filmad och detär där behållningen kommer in i bilden. Det är sexuellt insinuerat mest helatiden. Nja, kanske inte precis i början av historien som handlar om flickaninnan hon blir kvinna så att säga. Denna del påminde mig dock en smula om Mario Bavas antologi Black Sabbath, och då i synnerhet the Drop of Water. Men att jämföra denhär med ett sådant mästerverk känns lite som ett helgerån, en skymf faktiskt.Det påminner men kommer ändå inte i närheten av intensiteten i Mario Bavas film.

Och däri ligger lite av problematiken med hela filmen.Den är tråkig och det är oerhört svårt att intressera sig för den. Allt kruttycks ha lagts på bildspråket (som är magnifikt) på bekostnad av ett intressantinnehåll. Det är synd, för det fanns onekligen potential att skapa någotklassiskt.

Recension: Anamorph

2012-01-08T19:48:00.000+01:00

Anamorph

Regi:Henry Miller

2007

Thriller

Det har nu gått fem år sedan den beryktade fallet med seriemördaren”Uncle Eddie” klarades upp. Det vill säga, om det nu verkligen klarades upp förnu verkar det figurera nya fall som påminner om dem. Polisen är förtegen ochvet inte om det handlar om en Copycat eller om det verkligen är så att den mansom man knöt fallen till för fem år sedan i själva verket var oskyldig och omden verkliga mördaren i så fall kom undan. Stan Aubray (Willem Dafoe) somutredde de ursprungliga morden kallas åter in på fallet. Framför honom målasett groteskt händelseförlopp upp där man inte kan vara säker på någonting ochframförallt inte lita på sina egna ögon.

Den här typen av thrillers, meden polis på dekis efter ett långdraget och ansträngande fall, kanskeseriemördare som här, går det väl tretton på dussinet av. Vill man lyckas medpremisserna gäller det således att verkligen sticka ut från mängden och göranågonting annorlunda med det. Tyvärr lyckas inte det här och alltihop blir baraen enda ljummen gröt som visserligen funkar som bukfylla men som inte ger någonbestående näring och definitivt inget man håller sig pigg av en längre stund.

Skådespelarmässigt är det heltok, men inte mycket mer än så och jag blir faktiskt lite besviken av att manunderskattar publiken på det här sättet. Man kunde väl åtminstone försöktutveckla storyn lite och inte förlita sig på de få (och ganska billiga)kameratricks som används för att gestalta tillbakablickar. Det finns hellerinte någon egentligen jakt på mördaren och inte ens några misstänkta och/ellervillospår läggs ut. Nej, filmen baserar sig i stället på att följa Aubray (Dafoe) och hans sätt attbearbeta sina intryck. Att han varit med och utrett originalfallen är uppenbartoch att det påverkat honom på alla möjliga sätt likaså, Han mår verkligen intebra, men att spendera 99 minuter på att visualisera detta faktum kräver mertalang än vad denna film kan uppbringa.

Dock vill jag påstå att mördarensmetoder är ganska underhållande. Det handlar inte om en vanlig dussinmördare iden bemärkelsen, utan snarare om en kall och beräknande, närmast artistisk,människa som verkar se sina mord som ett slags konst. Jag tycker nog att mankunde ha utvecklat detta lite mer och på så sätt fått lite mer originalitet ifilmen.

Vår egen Peter Stormare medverkarförresten också i filmen. Han har en mindre roll men jag tycker han sköter sigutmärkt. Faktum är att det är nog han som gör det största intrycket och spelarskjortan av både Willem Dafoe och Scott Speedman utan störreansträngning. Hans roll är förvisso inte mer mångfacetterad än deras men hanhar lite mera utstrålning, i alla fall i just den här filmen och så är det julite roligt att lyssna när han försöker prata amerikansk engelska. Jag säger inteatt han har ett dåligt uttal, men det är trots allt uppenbart att han inte ärinfödd amerikan!

Recension: Killer Wave

2012-01-08T19:44:00.000+01:00

Killer Wave – Tsunamis är väl inte detvanligaste föremålet för katastroffilmer och i synnerhet inte sådana skapade avmänniskan. Men det är precis vad den här filmen handlar om och till en börjanär det uppfriskande. Jag gillar vatteneffekterna som allt som oftast kanförstöra en film som den här men tempot är lite väl lågt emellanåt. Det äroftast inte frågan om någon katastroffilm överhuvudtaget utan snarare en filmom konspirationer och penninghungriga företagsledare. Fast det sistnämnda är juinte direkt ovanligt när det gäller katastroffilmer, jag tänker på fuskbyggenoch liknande. Hur som helst blir det lite segt framåt slutet och eftersom dethär är en miniserie gjord för TV har den ett lite annat upplägg än om det hadevarit en regelrätt film. Nu när jag tänker efter så har det varit oerhörtmycket katastrof-TV-film för mig de senaste månaderna. Har jag serKatastroffilm så har det varit miniserier gjorda för TV. Det här är inte denbästa av dem men om man är intresserad av genren finner man säkert intresse härockså. Det är lite mer teknologi än vanligt och den känns på något sätt mertrovärdig än många av de andra. Den är som sagt var bara lite väl seg framåtslutet.

5/10

Recension: Devil

2012-01-08T19:36:00.000+01:00

Devil – Fem personer fastnar i en hissoch efter att klaustrofobin och paranoian slagit in börjar mystiska ochövernaturliga saker inträffa, en efter en går de ett våldsamt öde till mötes.Det här är väl på pappret ganska tilltalande premisser och filmer medövernaturligheter brukar alltid vara intressanta. Tyvärr är det lite segt ochhandlingen är lite för långsam, det finns ingen riktig stake i den om man sägerså. Det är absolut sevärt och helt ok, men det lilla sista för att det skakunna bli riktigt spännande saknas. Själva djävulsmytologin känns genomarbetatoch skådespelarinsatserna är det inte något fel på heller. Men det är svårt attgöra en film med bara ett par olika scener att arbeta med. Lyckligtvis är detinte i hissen hela tiden allting utspelar sig, vi får också följa de sombevakar, säkerhetspersonalen och polisen helt enkelt. Det ger en bra balans ochhjälper säkert upp filmen en aning också men på det hela taget är det en ganskamedelmåttig betraktelse enligt min mening.

6/10

Recension: Transformers: Dark of the Moon

2012-01-08T18:30:00.000+01:00

Transformers: Dark of the Moon

Regi: Michael Bay

2011

Action/Sci-fi

På månens baksida,den mörka sidan, finns ett kraschat rymdskepp som Autobotarna nyligen fått redapå. Det är ett mytomspunnet och legendariskt rymdskepp som tidigare antagitsvara förlorat. Varför detta skepp så skyndsamt lämnade deras hemplanet är någotsom robotarna hållit hemligt i alla år men nu tvingas berätta för människorna.Mänskligheten i sin tur har hållit hemligt dess existens i många år och redan irymdålders tidiga barndom utforskat platsen för nedslagen och till och medbärgat en del material därifrån. Autobotarna för smått panik då de inser vilkenskepp det är och vad det innehåller. Nu är det bråttom, de måste hinna ditinnan de ondskefulla Decepticons kan ta teknologin som kan vinna kriget ibesittning. Ombord på skeppet finns också en sargad Sentinel Prime som ärOptimus Primes föregångare och mästare och måste räddas till varje pris. Menvilket är priset och är det trots allt inte för högt?

