Recension: Bay of Blood

Bay of Blood

Aka: Twitch of the Death Nerve, Reazione a Catena

Regi: Mario Bava

1971

Horror

Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori om självmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks ha motiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan de bofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla viken till ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvås och förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad och befolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.

Jag har vid tidigare tillfälle själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

                          

Man kan väl dela upp slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken, och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycket vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener, framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde, Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer. Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå, även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är vad vid numera.

Ska man då dra någon form at slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången film och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerande film!

Recension: The Collector

Jag gillade den här filmen från första minuten, inte för att jag egentligen hade full koll på vad den skulle handla om, mer än det uppenbara som man kan läsa på baksidan av fodralet. Att en inbrottstjuv ska bryta sig in i en fastighet som tillhör någon rik knös och att det redan finns någon därinne. Att inte veta mer än så förhöjer kanske spänningen en smula också eftersom man inte riktigt är beredd på vad som ska hända. Så vill du verkligen inte veta mer än så är det kanske bäst att du slutar läsa nu. Ni andra som inte har något emot att få lite mer information kan förstås läsa vidare. Jag kan konstatera att spänningen är den här filmens största behållning och att jag hade önskat en lite starkare motivation från mördarens sida. För det handlar ingalunda om enbart en samlare, det är inte ont innovativa fällor uppsatta över hela huset designade att vålla smärtsam skada om något av offren skulle försöka fly. Det saknas heller inte explicit våld när samlaren torterar sina offer i fastighetens källare och man kan väl säga att det här är någon slags korsning mellan Saw och People Under the Stairs kanske. Inga riktigt bra jämförelser någon av dem egentligen men de får duga. Själva atmosfären påminner väldigt mycket om de två filmerna i alla fall! Men så är det ju som sagt det där med motivationen. När filmen är slut sitter man fortfarande förväntansfull och tror att man ska levereras ett svar eller två, men icke! Man får snällt nöja sig med att filmen slutar och de är väl inte omöjligt att någon kommer att göra en uppföljare på den här, den var i alla fall effektiv så länge den varade! 

6/10

Review: The Thrill of a Kill

The Thrill of a Kill

Director: Lars-Erik Lie

2011

Horror

A young girl runs off from home. She roams the forest which is the best way for her to calm down. But not this day! She is attacked and taken to a cabin nearby where she’s molested and tortured by a serial killer maniac.

This is an ultra low budget film! They usually don’t have more plot than I’ve just described – and they don’t have to! The main thing about watching them isn’t the deep plot anyway, I’m not looking for multiple layers of storylines and I’m quite happy with what this presents in that sense. Neither is low budget flick known for masterful performances of the actors and that’s fine too!

What’s important is that the ambition to make something is there. That the crew and actors aren’t satisfied with just anything, they should want to shake the grounds a little bit. And I think this film does just that. It isn’t really inventive but the feel of it is quite raw and the serial killer maniac is a real son of a bitch! I don’t know if it’s the Norwegian language or something else but he seems so friendly yet so grim! He doesn’t seem to have any emotions at all to come in his way when it comes to tormenting the young girls he has captured.

Speaking of the language, my Norwegian is not good and I had a hard time getting the lines most of the time. But there are a lot of different accents in the film and I didn’t have problems with all of them! Strange that mother and daughter doesn’t use the same dialect but I guess that’s beside the point. Who am I to know if the daughter grew up in the same surroundings as her mother?

Let’s go to the fun parts – the gore! Because we can talk about the other stuff for hours, but what we’re really interested in is the gore right? I’m just being honest here, the main thing about a low budget horror/splatter movie is the gore and that’s the truth! It doesn’t matter how good the storyline is, the gore is always in focus! This is not the most violent film I’ve seen in the matter but I think it’s one of the more perverted and sadistic actually. There are some pretty traditional splatter scenes but most of it is more or less realistic! I have no complaints about the gore at all but I wanted it to be sleazier at times. In the very beginning of the movie eroticism is hinted and insinuated by low camera angles and later with topless shots (even if they’re from behind) but it never takes the full step into nakedness.

As it becomes a rape/revenge film of sorts the ending is the most intense part (DUH!). This is where the perpetrator is punished and gets what’s coming to him. This isn’t actually a spoiler since its pretty standard but I’m not going to tell you what’ll happen to him. But I can tell you that I sure wouldn’t want to trade places with him…

Recension: The Thrill of a Kill

The Thrill of a Kill

Regi: Lars-Erik Lie

2011

Horror

En ung flicka rymmer hemifrån. Hon springer omkring i skogen eftersom det är det bästa sättet för henne att lugna ner sig från hemmets bråkiga miljö. Men inte denna dag! Hon blir snart attackerad och tagen till en närbelägen stuga där hon blir utnyttjad och torterad av en galen seriemördare.

Det här är en ultralågbudgetfilm! De brukar vanligtvis inte ha en djupare handling än vad jag har beskrivit ovan – och det behöver de inte heller! Huvudsaken när man tittar på en film av det här slaget är inte den djupa handlingen i alla fall! Jag letar inte efter multipla och flerbottnade historier och jag nöjer mig mer än gärna med vad den här presenterar handlingsmässigt! Lågbudgetrullar är heller inte kända för sina mästerliga skådespelarinsatser och det är också helt okej!

Det som är viktigt är att det finns en ambition att göra något! Att personal och skådespelare inte bara nöjer sig med vad som helst så att säga. De ska vara beredda att röra om lite i grytan och tänka i lite nya banor och det är precis vad den här filmen gör. Jag vill inte påstå att den är oerhört uppfinningsrik men stämningen är ganska rå och den galna seriemördaren är ett riktigt rövhål! Jag vet inte om det är det norska språket som gör det eller om det är något annat men han verkar så vänlig och grym på samma gång på något sätt. Han verkar inte ha några känslor alls som kommer i vägen för de tjejer han kidnappar och torterar i alla fall!

På tal om språket så är min norska inte i bästa skick och jag hade ibland svårt att uppfatta dialogen. Men det finns flera olika dialekter och en del var hur enkelt som helst att förstå. Märkligt förresten att mor och dotter kan tala så väldigt olika varandra rent dialektalt men jag antar att det egentligen inte har så mycket med saken att göra. Jag vet ju heller inte om mor och dotter faktiskt har vuxit upp i samma område?

Men om vi skulle ägna oss åt det roliga – gore! För oavsett hur många timmar vi lägger ner på det andra är det ändå det här vi egentligen är intresserade av eller hur? Jag är bara ärlig, det viktigaste med en lågbudgetfilm av det här slaget är hur bra gore-effekterna er ut, det är liksom där fokus ligger! Det här är inte den våldsammaste filmen jag någonsin har sett i det avseendet men det vet i tusan om det inte är en av de mest sadistiska! Det finns traditionella splattereffekter i filmen men det mest är ganska realistiskt tycker jag. Jag har inga som helst klagomål över detta men vid några tillfällen önskade jag att det fanns lite mer sleaze i filmen. Redan precis i början av filmen insinueras det erotik med låga kameravinklar och korta kjolar och senare med några topless scener (visserligen är de filmade bakifrån) men den tar aldrig steget fullt ut och blir riktigt naken.

Till slut blir det på ett sätt en rape/revenge rulle och slutet blir således det mest intensiva i filmen (DUH!) det är här den sadistiske seriemördaren får vad han förtjänar. Det är ingen spoiler att tala om det men jag tänker inte avslöja vad som händer med honom. Men jag skulle verkligen inte vilja byta plats med honom i alla fall!