Jag var väl inte särskilt imponerad av den här filmensföregångare även om den första filmen i serien var något bättre. Därför är detmed glädje jag kan meddela att den här lyfter sig igen. Det är fortfarande eneffektfilm, det är inget tvivel om det, men jag tycker även att handlingen ärlite mer intressant än vad den tidigare har varit. Det finns heller ingetnyhetens behag att leva på längre, vilket innebär att man måste satsa mer omman ska lyckas. Och det är precis vad jag tycker att man har gjort.Actionscenerna är vildare än förut och man har givit robotarna merapersonlighet, i synnerhet Sentinel Primevars röst görs av min gamle favorit LeonardNimoy.

Man tycks också ha lånat utseende från honom för jagtycker helt klart att man känner igen vissa drag. Som om inte det vore noglevererar han även ett par klassiska StarTrek citat vilken jag finner omåttligt underhållande. Dessutom finns det enrobot som bryter på skotska och som för tankarna till samma Star Treks Mr Scott. Det är svårt att förklara men se filmen så går det säkertupp ett ljus.

Filmens största fiende är dess längd, den hade intebehövt vara två och en halv timme lång. Det finns inte så mycket handling attman klarar att fylla ut allting och en del delar känns både krystade och sega. Harman, som jag, dessutom inte vuxit upp med den animerade förlagan har man kanskeheller inte den förkunskap som skulle kunna göra även de mest sega scenernaintressanta och underhållande, är det än större problem att behålla intressetvid några tillfällen.

På det hela taget tycker jag dock att det är enunderhållande actionfilm och kanske rent av den bäst av de tre så långt. Jagsäger så långt för man lämnar definitivt en öppning för en fortsättning islutet av filmen. Vi får väl se vad som händer…

Recension: Amazonia

2012-01-07T22:24:00.000+01:00

Amazonia

Aka: The Catherine MilesStory

Regi: Mario Gariazzo

1985

Äventyr

Terminen är slut förCatherine Miles (Elvire Audray) som går på internatskola i London. Hon åker hemför att spendera sommaren med föräldrarna på deras ranch i Amazonasdjungeln. Underen båtfärd på floden, nära stora outforskade områden av djungeln, attackeras deoch hennes föräldrar omkommer. Huvudjägare tar deras huvuden som troféer ochCatherine som fånge till sin by långt inne i djungeln. Hon tvingas nu adopteraderas seder och med hjälp av krigaren Umukai (Will Gonzales) som blivitförälskad i henne lyckas hon överleva. Efterhand som chocken släpper och ju merhon verkligen inser att Umukai verkligen älskar henne och har ett ädelt hjärta,desto mer upptas hennes sinne av flykt. När hon dessutom får lära sig att alltinte är som det verkar med föräldrarnas död tar hennes hämndinstinkt överfullständigt.

Den här filmen gör direkt anspråk på att berätta en verklighistoria och att det vi ska få se är rekonstruerade händelser från CatherineMiles rättegång. Man går också så långt att man låter kameran filmen en påståddintervju med den riktiga Catherine Miles vid Themsen efter som hon numerapåstås bo i London. Det är ett lyckat grepp och blandat med rättegångsscenertvärsigenom hela filmen berättas historien på ett mycket dokumentariskt sätt.Kanske är det också därför man försökte haka på Cannibal Holocausts framgångargenom att betitla filmen som en uppföljare till denna succé. De har dock ingetatt göra med varandra.

Skulle du dessutom vara ute efter en renodlad kannibalrullehar du hamnat helt fel. Filmen innehåller nämligen ingen regelrätt kannibalismpå något sätt och den enda referensen till sådana aktiviteter är en av derivaliserande stammarna i området. Vad som däremot finns ganska gott ont ärvälutfört gore och en hel del nakna bröst också! Det hör väl ihop lite medgenres natur och handen på hjärtat skulle det väl se ganska löjligt ominfödingarna sprang runt med allt för mycket kläder på sig? Menmakeupeffekterna är som sagt skickligt gjorda och de få gånger budgeten ellertalangen inte räckt till löser man det genom listiga kameratricks så det serbra ut i alla fall!

Men det här är en film som har mer än bara ytligagoreeffekter att frossa i. Karaktärernas inbördes relationer är intressanta ochi vanlig ordning framställs ”vilden” som mer sofistikerad än den ”civiliserade”vite mannen. Det är också en film med fina naturbilder, både vackra ochovanliga miljöer och scener där t.ex. en leopard fångar en liten apa för attkalas på - allt för dokumentärkänslan och realismen.

Helt klart en av de bästa djungelfilmerna jag har sett ochhelt klart rekommenderar till den som är intresserad av sådant!

Recension: Amityville Horror 2005

2012-01-07T19:46:00.000+01:00

Amityville Horror

Regi: Andrew Douglas

2005

Horror

Familjen Lutz kommeröver ett fint hus för en mycket billig penning och flyttar in. Kruxet med husetär att ett år tidigare mördade Ronald DeFeo hela sin familj medan de låg ochsov och skyllde sedan på att rösterna befallde honom att göra det. För familjenLutz och George (Ryan Reynolds) i synnerhet blir detta början till en mardröm.Han ser syner och hör röster, ibland tror han inte sina egna ögon och hansmentala hälsa sviktar. Håller han på att förlora förståndet? Samtidigt fårdottern en ny lekkamrat vid namn Jodie, det är bara det att Jodie tillhördefamiljen DeFeo och är väldigt död…

Så var det då dags för den senaste i raden av remakes frånHollywood. Den här är ganska lik t.ex. både remaken Texas Chainsaw Massacre ochnyligen gjorda Boogeyman i sitt bildspråk. Kameran flaxar åt alla möjliga hålloch det är svårt att inte tänka på musikvideos eller reklamfilm. Personligentycker jag den här är bra mycket bättre än de båda nämna filmerna men trots dettakommer den inte upp i originalets emfas på spänning. Det är en ganska tråkigfilm utan att för den skull vara ett dåligt hantverk.

Skådespelarna är faktiskt bra och historien är välberättadtrots att man fallit i fällan att visa alldeles för mycket i bild – somvanligt! Ingen skulle bli gladare än jag om man slutade upp med att försökaskrämmas så förbannat mycket. Jag har sagt det förr och jag säger det igen –less is more!

Annars känns en hel del igen från originalet, som jag förövrigt inte är någon älskare av (så fick jag det sagt). Kanske märker man enviss skillnad i det religiösa som inte alls har samma utmärkande position här.Visserligen befalls även här en präst att lämna huset men filmens tyngdpunktligger ändå på annat håll.

Fast trots allt kanske man bör undvika att jämföra medoriginalet, kanske är man lyckligast lottad om man inte ens sett det. Ser manden här som en självständig film utan jämförelser tror jag nämligen att man fårett betydligt större utbyte av den. Med det menar jag inte att filmen kommeratt sitta kvar i medvetandet långt efter att den är slut, utan att det ärhyfsad underhållning under de 90 minuter filmen varar.

Filmen påstår sig vara baserad på en verklig händelse, hurmycket sanning det ligger i historien vet jag inte och jag vet inte heller omjag orkar ta reda på det.

Recension: Monsterwolf

2012-01-07T19:38:00.000+01:00

Monsterwolf – Det här påminner om en annan filmsom jag såg för några år sedan. Inte för att jag minns särskilt mycket ifrånden men den hade ett liknande upplägg med en liknande indianlegend. Filmen jag tänker på är Wolfen! Men jag minns som sagt intemycket av den och kan inte säga om den här bättre eller sämre än den, eller ensom det verkligen är samma legend, i så fall kan man ju spekulera kring om detverkligen är en äkta legend – eller hur? Men det här är en film som gör enaningen besviken även om det var ganska väntat egentligen. Själva monstret –vargen, är förstås dataanimerad så det skriker om det och det drar nerintrycket en hel del. Det borde gå att göra betydligt bättre, varför gör maninte det? Hur bra som helst skulle det ha kunnat vara om man inte snålat såförbannat! Skådespelarna har jag absolut ingenting emot och det känns inte attdet är en lågproduktion annars heller. Visserligen finns det några små logiskamisstag och luckor men inget som man måste störa sig på i något längre utsträckning.Djurskräckfilmer behöver inte vara bra för att vara underhållande, men antingenså dåliga att de blir roliga kalkoner eller men åtminstone ett hyfsatmonster/djur. Den här hamnar någonstans mitt emellan och det blir varken hackateller malt!

4/10

Recension: Monsters

2012-01-07T19:35:00.000+01:00

Monsters – Jag tycker det här är en ganskamissvisande titel på filmen, inte för att det inte handlar om monsters, ellerutomjordingar egentligen, utan för att de egentligen har ganska liten betydelseför handlingen. I stort sett går det ut på att ett par, en man och en kvinna,ska ta sig igenom en infekterad zon för att komma till USA. De befinner sig iMexico och måste ta sig över ett landstycke där titelns monster huserar. Intedirekt spännande någon gång, men varelserna ser inte fejkade ut i alla fall ochdet är välgjorda miljöer. Det ser ut som ruiner om det ska vara ruiner och detär ju alltid trevligt. Hur som helst så kommer människorna närmare och närmarevarandra under resans gång och det blir väl i slutändan mer en kärlekshistoriaän en monster- eller postapokalyptisk film. Lite besvikelse känner man allt.

4/10

Recension: Amateur Porn Star Killer

2012-01-06T22:23:00.000+01:00

AmateurPorn Star Killer

Regi:Shane Ryan

2006

Horror

Brandon ser trevlig ut och han har inga problem att få kontakt medtjejerna. Under ytan döljer han dock en mörk hemlighet som Stacy – den ungatjejen han nyss har raggat upp, snart kommer att bli varse. Han övertalar henneatt följa med honom till hans hotellrum där han undan för undan lirkar sig in ihennes medvetande. Han övertalar henne att ta av sig plagg efter plagg medanhan filmar händelserna, åtminstone till en viss gräns innan han tvingar sig på,förnedrar och våldtar henne strax innan hon dör.

Själva idén med att engärningsman kidnappar unga flickor för att våldföra sig på dem framför kameraninnan han dödar dem är kanske inte ny, men helt klart en tilltalande idé i ensnuffilmsimitation, som det här trots allt är frågan om. Jag får väl erkännaatt jag blev lite besviken och hade hoppats att den skulle vara lite starkare.Men att det är en briljant imitation av denna genre som är så udda att ingenhittills kunnat bevisa dess existens.

Det är hur kass bild som helstoch man får inte se några smaskiga detaljer överhuvudtaget men det är väl detsom är lite grejen. Det man får se är den film som förövaren spelar in och hardenne usel utrustning borde resultatet bli ungefär så här. Man kan väl tyckaatt han borde ha fokuserat något mer på grafiska detaljer för att få ut någotav sin egen inspelning sedan men så är alltså inte fallet. Och detta fåreventuellt också sin förklaring i slutet av filmen men det är inget som jagkommer att avslöja här.

Däremot är det så dåligt ljudemellanåt att det är svårt att uppfatta dialogen. Detta beror förstås delvis påatt ljudet ska vara dåligt för att illusionen ska bli fulländad men också påatt filmens soundtrack överröstar rösterna. Jag gillar soundtracket och tyckermusiken förstärker filmen på många sätt och skapar atmosfär åt handlingen. Mensamtidigt påverkar det realismen negativt, då jag inte tror att en äkta film avden här typen hade haft musik överhuvudtaget!

Brandon (Shane Ryan) beter sig steglöst meroch mer våldsamt ju längre filmen går och det är precis den bild jag har av envåldsverkare av den här typen, den inställsamme och smickrande ynglingen somsedan byter karaktär och lirkar med offret så att hon ska följa hans pipa.Kameran fladdrar lite hit och dit och i kombination med den taskiga bildendöljs effektivt det som egentligen händer och vi tittare får använda vår egenfantasi istället. Jag brukar hävda att det ger en starkare upplevelse men i dethär fallet är jag inte säker på det! Jag hade istället önskat att våldet ochsexualiteten varit i bild istället för utanför. Det blir lite väl lamt ocheftersom filmen har ett ganska långsamt tempo blir det lite svårt att hållaintresset vid liv även om filmen bara är drygt 70 minuter lång.

Klart intressant och sevärd, meninte det mästerverk jag hade hoppats på.

Recension: Buried

2012-01-06T22:16:00.000+01:00

Buried – Den här filmen har en mycket intressant idé, tyvärr blirutförandet lite ointressant till slut då det hela utspelar sig i en kistanedgrävd någonstans under mark. Det är naturligtvis en idé som för tankarnatill Edgar Allen Poes berättelseroch den fruktan man känner liggandes där måste vara enorm. Man känner medpersonen i kistan och han gör ett ganska bra jobb med att spela frustrerad ochuppgiven. Dialogen sker via mobilsamtal och om ni frågar så är det faktiskt enlogisk förklaring till att han har en mobiltelefon i kistan. Han liggertydligen där som en terroristisk handling och allt eftersom försöker etträddningsteam hitta honom. Kidnapparna har sina krav förstås och det äreffektiva problematiseringar kring händelseförloppen, hans personliga hälsa,vad han personligen tjänar på, kontra kraven som ställs på honom från hansuppdragsgivare och det finns väl lite patriotism där också. Men överlag tyckerjag att filmen undviker sentimentalt flaggviftande och faktiskt kritiserar USAen del också, det hade jag inte väntat mig. Men även om idén som sagt är bra såhåller det inte riktigt hela vägen, det är inte tillräckligt spännande som detbehöver vara när allting bara utspelar sig på ett enda ställe, en plats såliten som insidan på en kista.

6/10

Recension: A-Team

2012-01-05T22:16:00.000+01:00

A-Team – Faktum är att jag aldrig sett ett enda avsnitt av denklassiska TV-serien och jag var orolig att jag inte skulle kunna tillgodogöramig den här filmen utan vissa förkunskaper, karaktärsspecifika drag etc. Mendet visande sig inte vara några problem överhuvudtaget. Jag behöver intejämföra med något och det är ju trevligt när jag inte har något att jämföramed. Jag får lite känsla av MissionImpossible, alltså inte filmerna med TomCruise som jag tycker är ganska misslyckade, utan den gamla TV-serien. Sedär, nu fick jag något att jämför med trots allt. Det är högt tempo, en hel delhumor som ligger på en underhållande nivå av oneliners och klichékomik. Jag serfram emot en uppföljare för jag räknar med att det ska komma en under dekommande åren!

7/10

Recension: The Alphabet Killer

2012-01-05T22:14:00.001+01:00

TheAlphabet Killer

Regi:Rob Schmidt

2008

Thriller

En 10-åring hittasvåldtagen och mördad. Det är något skumt med fallet och Paige (Eliza Dushku)som ska utreda fallet upptäcker att flickans initialer sammanfaller med platsenhon hittas på. I sitt sökande efter sanningen blir Paige mer eller mindrebesatt av fallet och närmar sig med stormsteg vansinnets boning. Det går sålångt att hon försöker ta livet av sig och slutligen blir av med både jobb ochfästman och så småningom hamnar i psykiatrisk vård. Hon hallucinerar och harsvårt för att skilja verkligheten från dessa fantasier. Efter två år hittasåter en lite våldtagen mördad flicka som följer samma mönster. Paige, övertygadom att hon har rätt och nu är fullt frisk, övertalar chefen att få börja utredafallet. Men hennes svåra hallucinationer är inte långt borta och gör sig snartpåminda.

Egentligen är det här väl en ganska ordinärseriemördarfilm. Den bygger på ett verkligt fall och det är väl en sak som görden väldigt intressant! Men det är inte allt. Man har, i manuset, lagt in dedär hallucinationerna som gör historien mycket intressantare och som faktisktskiljer den här filmen från många andra, lite som att skilja agnarna frånvetet.

Det är faktiskt en ganska spännande historia där man intepå förväg kan räkna ut hur det kommer att gå, inte i detalj i alla fall.Visserligen har man väl goda chanser att gissa sig till mördarens identitet junärmare upplösningen man kommer men det finns inga direkta bevis som stöd, sådet blir – gissningar!

Skådespelarmässigt, och framförallt av Eliza Dushku, är det hur bra som helstoch det finns inget att klaga på när det gäller realismen heller. Det är somsagt kul att man har vävt in lite psykisk sjukdom i det hela även om jag intedirekt har koll på vilka symptom schizofreni kan ge. I den här filmen handlardet i alla fall om hallucinationer! Man det spelar ingen roll om det inteskulle råka vara helt medicinskt korrekt, det funkar i filmen och kännstrovärdigt och det är egentligen allt som behövs. Dessa mörka syner gör attfilmen blir lite av en hybrid mellan thriller- och horror och det funkarutmärkt!

Förresten så gör min gamle favorit Michael Ironside en liten roll i filmen och det är ju ett plus baradet. Men det är ingen speciellt stor roll och han skulle nog kunna göra den isömnen. Han spelar en inte så trevlig och tillmötesgående polis, som, kanskeinte sätter käppar i hjulen för utredningen men som i alla fall inteunderlättar den. En ganska osympatisk typ!

En av de bästa seriemördarfilmerna jag har sett på länge.På omslaget jämför man med Silence ofthe Lambs men jag tror faktiskt att den här har ett bättre andrahandsvärdeän den. Jag älskade Silence of the Lambsförsta gången jag såg den men var inte lika imponerad andra och tredje gången.Den här tror jag håller för flera gånger. Men det är förstås svårt att sia om.Riktigt bra är det i alla fall!

Recension: Läckan

2012-01-05T22:14:00.000+01:00

Läckan – Svensk TV-film från mitten av nittiotalet men allt därtillhör av intriger och maktkamp. Faktiskt ett ganska välskrivet manus, även omdet inte innehåller några större överraskningar, om profithunger, politiskamaktspel och dödliga hemligheter. Egentligen går det hela ut på att hållaallting så hemlig som möjligt och minimera chanserna att något läcker ut. Detgäller att hålla sig diplomatiskt överrens med alla för att själv gå säker, förvem kan man egentligen lita på. Inte gäller vänskapliga favörer när det ärfrågan om pengar i mångmiljonklassen. Inget att höja på ögonbrynen för kanske,men klart underhållande om man gillar svenska kriminalfilmer och miniserier.

6/10

Recension: Due Date

2012-01-05T16:58:00.000+01:00

Due Date – Peter har oturen att träffa på Ethan vilket leder till både den enabedrövande händelsen efter den andra. Första av allt får de båda flygförbud,vilket är förödande för Peter sommåste hinna hem innan hans fru ska föda deras första barn. Nu står han där, menkreditkorten och alla ID-handlingar ombord på planet utan möjlighet ta sig hem– utom med Ethan som erbjuder honomen plats i bilen han just hyrt. Peterhar inget val… Låter det som om handlingen är hämtat från gamla Plains, Trains and Automobils med John Candy och Steve Martin? Jodå, det är en ganska bra jämförelse. Två totaltolika personligheter som måste slå följe av olika anledningar och i slutändanhittar de varandra och utvecklar någon form av vänskap. Det här når inte upptill knäna på Plains, Trains andAutomobils men den är i alla fall hyfsat underhållande under tiden som denhåller på och även om man inte får ut några bestående intryck av den så dugerden helt klart att fördriva tiden med i ett par timmar. Både Robert Downey Jr. Och Zach Galifianakis gör bra prestationeroch manuset är dråpligt, men jag hade hoppats att man hade tagit ut svängarnalite mer.

5/10

Recension: All the Boys Love Mandy Lane

2012-01-04T22:23:00.000+01:00

All the Boys Love Mandy Lane

Regi: Jonathan Levine

2006

Horror

Mandy Lane är den populäraste tjejen iskolan, åtminstone i det avseendet att alla killarna vill komma innanförtrosorna på henne. Ingen har självklart ens kommit i närheten av detta och attenbart lyckas få med henne på dejt eller fest måste betraktas som en framgång.Detta gör det än mer frustrerande för killarna, vilket i sin tur innebär att deförsöker ännu mer. Nu har hon tackat ja till en ny fest på en ranch som en avkillarnas föräldrars äger och tiden planeras åt allehanda nöjsamma aktiviteter,såsom sprit, droger och massor av sex. Killarna fortsätter förstås att stöta påMandy Lane trots att det finns andra mer lättfotade tjejer i gänget. Alla villåt henne, men något går ett steg längre och plötsligt börjar festens deltagareatt mördas en efter en…

Till en börjankan man säga att den här filmen innehåller en uppräkning av alla klyschor somär brukligt förekommande i slashergenren. Det är de kättjefulla ungdomarna sommördas, medan den oskuldsfulla helylletjejen Mandy Lane klarar sig, eller rentav är motivationen för mördaren. Lägg också till att Mandy Lane kanske inte ärden snyggaste tjejen i skolan, men eftersom hon är så där oskuldsfull är honett extra hett villebråd för de kättjefulla pojkarna. Hon är blond, sombrukligt är och hon tycks inte bry sig om spriten och drogerna. Dock deltar honnär gänget leker sanning eller konsekvens, vilket kanske är lite oväntat menman får ibland känslan av att hon vill mer än hon tillåter sig själv att göra.Vid andra tillfällen är man å andra sidan övertygad om att hon i själva verketär lesbisk och därför är helt ointresserad av killarna.

Överlag är detmycket sexfixering, vilket naturligtvis också är brukligt i genren och det kanhandla om att från storleken på killarnas könsorgan till tjejernas behåring påmotsvarande kroppsdelar. Jag upplever inte detta som något problem utan snarareatt man tagit till sig genrens speciella beståndsdelar och utnyttjat dem,kanske för att driva lite med dem, men det blir aldrig så där fånigt ochfjantigt som det kan bli när man parodierar någonting.

Mordsekvensernaär, åtminstone till en början ganska uppfinningsrika och det förekommer en delsätt som jag aldrig sett förut. Dock förekommer det och ett riktligt användandeav gevär, vilket kanske inte är lika förenligt med genrens stöttepelare som knivaroch yxor traditionellt är. Jag tycker i och för sig inte att detta gör såmycket, det viktigaste är att stämningen och spänningen håller i sig, vilketjag upplever att den gör.

Något somkanske är mer negativt för filmen är att man, enligt min smak, får veta vemmördaren är i ett allt för tidigt skede. Det är heller inte frågan om någonmaskbeklädd baneman som man annars är van vid utan faktiskt en hel vanligmänniska som, åtminstone inte ännu, återuppstått från de döda (jag tänker pågenrens stora ikon Jason Voorhees). Till filmens försvar tänker jag ta uppsluttwisten som gör att saker och ting verkligen ställs på ända. Det är välinte superförvånande att det finns en sluttwist, det är ju ganska vanligtnumera men här gör den att en annars ganska enkel film får ytterliggare endimension. Med det menar jag inte att jag nödvändigtvis gillar den lösning somgenereras av twisten utan snarare att jag är glad för att det inte var fullt såenkelt som det länge såg ut att vara.

Totalt sett enganska medelmåttig neo-slasher men med en del höjdpunkter, rekommenderas tillfans av genren.

Recension: Ond Tro

2012-01-04T22:18:00.000+01:00

Ond Tro – Det här kommer att blir ett väldigt kort omdöme, mycketpå grund av att jag faktiskt inte har några direkta minnen från filmen. Det äraldrig bra när man efter några dagar eller veckor inte längre kan erinra sigvad det är man har sett! Det jag minns är ett fåtal fragment och att jag tycktefilmen var oerhört seg. Den var rörig och kanske en inblick i det mänskligapsyket, vilket jag brukar tycka om, men här blev det bara platt och tråkigt.Jag skulle rekommendera att undvika den här filmen…

2/10

Recension: Salt

2012-01-04T22:16:00.000+01:00

Salt – Det här är en film som jag verkligen gillar! Idén är varinte unik på något sätt men det finns alltid ett visst intresse med agenter somlöper amok, även om det är av skäl som senare visar sig vara hur ädla somhelst. Det är heller inte helt ovanligt att det visar sig vara sanktioneradehandlingar från högre ort och att agenten ifråga bara skenbart har agerat aveget bevåg. Se bara på valfri Bondfilm… Här är det action från första rutantill den sista och det är oerhört underhållande att se på. Några beståendeintryck kanske inte filmen lämnar men det är helt klart en film man kan plockafram då och då när man behöver lite hjärndöd action!

8/10

Recension: U.S. Marshalls

2012-01-04T22:13:00.000+01:00

U.S. Marshalls – Det här är väl inte en regelrätt uppföljare till The Fugitive som kom fem år tidigare,men karaktärerna är desamma och själva handlingen är väl heller inte helt olikden nämnda filmen. Här får vi dock följa arbetet från andra sidan, vi haralltså de federala poliserna som första person i berättelsen. Tommy Lee Jones är alltid sevärd och såäven här. Det är inget som får en att lyfta på ögonbrynen egentligen men gillarman filmer om poliser som verkligen inte ger upp oavsett vad som händer är dethär en mycket sevärd och underhållande film. En bagatell egentligen alltså, menen mycket underhållande bagatell.

7/10

Recension: La Horde

2012-01-04T16:48:00.000+01:00

La Horde – Jag har absolut inget emot filmer på franska och intezombiefilmer heller. Det är, om inte annat, The Grapes of Death ett exempel på. MEN, jag föredrar om dethandlar om spänning eller skräck i någon form, det är ju trots allt levandedöda vi talar om! Jag vill inte påstå att makeupeffekterna i denna film ärdåliga på nåt sätt, snarare är de ganska bra, men det blir aldrig riktigtengagerande. Det är lite statiskt och när det fanns potential att utföra någotmer speciellt så tar man inte chansen. Man kan väl säga att det är en film som REC nästan, fast utan den subjektivakameran. Det enda roliga är egentligen att den grupp människor som ska ta sigur den infekterade huset är en grupp blandad av poliser och kriminella. De hari alla fall insett att de behöver varandra för att överleva, självklartöverlever inte alla i alla fall, men det är ju en självklarhet i den här typenav överlevnadsfilm. Det är tuffa scener och det är mycket action, men det ärjust det, det är mer en actionfilm än en film som följer någon vedertagen zombiemytologi.Helt ok underhållning, men jag hade väntat mig mer!

6/10

Recension: Alien from the deep

2012-01-03T22:20:00.000+01:00

Alien from the deep

Regi: Antonio Margheriti

1989

Horror/Sci-Fi

Jane (Marina GiuliaCavalli) och hennes kameraman Lee (Robert Marius) tar sig för enGreenpeaceliknande organisations räkning till en ö i stilla havet för attundersöka företaget E-Chem’s förehavanden. Det visar sig snart att företagetselproduktion bara är en front och att det de egentligen sysslar med på ön äratomavfallshantering, de skickar helt enkelt resterna rakt ned i öns vulkan.Denna aktivitet gör att vulkanen börjar få ett eget liv och när bubblan tillslut spricker och vulkanen erupterar väcks ett fasansfullt och uråldrigtmonster till liv.

Frågan är om jag någonsin sett sämre skådisar än i den härfilmen. Självklart överdriver jag och självklart har jag det, men bra är de dårakt inte. Få undantag finns, men man får väl säga att Daniel Bosch och den merkända Charles Napier är strået vassare än sina kollegor.

Som titeln antyder har den här filmen lånat eller stulit enhel del från Ridley Scotts Alien, dock kan man säga att titeln utlovar mer änden orkar hålla då mer än halva filmen handlar om något helt annat än envarelse från yttre rymden. Det fokuseras mycket på kampen mot detmultinationella företag som dumpar radioaktivt avfall ner i vulkanen och denkamp som en Greenpeaceliknande organisation för mot företaget.

När man väl får se det beryktade ”monstret” upptäcker manatt det tycks vara skapat av många andra olika filmmonster från tidigare filmer.Man ser till exempel spår från filmerna critters, moontrap och naturligtvis tidigarenämnda alien. Det utomjordiska monstret är dessutom gjort i levande metal sompå grund av de enorma energiavfallen som dumpats i vulkanen på nåt sätt blivitlevande. Ingenstans är filmen spännande eller intressant men bitvis är denväldigt rolig, åtminstone om man som jag är ett stort fan av genren.

Största behållningen av den här filmen är inte att se denutan att hitta den billigt och äga den!

Recension: Bekännelsen

2012-01-03T22:15:00.000+01:00

Bekännelsen – Tv-film från 2001 som faktiskt lyckas förvånansvärtbra att problematisera kring ett mord, eller rättare sagt om efterdyningarna.Filmen tar upp ämnen som nepotism, då gärningsmannen för hjälp av svågern föratt skaffa undan liket och utredningen försvåras också av pappan som är polis.Jag vet inte om jag kan säga att det finna någon direkt sensmoral i filmen utommöjligen, aja baja, slår du ihjäl någon får då stå ditt kast och till slut taditt straff annars kommer du att gå under av dåligt samvete. Men det är braskådespel och en intressant idé! Det är inte okänt för oss – publiken hur dethela har gått till, men inom filmens värld, det vill säga de inblandade,missförstår varandra ganska rejält, ljuger och håller inne med sanningen iolika sammanhang så det till slut blir ohållbart att hålla dådet hemligt. Klartunderhållande för stunden i alla fall!

6/10

Recension: The Last Airbender

2012-01-03T16:46:00.000+01:00

The Last Airbender – Frågan är varför jag hade så högaförväntningar på den här? Det är en film gjord och skriven av M. Night Shyalaman, som visserligengjort ett par hyggliga filmer tidigare i karriären men som jag på det helataget anser vara en smula överskattad. Här är det egentligen frågan om ettfantasyäventyr och även om det inte direkt är trolldom inblandat så är det ialla fall krafter nog att kontrollera naturens fyra element som är huvudtankenmed filmen. Shyalaman gör det lättför sig och använder en story som gjort om och om igen förut, det är de godamot de onda och svårare än så är det faktiskt inte. Det blir lite för svart och vitt och de visuella effekternasom man kan tänka sig av en film som denna är inte heller särskilt imponerandetycker jag. På det hela taget är det väl hyggligt, men mer blir det aldrig.Sevärt en gång och intressant just för att det är lite fantasifulla miljöer,men inte så mycket mer – tyvärr!

6/10

Review: Consumption

2012-01-02T22:27:00.000+01:00

Consumption

Director: Richard Powell

2007

Horror/Short

What seems to begin with a romantic dinner for two, soon changes intosomething more macabre. Something way beyond ordinary peoples frames ofreferences. Professor George Klubbard and Claudia are fully aware of theircommitments and will stop at nothing to complete the experiment. Empiricalresearch that emphasises on unknown states of mind and experiences of flesh fewcan brag about.

It’s all too hard to review thismovie in any other way than to reveal certain details of it. The following textmay therefore include spoilers. Read at your own risk!

This is a short, no longer thanthirty minutes long. These have a kind of dramaturgy not comparable to that ofthe feature films. It’s a more intense way of telling the story and you don’thave as much time to develop characters and so forth. To create a situation ishowever possible but to get the depth from longer productions is just noteasily obtained. It also has a limited budget so no extraordinary details norproduction values is neither possible. But it does not have to contain thosethings anyway! The tone of the movie is certainly amateurish, but still thereis both a feeling of voyeurism and real ambition, underlying values of moral andit’s fascinating at the same time as it’s provoking and really gets under yourskin.

I can’t get a total grip of theactors though, at first they’re really bad and the feeling that anyone couldhave done this at home with a camcorder is apparent. The initial events also seemsto be unnecessary trivial. But then something happens! Not really that theacting improves, but as the plot thickens and evolve into a really unpleasantstory when the cannibalistic ingredients comes along the production gets moreintense altogether. I would compare this, at least plot wise to films like MarainDoras Cannibal based on thetrue events of German cannibal case of ArminMeiwes. Not that there any homosexual eroticism, or heterosexual either forthat matter, but the romantic dinner and the victims willingness to the wholearrangement could easily be compared with that movie.

Instead of the sexuality there’slots and lots of black humour in the story. Perhaps of the kind that goesunnoticeable the first time but still its present. It’s a pretty clever dialog,but even if it’s apparent where the storyline is going it’s still a bit of achock when it’s revealed for us. You get overwhelmed by the obvious, so tospeak. It’s macabre and totally disgusting (in the most positive sense of theword) and it’s flavoured with some really good and shocking gore effects. Theblood might be a little thin but as a whole it doesn’t really matter, the wholepoint is not to shock with these effects and I’ve seen it done a lot worse inbig budgeted movies too.

So… I like this, regardless of theamateurish production values. I see it as a must for those who are interestedin nihilistic, cannibalistic and repulsive flicks. It manages to stay right onthe egde and does not get tasteless just for the sake of it and leaves theviewer with a feeling and hopelessness and moral values!

Recension: The Never Ending Story

2012-01-02T21:37:00.000+01:00

TheNever Ending Story – Vissa filmer åldras inte med värdighet, de kännsdaterade när man ser dem år efter deras produktionsdatum. The Never Ending Story är däremot tidslös. Filmen är från 1984 medär mer välgjord än mycket av det som görs idag. Det är några få scener som inteser verklighetstrogna ut men det är allt. Och med tanke på vilken utvecklingsom har skett sedan dess borde alla specialeffekter och montage se sagolikt braut idag, men det gör de inte! Här är det inte frågan om glamourösadataanimationer utan klassiskt hantverk och det betalar sig! Dock är filmenlite ”barnsligare” än vad jag mindes den som och den passar kanske inte den 40+målgrupp som jag numera tillhör. Men ett stycke kulturhistoria är det onekligenfrågan om och det finns också några scener och resonemang som är filosofisktintressanta! Överlag är det alltså en mera välgjord film än mycket annat men såkommer man kanske undan med någon mera i en fantasyrulle gjord för en yngremålgrupp. Jag gillar den men den hade gärna fått vara lite mer ”vuxen” i dagensperspektiv.

6/10

Recension: The Hangover

2012-01-02T16:55:00.000+01:00

The Hangover – NärDoug är på väg att gifta sig drar hans närmaste vänner med honom till Las Vegasför en svensexa. De svär dyrt och heligt på att glömma bort allt som händer ochbara behålla minnena för sig själva – för resten av livet! Det kommer att gåvilt till och vad är annars svensexor till för? Nästa morgon har Doug försvunnit och finns inte att hittanågonstans, och vad värre är, hans vänner har verkligen inget som helst minneav vad som hände kvällen före. En efter en radas den ena mer bisarra händelsenupp efter varandra. De har Mike Tysonstiger i badrummet, de har stulit en polisbil, blåst en gangster på en massapengar och en av dem har till och med gift sig med en strippa. Det borde varahur kul som helst men det känns lite som om man håller igen lite, galenskapernablommar aldrig ut riktigt till fullo, men det finns hela tiden ett intresse avatt få veta vad som verkligen har hänt och hur tusan det verkligen gick tillatt få in en tiger i badrummet till exempel. Det blir en rätt kul film, somdöljer en del skratt här och där men som tyvärr inte innehöll några verkligagapskratt. Rätt kul ändå, men jag hade hoppats på mer.

6/10

Recension: Severence

2012-01-02T06:13:00.000+01:00

Severence – Liksom så många andra filmer som har förutsättningaratt kunna bli riktigt bra så förstörs Severenceav sina komiska inslag. Och det är egentligen hela invändningen, det är någraschyssta mordsekvenser som man inte kan klaga på och handlingen i stort är detinget fel på heller, åtminstone inte om man nöjer sig med formel 1A. Det tyckerjag gott man kan göra någon gång men det får som sagt inte fara iväg och bliallt för tramsig. Till filmens fördel är att det är en europeisk produktion splite mer realistisk än sina amerikanska publikfriande ekvivalenter är den. Menen höjdare? Nä...

4/10

Recension: The Visitation

2012-01-02T06:12:00.000+01:00

The Visitation – Handlingen är av religiös natur, vilket jaggillar, och skådespelarna är väl inte dåliga, men de levererar heller inteprestationer som gör att man lägger den här filmen på minnet. Det skulle väl iså fall vara Edvard Furlong, och detär inte för att han är strålande, utan för att han åldrats sedan Terminator 2 och Brainscan. Det ärsvårt att ta gamla barnskådespelare på fullt allvar tycker jag och jag kommerpå mig själv med att sitta och reta mig på hans skägg och att han spelar enroll som han inte är gammal nog att göra. Detta även om rollen i sig faktisktkräver en ung skådespelare i runt 20 årsåldern kanske, det ligger liksom ifilmens natur att det ska vara någon som kan framstå som ung och ofördärvad.Men det lyfter som sagt aldrig, det dröjer länge innan intresset vaknaröverhuvudtaget och när det väl gör det så går det bara på halvfart. Inget atthetsa upp sig över med andra ord.

4/10

Review: Begotten

2012-01-01T22:24:00.000+01:00

Begotten
Director:E. Elias Merhige
1991
Övrigt

God commits suicideand there’s born a woman from His body – Mother Earth. This woman then givesbirth to a son which is dragged through the landscapes with a rope around hisneck. Faceless and cannibalistic creatures torment his in various ways.

I’ll admit that the above synopsis is verysparse, but that’s more or less what it’s all about. And it’s not very clear atall. If the possibility to read the story wasn’t available I don’t think that Icould have come up with it myself. It’s very hard to get the storyline of thisfilm! There are clues in the closing credits and the characters are stated tobe as above.

To further confuse the films cinematography ispure black and white, and I mean just that – black and white, there’s no shadesof grey at all. It’s very difficult to see what’s really happening at times andthe impression of a gigantic Rorschach test comes across. The close-ups areextreme and I don’t think there’s any right or wrongs when it comes tointerpreting this film. There is no dialog whatsoever and the music is verysparse. But there is use of sound within the picture that is very effective. Itmakes it exciting with nature sounds as crickets in the background whichgenerates very exiting sound constellations.

It’s all about grotesque and morbid sequences,that much is clear, even if the detail are very hard to figure out or even see!The quality of the picture itself can be compared to something from the silentmovie era and is like a visual trip through symbolism and metaphorism. I couldwrite a review with a few thousand words about this movie but to claim that Ihave any of the answers would be a lie, and I’m very diplomatic at that!

I believe that each and everyone will interpretthis differently. You may hate it and you might love it but I don’t thinkthere’s anything in between. It will affect all. I personally found afascination for it even if I didn’t understood it in a way that I really wouldhave liked. And there for I conclude this review in a little different way thanusually. Here is some shorthand I noted when I saw it:

An intellectual challenge

Great Art

Beautiful

Macabre and grotesque imagery

Not revolting

A visual trip

Fascinating

Slow

Surreal

Astonishing

If you’re lucky you might find it for a coupleof hundred bucks on eBay…

Recension: Hell of the Living Dead

2012-01-01T21:13:00.000+01:00

Hell of the Living Dead

Aka: Virus

Regi:Vincent Dawn (Bruno Mattei)

1980

Horror

Njutafilms

Efter ettmisslyckat experiment släpps smitta ut som gör de infekterade till blodtörstigazombies vars enda instinkt är att konsumera mänskligt kött. De måste heltenkelt till varje pris äta av de levande! Ett kommandoteam skickas ut meduppdrag att förstöra alla bevis för experimentets ursprung, de multinationellaföretagen som ligger bakom för absolut inte lastas för det fatalamisslyckandet. Samtidigt håller en kvinnlig reporter och hennes fotograf på attgöra efterforskningar om infödingarna i området. De stöter ihop och mot allaodds slår e sig ihop för att överleva. De blir färre och färre medan deblodtörstiga varelserna blir fler och fler.

Det grundläggande upplägget är väl inget direkt ovanligt,ett experiment som går fel och som istället skapar blodtörstiga varelser somkonsumerar mänskligt kött. Det är här filmen börjar för att sedan ta en väg sominte är lika vanligt förekommande. BrunoMattei är känd för att ”låna” från andra filmer och så även här. Jag kankanske inte sätta fingret på varifrån allt är stulet men det spelar ingen roll,man känner igen scener här och där och man kan även se på panoreringar ochliknande att allt inte är ursprungligt material. Det är dock förvånansvärt välhopklippt även om filmen i sig blir en smula ojämn.

Det finns också misstag här och där som man lät kanförbise men om man tänker efter ifrågasätter man om det verkligen finnsafrikanska elefanter på Nya Guinea (där filmen sägs utspelas) och en del annanav liknande art. En del naturbilder, uppenbart lånande från annan källa, kännshelt meningslösa och jag tänkte flera gånger på varför man hade vält att klippain en fågel just där eller något annat djur som verkligen inte har med sakenatt göra.

Detta är förstås ett sätt att göra filmen längre om maninte har mer eget material att tillgå och det är kanske det man har varit uteefter. Jag vet inte men jag tycker att det funkar ganska bra! Det är enunderhållande film i alla sin dumhet och allting behöver inte vara kollosaltgenomtänkt för att vara underhållande. Låt vara att det hade varit ännu bättreom man hade fortsatt på det spår man initialt ger sig in på, ett misslyckatexperiment i en mera kontrollerad miljö än den djungel det mest av filmenutspelar sig i. Det är kannibalism men infödingstema kan man säga.

Filmens höjdpunkter består av en toppless Margit Evelyn Newton och ett slut somfaktiskt inte känns stereotypiskt i sammanhanget. Karaktärerna känns utomordentligtkorkade och verkar aldrig lära sig att man måsteskjuta zombies i huvudet för att de ska dö!

Recension: Lord of War

2012-01-01T06:15:00.000+01:00

Lord of War – Det finns de som tycker att Nicholas Cage är en överdriven och usel skådis, men jag sällan miginte till dem. Tvärtom tycker jag att han ofta gör bra ifrån sig även om hankanske inte alltid väljer de bästa filmerna att medverka i. Här har han docklyckats hitta ett manus som är både smart och roligt. Det är förstås ingenkomedi av något slag, men en hel del ironi smyger det sig in emellanåt. Nicholas Cage gör huvudrollen som Yuri Orlov en vapen handlare, somegentligen blir vapenhandlare av en tillfällighet. Affärerna eskalerar mer ochmer och till slut verkar det som om han levererar vapen till jordens alla hörnoch regimer. Sensmoralen är dubbelmoralen och belysandet av denna. Och om mansom jag avskyr dubbelmoral mer än allt annat (nästan) är detta en film som manlär få stort utbyte av.

7/10

Recension: Tideland

2012-01-01T06:10:00.000+01:00

Tideland – För mig betyder TerryGilliam visuella filmer med flerbottnade handlingar, eller i alla fallmycket genomtänka manus. Ska man lite slarvigt beskriva vad jag spontant kännerinför filmer gjorda av den mannen skulle jag nog säga att ”han är inte klok”.Men självklart är han det, han är en stor filmskapare som följer sina visioneräven om de inte alltid slår väl ut. I den här filmen medverkar också Jeff Bridges som jag tycker är enutmärkt skådespelare. Men faktum är att jag blir besviken både på honom och Terry Gilliam, filmen lyckas inteberöra mig och det känns som om svängarna inte tagits ut tillräckligt. Detfinns visst galna scener som inte vem som helst kan komma på men det är intehelt lätt att hitta någon egentlig poäng med filmen. En övergripande handlingär uppenbar, speciellt efter att filmen har tagit slut, men det blir en känslaav ”var det allt?”, ”fick man inte mer?” ”jaha, då har man sett den”, när denär över. Det här är inget som jag känner att jag måste se om, jag tycker hellerinte att man behöver fundera särskilt mycket på filmen vilket jag hade hoppatspå under tiden som jag såg på den, åtminstone i filmens första halva.Galenskaperna eskalerar på sätt och vis medan filmen lider mot sitt slut ochkaraktärerna är verkligen helgalna men i slutändan blir det en ganskamedelmåttig bagatell i Terry Gilliamskarriär. Dessutom är Jeff Bridgesmedverkan väldigt sparsam…

4/10

Recension: R

2012-01-01T00:39:00.000+01:00

R – Att danskarna är bra på att göra film har väl inte undgåttnågon? Visserligen tycker jag att vi är bra på att göra polisfilmer i Sverigemen danskarna lyckas ofta få till mycket tyngre dramer än vad vi klarar av idet här landet. R är inget undantag,det är en ganska tung historia om ett fängelse, om Rune som åker in och ska lära sig att överleva i fängelset. Han lärsig snabbt maktens strukturer och försöker utnyttja situationen till sin egenfördel. Det är inte alltid lika lätt som det verkar och han går också på mångasmäller, även bokstavligt. Det är inte en actionladdad film men den äronekligen rejält våldsam och faktiskt lite obehaglig emellanåt. Det är intevidare förutsägbart hur det kommer att gå och jag tror att de flesta faktisktkommer att få en och annan överraskning av vändningarna filmen tar, det fickdefinitivt jag i alla fall. Det är bra skådespeleri och ibland känns det nästansom om det vore dokumentärt filmat, det är mycket realistiskt vilket förstås äratt föredra i en sådan här film.

8/10

Nyheter: Human Factory

2011-12-31T14:42:00.001+01:00

Det här verkar vara en viktig film med ett politiskt budskap om hemlöshet och om samhället som struntar i detta problem. En framtidsskildring där det man inte ser heller inte finns. Många kända namn medverkar: Eric Roberts, Danny Trejo, Tom Sizemore, Carisma Carpenter, Keith David och David Zayas för att nämna några! En efter en försvinner de hemlösa tills en polis beslutar sig för att gå under cover för att lösa mysteriet.

Recension: Alice in Wonderland (1951)

2011-12-31T12:30:00.000+01:00

Alice in Wonderland

Aka: Alice i Underlandet

Regi: Clyde Geronimi,Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1951

Animerad

Alice ser en kaninklädd i kläder som hela tiden kikar på sin guldklocka och säger att ”jag ärsen, jag är sen”. Hennes nyfikenhet finner inga gränser och hon förföljer honomin i ett hål för att se vart han tar vägen. Väl inne i hålet dröjer det intelänge förrän det går utför – bokstavligt talat. Hon faller och faller ochfaller och hamnar till slut i ett sagoland med en massa underliga figurer. Hurska hon hitta tillbaka från denna besynnerliga värld?

Jag vet inte varför men Lewis Carrolls berättelse om Aliceoch vad som händer henne i underjorden fascinerar mig och har alltid gjort detegentligen. Jag har inte läst boken och jag har inte sett speciellt mångaadaptioner av den heller egentligen och det är väl det som är grejen kanske.Man vet rent instinktivt vad det handlar om utan att egentligen ha så storerfarenhet av det. Eller rättare sagt så kräver historien ingen direktefterforskning, den finns redan i folksjälen på något sätt och det är väl ettmått på en väldigt god historia om något?

Disneysversion är väldigt fantasifull och full av glädje, men tyvärr har den inteåldrats särskilt väl. Självklart borgar Disneyfortfarande för kvalitet och enbart detta faktum gör det förstås värt att ägafilmen, men dialogen känns hopplöst förlegad. Kanske inte hela tiden och underde tillfällen när det rimmas eller läses på vers fungerar det ok. Men när Alice säger ”katten också” som någonform av kraftuttryck ligger man helt fel i tiden. Det är väl i och för sig litecharmigt, men jag skulle vilja se den flicka i hennes ålder (hur gammal ska honvara egentligen) som inte skulle svära ganska högljutt vid de motgångar somdrabbar vår huvudperson.

Vidare tycker jag det är lite väl mycket musik i filmenoch även detta känns lite daterat. Det är lite för mycket fantasy över det helakan man säga. Lite av samma problem som Fantasialed av, att man försökte göra en massa roliga saker i rent upptäckarsyfte.Filmen och i synnerhet den tecknade filmen, var fortfarande så pass ny att manville testa gränser och utveckla vad som kunde göras, lite på bekostnad avberättelsen tyvärr.

Men emellanåt är det riktigt roligt och ett litet fånigtsmåleende över läpparna kommer man ofta på sig själv med. Kul är också att med Disneys nyare Alice in Wonderland, TimBurtons film med Johnny Depp,liksom någon påtalade när jag bloggadeom denna utgåvas releasedatum, kommer fortsättningen på den här. Man ser heltklart kopplingar filmerna emellan, inte bara när det gäller handlingen utanäven det estetiska. Det är helt klart kul.

Så på det hela taget känner jag mig nöjd trots allt! Detär inte det bästa som kommit från Disneyoch det är inte den mest nödvändiga klassikern att samla på sig, men den skämsinte heller för sig och är faktiskt, under stundom, ganska skojig! Sen vet jaginte om jag överanalyserar som vanligt när jag hittar en koppling mellan denhär versionen av filmen och en av mina favoritfilmer – Wizard of Oz. Jag tänker på den ringlande väg som Dorothy, och i den här filmen – Alice, måste vandra för att nå sitt mål.

Recension: Redemption (2008)

2011-12-31T11:52:00.000+01:00

Redemption (2008) – Det finns väl ett gäng filmer som innehar denhär titeln skulle jag tro men den här handlar om en äldre man som egentligenbara vill sköta sig själv som blir antastad av några ungdomar under en dagsfiske vid ån. Det ena efter det andra eskalerar till att de tre ynglingarnadödar hans älskade hund. Mannen behåller besinningen och försöker gå den rättavägen för att komma åt ungdomarna. Allt han egentligen vill är att få en ursäktoch att få dem att ta ansvar men det visar sig att en av ungdomarnas pappa ären mäktig man, en mäktig man som inte alls tycker att sonen bör be om ursäkt.Det ena ger det andra och till slut har det hela eskalerat till något mycketvåldsammare än vad det var från början. Faktiskt ett ganska intressant dramaäven om det kanske har en bit kvar till terrorn i Eden Lake med flera. Klartsevärd rulle!

7/10